Christer Rindebratt

26 oktober

Jag såg på TVn idag att viltolyckorna har ökat kraftigt de senaste åren. De tror det beror på fler bilister samt att viltstammen också ökat. Den händelse jag tänkte beskriva hände för många år sedan men det är fortfarande färsk i minnet. Det gick bra för oss, men det var nära att våra liv slutade den där kvällen. Då hade inte bara vi försvunnit utan våra barn hade heller aldrig fötts.
Det var något den där kvällen som räddade oss.

Det är höst och trädens blad skimrar i rött och gult och jag styr bilen, vår Volvo 343, i lugn fart. Det är 90 nästan hela vägen mellan Almunge och Uppsala och vi har inte bråttom. Strålkastarna lyser upp träd och buskar som verkar hoppa fram ut ur dunklet för att sedan sjunka tillbaka in i mörkret.

Vi är på väg hem efter att ha hälsat på hos svärmor Lillie och käkat en god middag.
Nu har vi kommit halvvägs och vägen viker av i en mjuk kurva åt höger. Jag kastar en snabb blick på Reancy som sitter bredvid mig. Hon bläddrar i några foton som hennes mor skickade med oss.
”Inte långt kvar nu”, säger jag.
Hon nickar och bläddrar ibland korten.
”Stefan och Carina har bjudit hem oss i helgen”, säger hon. ”Jag tänkte vi kunde ta en kaffe och hälsa på deras nyfödda.”
Vi har försökt få barn men det har inte gått så bra. Kanske det är jag, eller kanske Reancy. Tiden får utvisa.
”Det ska bli kul att träffa dem igen”, säger jag. ”Det var ett tag sedan”.

Det är då jag ser det. En rörelse på vänster sida om vägen. Jag skärper blicken och då ser jag att det är en stor älg som är på väg upp på vägen. Den liksom skumpar fram där den springer, nästan flyger fram.
Vi kommer köra in i den.
Min hjärna gör några blixtsnabba kalkyler, mäter vår och älgens fart och konstaterar att vi kommer krocka om jag inte gör något. Nu händer allt väldigt snabbt. Hjärnan informerar mig om att om jag kör framför älgen kanske vi kommer klara oss. Jag vrider på ratten åt höger och gasar på. Motorn varvar upp. Älgen verkar se våra lampor och vill helst komma över den obehagliga vägen innan något händer så den ökar också farten.
Vi kommer krocka!
Min hjärna påpekar den obehagliga sanningen att eftersom älgen också ökat farten kommer vi kollidera. Jag bromsar kraftigt och vrider på ratten åt vänster. Bilens hjul tappar greppet och vi sladdar hjälplöst sidledes in mot älgen. Reancy skriker tror jag, fast det låter som om skriken kommer genom vatten.
Älgen blir nu snabbt allt större och så sladdar vi in i sidan på den. En halv sekund balanserar vi mellan liv och död. Faller älgen ner på taket kommer den trycka in det och mosa oss. Sidan på älgen är alldeles bredvid Reancys kind. Om hon sträckte ut handen skulle hon kunna röra den blodiga raggiga pälsen. Motorn hostar till och stannar.
Men så är ögonblicket över, på något mirakulöst sätt lyckas älgen hålla sig på benen och så försvinner hon bort mot skogen.

Vi ser förvirrade på varandra. Vi vet inte ännu riktigt vad som har hänt, hur nära det varit. Så tar jag ett djupt andetag. Vi står tvärs vägen och måste förflytta oss. Jag försöker starta motorn. Den går igång.
”Vi kan inte göra något”, säger jag. ”Vi åker hem och ringer polisen.”
Reancy bara nickar.

Jag kommer inte ihåg hur vi kom hem och har bara minnesfragment av vad som hände sedan. När vi väl klev in genom dörrarna på Sparrisgatan slog chocken till och Reancy bara skakade i hela kroppen. Jag stoppade ner henne i ett badkar med varmt vatten och ringde polisen. En jägare kom över efter en stund och sedan åkte han och jag tillbaka till olycksplatsen så jag kunde peka ut vart älgen tagit vägen. Jag vet inte om de sköt henne eller om hon klarade sig.

Ibland är det nära, den där skiljelinjen mellan liv och död. Var dag man får uppleva, är ett mirakel, en chans att lära sig något, att kanske skapa något, att uppleva saker och umgås med sina nära och kära.

Så passa på och njut. Du lever bara en gång.

25 oktober

Vi är alla skyldiga till det. Handen på hjärtat. Visst har du prokrastinerat någon gång? Va? Vet du inte vad prokrastinera är? Nej det handlar inte om prostatan. Det kommer från latinet pro = framåt och crastinus som betyder morgondagen. Förhala är ett annat ord. Skjuta upp är inte ett ord utan två men betyder samma sak.

Prostata för övrigt kommer från latinet ”en som står framför”, ie prostatan står framför urinblåsan, (ses bäst om man ligger på golvet och kollar upp i skrevet på en naken kille…) )

Idag har jag proskrastinerat ett uppdrag. Jag behövde sammanställa skulder, kostnader och saldo på mig uppdragsgivares konton. Jag gick ut hårt och sedan tog det stopp. Det var helt enkelt inte kul utan tvärtemot, ie riktigt tråkigt.

”Ähh, jag fixar det här på söndag”, sa jag till mig själv fast jag egentligen vet bättre. På söndag kommer jag titta på det igen och säga att:
”Ähh, jag fixar det på måndag.”
Och så håller det på tills dagen D infaller, dvs dagen då jag faktiskt måste lämna in uppdraget. Då sitter jag desperat, hålögd och med skägget spretandes åt alla håll och sammanställer allt som behöver vara klart till inlämningsdagens morgon.
Varje gång är det detsamma.
Vad är det för fel på mig?

Det lustiga är att det oftast inte tar speciellt mycket tid att göra uppgiften. Det är själva omställningen i huvet som tar tid eller är svårt. Omställningen till att göra saker istället för att snacka om det. Att gå från tankar till handling.

Det är samma princip som som att tömma diskmaskinen. Den står där och surnar till med all diskad disk och bligar på dig när du går förbi. Tar du tag i det och tömmer den? Nix. Inte förrän möglet kryper fram över kanterna och tallrikarna kravlar sig fram över golvet med ett gröngult spår av mögel och slem efter sig.
Då är det dags att tömma maskinen.
Det pinsamma är att det inte tar speciellt lång tid att tömma maskinen. Jag har mätt. Det tar max 5 minuter.Det är den där j***a omställningstiden i huvet på dig som gör att du inte förmår att slå om kroppen till diskmaskinstömningsläge.

Vi är programmerade biologiskt till att prokrastinera så det finns säkerligen en överlevnadsaspekt på det. Jag antar att någon neandertalare stod framför sin sura ätpinne och sa till sig själv:
”Jag gör ren den imorgon.”
Och därmed hade han högre chans att överleva än den renliga neandertalaren som plikttroget putsade sin ätpinne ren var dag.

Vem vet?

24 oktober

Förr i tiden så arbetade man på kontoret fem dagar i veckan och så var man stand by de andra två dagarna. Man jobbade på plats, hade sin arbetsplats som man inredde, så att det liksom var ett andra hem. Fotografier på barnen på väggen, favoritkoppen stod till höger om bildskärmen, lite godis kanske och inneskor till vänster under hatthängaren. Allt detta försvann i och med Covid 2019. Idag vet jag inte riktigt hur folk jobbar. Jag säger inte att det var bättre eller sämre förr, bara annorlunda.

På Segerstedt där jag jobbar ibland har de flesta en arbetsplats i landskap om de har tur. Speciellt utvalda får sitta i ett rum. Att inreda sin arbetsplats ska man inte göra, fast några modiga själar trotsar överheten och gör det ändå.
Andra som jag får sitta där det finns plats. Finns det ingen plats sitter man i gången eller i ett mötesrum och jobbar. Ingen ideal arbetssituation direkt och jag måste säga att det för mig inte upplevs speciellt positivt att inte veta var man ska sitta idag.

På Rudbeck, en av mina andra arbetsplatser är jag hänvisad till verkstaden där jag står vid en arbetsbänk mitt i gången och jobbar. Inte helt idealiskt det heller.

På Ångström har jag just nu en plats i ett rum, men platsen är inte min så det känns som jag är där på nåder lite grann.
Gruppen jag jobbar i är ibland helt borta från kontoret, kanske jobbar de hemifrån eller är ute på uppdrag så då är jag ensam i en lång korridor som blir svart när rörelsesensorn känner att det inte rör sig någon. Det är trist att jobba själv, betydligt roligare att jobba i ett team.

Men det är inte bara jag som har det så här. På Segerstedt är endast 20% av arbetsplatserna upptagna på dagtid, trots att de som sitter där inte har uppdrag ute hos kunderna. 20%. För tio år sedan hade det varit 95% som var på plats. Det här är ett problem upplever jag eftersom teamkänslan och samarbetet blir lidande. Zoom och digitala mötesrum i all ära kan inte ersätta fikastunden eller snacket i korridoren. Vi behöver en bättre balans mellan det digitala och det analoga. Kanske 50% vardera?

Sedan är det det där med veckodagarna. På fredagarna verkar det inte finnas några som jobbar. Korridorerna ekar öde och belysningen är släckt. Alla jobbar hemma, eller också har de ledigt. Det innebär att torsdagen numera är den nya fredagen, sista dagen i veckan som man kan umgås med sina kollegor och snacka jobb eller något annat.

Många snackar om arbetstidsförkortning. Hallå! den är redan här!

23 oktober

Idag blir det en kort betraktelse för orken och lusten finns inte riktigt här.

Jag fick besked från röntgen idag. Det var inga skelettskador på hälen. Vet inte om det är bra eller inte. Hade det varit skelettskada hade jag ju vetat varför hälen gör ont. Nu antar jag att det är någon nerv i kläm eller så. Det är ju lite värre att få bukt med.

Samtidigt är det här min värsta tid generellt på året. De mörka månaderna. All kraft försvinner ut ur mig. Orkar ingenting. Klarar nätt och jämnt av att jobba men när jag kommer hem är det slut på orken. Vet inte hur vi ska klara av att flytta, men det löser sig säkert på något sätt.

Men inte bara orken sinar, även hoppet och tankarna blir mörka. Jag brukar drömma om att något positivt ska hända, något som kan förändra livet, något som jag kan utveckla, något kreativt.
Men nu tycker jag bara allt jag gör är skit. Jag är en värdelös far och morfar och make. Min senaste bok suger. Alla mina böcker suger förresten.

Jag vet att jag borde vara glad för allt positivt; min älskade hustru, mina underbara barn och barnbarn och släkt. Att jag har ett jobb som betalar hyfsat bra. Att jag och Hustrun har alla bekvämligheter som man nästan kan önska sig. Att våra vänner mår hyfsat bra. Men allt detta har svårt att tränga igenom den svarta soppan i mitt huvud: Höstdeppen.

En riktig skitsoppa. Gud vad jag längtar efter våren.

22 oktober

”Vi ska åka och träffa lite folk”, sa Marcus en dag. Vi var på vår fabrik i Xiamen och tydligen skulle målet ligga fyra timmars körning bort. I regionen Ingenstans. Någonstans i Kina.
”Vad ska vi göra och vilka ska vi träffa?”frågade jag, men han bara log och knep igen munnen.
Så satt vi så småningom i en stor van och färdades längs breda motorvägar där ortsbefolkningen torkade säd mitt i körfilerna och folk körde lite hur som helst. Trafikregler verkade inte existera och bilolyckorna duggade tätt. Efter en vattenpaus ungefär halvvägs så borde vi några timmar senare närma oss målet men här fanns ingenting. Lite skog förvisso men inga städer, bebyggelse eller människor. Bara ödemark.

”Där!” sa Marcus och pekade. Jag såg först ingenting men så öppnade landskapet upp sig och framför oss var det Disneyland. Jag skämtar inte. Tänk dig typiska amerikanska hotell på Disneyland, bungalows med svulstig, plastig lyxig byggnadsstil, hus efter hus som täckte hela horisonten framför oss. Mitt i Ingenstans. Långt ifrån städer, flygplatser och vägar.

Vi körde upp vid entrén och två cowboys med Stetsonhattar klev fram och öppnade dörrarna. Jag försökte tacka dem på engelska men de förstod såklart ingenting. Skyltar med felstavad engelska mötte oss i receptionen och ännu flera kinesiska cowboys med breda hattar och hölster guidade oss till våra rum. Allt var surrealistiskt. Overkligt. Ett gigantiskt hotellkomplex i mitten av Ingenstans.
Och vi verkade vara de enda gästerna.

Rummet var lika lyxigt som entrén med marmor överallt, dyrt kakel, mjuka sängar och breda dörrar. Jag såg mig omkring med en kliande känsla mellan skulderbladen. Var jag övervakad?
”De har fiskmassage”, sa Marcus när vi träffades efter att ha installerat oss. ”Det kör vi!”
Fiskmassage innebär att man har ett akvarium med småfisk, väldigt små fiskar som nibblar av din döda hud och till exempel mjukar upp huden på fötterna.
Marcus var inte sen att hoppa i akvariet med enbart badbyxorna på och satt sig till rätta för att njuta av massagen. Han blundade. Det gick en minut medan fiskarna mumsade. Då såg jag det.
”Du?” sa jag. ”Ska det verkligen se ut sådär?”
Vattnet var alldeles rött. Av blod. Marcus ryckte till och hoppade upp ur badet. Det visade sig att personalen hade inte brytt sig om att ha rätt storlek på fiskarna. Fisk som fisk hade de antagligen tänkt. Så fiskarna nibblade inte, de bet bort stora hudstycken.
Som pirayor.

På kvällen var det stor show, á la Las Vegas. Det dansades, sjöngs, kastades sig i rep och en massa annat. Vi satt på en balkong två våningar upp med tre värdinnor och personen som Marcus skulle träffa. Fria drinkar och tilltugg serverades. Vi var ensamma och det började kännas lite obehagligt att hela denna show var endast för oss.
”Finns det inga andra här?” viskade jag.
Marcus pekade på några andra balkonger och då såg jag dem. Äldre män i kostymer, omgivna av unga kvinnor, betraktade showen med kalla ögon. Kanske tre män i hela lokalen. Och så var det vi. Samt kanske tvåhundra artister. Bara för oss.
”Maffian eller korrupta höga tjänstemän”, viskade han.

I slutet av showen hände något obehagligt. Unga flickor paraderade fram med var sitt nummer på en flagga. De gick fram och stod stilla, snurrade runt, väntade, gick iväg och sedan kom nästa par flickor. Ibland ropades deras nummer upp och då gick de av scenen.
”Vad är det där?” frågade jag.
Marcus mun drog ihop sig i en grimas.
”De väljer ut de flickor de vill tillbringa natten med”, sa han.

Trots den lyxiga miljön och uppträdandet började jag må illa.