18 juli
Mosel Camping Cochem har många faciliteter, bland annat duschar. Efter att ha duschat snålt i husbilen och sparat varje droppe likt Joakim von Anka såg vi nu framför oss ett paradis av vätska på vår uttorkade hud.
”Duschen ingår i priset och inga polletter behövs för duschen ” sa receptionisten och log inövat när vi checkade in igår. Eller ja, egentligen svamlade han snabbt och inövat en två minuters tirad med en massa tyska ord medan jag oförstående och med ett stelt leende då och då nickade som om jag faktiskt förstod något. Men jag tyckte mig faktiskt höra orden dusch och frei.
Duschen har fyra saker att hålla koll på:
En dörr att stänga om sig. Ett litet bås, halvöppet, att hänga sina kläder. Ett duschutrymme bredvid båset samt en väggmonterad dusch med munstycket monterat 45 grader. Ivrigt sliter jag av mig mina kläder och ser framför mig hur jag ska stå här en halvtimme minst medan det varma sköna vattnet blöter huden så att fingrarna blir sådär skönt skrynkliga. Jag positionerar mig under duschmunstycket tar ett djupt andetag och trycker på knappen. Nu kan njutningen börja.
Vattnet strömmar över min kropp.
Det tar några sekunder innan smärtreceptorerna i huden får överbelastning och slår larm och nu förstår jag varför det är fri dusch. Strålarna smeker inte huden utan piskar den som av tusen nålar. Munstyckshålen är små och trycket högt så istället för en dusch får jag en vattenbaserad akupunktur. Jag biter mig i läpparna för att inte skrika och vänder framsidan till. Det är värre. Nu känns det som om tusen nålar penetrerar min mage och mina ädlare delar. Dessutom sprutar vattnet ut i hela duschutrymmen och stänker ned mina kläder.
Dropparna som väter mina kinder är inte vatten utan tårar. Snabbt tvålar jag in mig, torkar mig, på med de blöta kläderna och rymmer fältet. Utanför huset möter jag Reancy, som upplevt samma sak och med stora chockade röda ögon och med håret rufsigt försöker förstå vad som hänt.
När jag var liten följde jag med min pappa till kondomautomaten där han bytte kondomer samt tömde maskinen från blanka enkronor. Jag har för mig att ett paket kostade typ 3 kronor på den tiden. Ni som liksom jag har några år innanför västen kommer säkert ihåg dessa lådor som hängde på väggen och där man kunde köpa ett preventivmedel i smyg när behovet pockade på. Nu har jag sett uppföljaren till detta här i Cochem: Vinomaten!
Scenariet är antagligen tänkt att stödja personer vars begär efter en flaska Riesling uppstår efter butikernas stängning och inköpet måste ske i lönndom. Så köparen smyger ut i mörkret, petar in 5 euromynt, försiktigt så det inte klirrar för mycket innan hen smyger tillbaks med flaskan samtidigt som hen kastar förstulna ögonkast åt alla håll. Jag förstår dock inte riktigt behovet eftersom varje butik i denna stad säljer flaskor i parti och minut. Till och med i cornflakesen hittade jag en miniflaska med Riesling häromdagen.
Idag har Reancy och jag tagit fram cyklarna och cyklat in till Cochem. Det ligger bara en 2 km från campingen och vägen löper vackert längs med floden. Vi parkerade cyklarna mitt i stan och stötte genast på vår första frestelse: ett gult tåg. Du kanske inte vet det men Reancy är galen i att åka tåg runt i städer. Och får hon inte sin vilja igenom blir hon riktigt tjurig. Men som den gode make jag är så förekom jag henne och fick några pluspoäng på köpet.
”Nej men titta där”, sa jag och pekade på det gula tåget. ”Ett tåg som går runt hela staden!”
Jag kunde nu se att hon likt Pavlovs hundar började dregla vid tanken på att åka tåg hela tjugofem minuter runt en stad.
”Jag kan köpa biljetter”, föreslog jag och gjorde det också.
Sedan tillbringade vi fyrtio minuter på tåget och Reancy var i sjunde himlen. Tyvärr fungerade inte den engelska översättningen men vi gjorde så som vi brukade. Gissade friskt på vad det tyska svamlet i högtalarna betydde. Ibland hade vi fel men ofta rätt. Så nu har jag några pluspoäng att nyttja vid behov.
Staden har en massa shopping via små smala gränder, korsvirkeshus (såklart), historiska järnvägsstationer, kyrkor, bunkrar, med mer. Det var dock varmt, alldeles för varmt så vi kastades oss utmattade och uttorkade ned på ett cafe och beställde in ännu ett av de kulinariska underverk som Tyskland förärat oss: Spagettiglassen!
Glassunderverket skapades på 1960-talet och har blivit allt mer populärt. Rätten ska efterlikna en tallrik spagetti där glassen är spagetti, jordgubbssåsen är tomatsås samt riven vit choklad ska efterhärma parmesan. Skapelsen vilar sedan bekvämt på en bädd av vispad grädde.
Så jäkla gott!
Reichsburgs slott är Moseldalens största slott och är beläget 100 meter upp i bergen ovanför Cochem. Slottet byggdes på 1000-talet men förstördes under strider år 1689 och var en ruin när det köptes in av en välbärgad Berlinsk köpman som renoverade det på 1860-talet. Han renoverade dock inte slottet till sin ursprungliga glans utan till ett neogotiskt slott och använde det som ett sommarresidens för sin familj.
Hur det nu var när vi spankulerade omkring i de trånga gränderna, kollade in 6-pack med otroliga(!) viner, fantastiska likörer, otroligt välsmakande ginsorter samt mycket mer som försäljarna försökte pracka på oss, hamnade vi till slut vid en smal gata som löpte rakt uppför berget en trettio meter, för att sedan vika av. Vi blev nyfikna och klättrade upp för att se vad som fanns där. Då vek vägen av åt andra hållet! Stönande av utmattning och med värkande knän klättrade vi upp ytterligare en bit. Ja så höll det på tills vi insåg att vi klättrat snart halva vägen upp till slottet. Vad gör man då? Går ner igen och tar bussen upp? Eller tar man fan i handen och klättrar vidare?
Ja du förstår säkert vad vi gjorde.
Efter att ha klättrat de sista femtio metrarna rakt upp i skyn var vi till slut uppe på borggården med en fantastisk syn över hela Moseldalen. Härifrån kan man se milslångt över bergen och längs floden.
Rekommenderas.
Nu undrar du säkert hur vi kunde klättra 100 meter idag men bara trettio meter för några dagar sedan. Ja, jag vet faktiskt inte, men jag misstänker att vi börjat acklimatisera oss till höjden, våra röda blodkroppar har ökat i antal och därmed syreupptagningsförmågan förbättrats.
Eller också har kommunikationen mellan hjärnan och resten av kroppen gått i semesterläge.
Nu är vi i alla fall tillbaka i campingen och helt slut av alla promenader, cykling och upplevelser. Imorgon åker vi vidare mot Zelle eller kanske Trier.
Vi hörs!