Christer Rindebratt

11 augusti

Så var det dags! Dottern skulle fylla jämnt. Hela trettio bast! Trettio år sedan vi åkte in till BB med hustrun, där dotter nummer två föddes med navelsträngen runt halsen. Det var dramatiskt men tack vare kunniga barnmorskor (heter det så?), och läkare löste det sig till det bästa. Och nu är hon redan tretti.
Shit va åren går fort nuförtiden. 

Förberedelserna har pågått flera månader, inbjudningar är utskickade, mat inköpt och drickbart hade införskaffats i Flensburg. Ett gigantiskt tält lånades in från en kollega till Otto och två andra popup-tält lånades från hustruns syster. Aktiviteter är inplanerade, kattpassning ordnad, logistiken fixad och bensin ifylld i flottan av bilar som ska frakta alla gästerna.

När vi anlände dagen innan kalaset öste regnet ned och vindbyar på stormstyrka piskade träden som böjde sig mot marken. Grenar rasade ned och gräset mättades på väta. Vi kikade ut och såg på varandra.  
”Vi kanske ska sätta upp tält och sånt imorgon?”
Svaret kom utan tvekan:
”Bra idé”

Och som jag berättade i förra inlägget lurade yngsta dottern med mig ut på fiske och sedan blev det pizza och Rappakalja istället, där uttrycket ”jordnötssmör på ….” utlöste skrattkramper.

På den stora dagen var det mulet men regnet höll sig i alla fall borta medan vinden dock fortsatt blåste orkanstyrka. 

Tillsammans satte vi upp alla av tälten, bar in bord och stolar, monterade upp belysning, stormsäkrade tälten och plockade fram all mat. Alla sprang fram och tillbaka, handräckte, spikade skruvade, hjälpte till och plockade undan.
Mitt i allt ställer jag ned bänken jag bär på och bara ser mig omkring. Hjärtat sväller av lycka och kärlek. Hela min stora utökade familj jobbar tillsammans, stöttar varandra, skrattar och njuter av varandras sällskap. Och inte bara mina barn, utan även deras respektive, våra barnbarn, hustruns syster, hustruns väninna, min gamla mor och hennes väninna. Alla är vi här och jobbar mot ett gemensamt mål. Tycker det är kul att fixa ett kalas, en upplevelse för någon, ett minne att bevara för livet. På något sätt ligger detta oss alla nära hjärtat, vi i familjen. Vi tycker alla om att skapa gemenskap, goda minnen och lyckliga stunder.

Jag är så tacksam över att få vara en del av min familj. Att dela detta med er är underbart.

En mindre rolig del var alla myggen som surrade runt oss alla hela dagen och kvällen, men barnen ordnade en mystisk symbol som skulle hålla resten av myggen borta. En varning att kommer de för nära så blir det platt fall!

Sedan började festen, och vi åt, drack, sjöng, spelade quiz och pratade, umgicks och hade kul.

Nu är vi åter hemma i Uppsala mätta på minnen och faktiskt rätt slut. Hustrun har sin vana trogen fotograferat kvällshimlen. Spektakulärt!

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

9 augusti

Hustrun såg lite trött ut i morse vilket inte är  så konstigt. Hon har ju varit uppe hela kvällen och halva natten och bakat kakor, mjuka som hårda.  Hon behöver lite uppmuntran och en energiboost. Tyvärr finns det ingen shopping i närheten och plånboken är rätt tom så jag fick göra på det gamla hederliga sättet:

… en kärleksfrukost med ägg, kaffe och macka  samt ett hjärta på papper och ett hjärta gjort av tomater. Hon fick allt lite fart i lederna och färg på kinderna efteråt.

När vi skulle åka så ser jag en parkeringsbot på vindrutan. Jag hade missat att sätta på parkeringen under en timme och då hade parkeringskonstaplarna varit där och lappat.
”J**a skit”, tänkte jag först och svor en massa meningslösa ord. Därefter framförde jag med väsande röst ännu en lång rad med mycket värre ord, stampade med foten i marken och viftade lite fånigt med armen. Sedan kände jag mig lite bättre. Svordomar är bra att ha ibland. Min favorit är arabisk:
”Må ditt skägg växa inåt och kväva dig!”
Man kan riktigt känna hur förbannad någon är om de slänger ur sig en sådan fras.
När. det gäller p-nissar och p-lisor gör de ett fantastiskt och otacksamt jobb att hålla ordning på parkeringar, gator och torg. Om vi inte hade dem skulle det vara kaos och bilar stå parkerade överallt. Jag bet därför i det medelsura äpplet och betalade.

Idag har vi åkt till Sally för att förbereda för det stora kalaset med 40 personer imorgon. Väl på plats lurade dock yngsta dottern iväg mig på fiske. Igen. Jag är så lättlurad.
Vi hamnade mitt i skogen och fick gå på smala träplankor som svajade och sjönk ned under vattenytan när man gick på dem. Det kändes som vi var på patrull någonstans. Exempelvis i Vietnam. 1971. Jag var livrädd. Svärmar av myggor attackerade oss där vi gick och förmörkade vår syn. Blodiglar krälade på marken och aggressiva fästingar gjorde utfall från grenarna ovanför oss mot våra skälvande kroppar. Vid ett tillfälle klev jag snett och balanserade ovanför avgrunden ett ögonblick från att ramla ned och bli uppäten av alligatorer eller vad som nu hungrigt kikade upp mot mig under den svarta vattenytan.

Och så öppnade djungeln upp sig och vi var ute på en holme med en fantastisk utsikt. Regnet forsade förvisso ned men vi lät inte det stoppa oss utan drog fram spöna och körde på. 

Två timmar senare och två mycket små abborrar samt tre drag färre var fingrarna skrynkliga och all utrustning genomblöt. 

Då åkte vi hem till Sally och spelade Rappakalja!

8 augusti

Idag tömde vi svärfars lägenhet. Det är en omtumlande erfarenhet att gå igenom ägodelar som samlats ihop under ett helt liv. Det finns ju en bakomliggande berättelse kring varje föremål och ibland är det väldigt fantasieggande. Svärfar hade exempelvis en ansiktsmask i trä och en vacker bonad:

Men var kommer de ifrån, när införskaffades dem och vilken symbolik har de? Svärfar finns ju inte kvar för att svara på frågan och har heller inte nämnt dess bakgrund tidigare.
Varje människa har verkligen en unik och intressant historia att berätta.

Yngsta dottern messade och undrade om jag ville fiska idag igen. Det var dags för att visa vart skåpet skulle stå. Väl på plats laddade jag upp med kastmete, agnade med mask och sedan kastade jag ut. Det dröjde inte länge innan jag hade dragit upp två firrar.

Liten men naggande god!

Det kändes skönt att känna att de gamla takterna fortfarande satt i. Sedan är det alltid roligare om alla får fisk, så planen nu är att ta husbilen till Älvkarleby fiskecamp eller något liknande ställe, om cirka två-tre veckor.

Dagen har för övrigt gått i förberedelsernas tecken. Mellandottern fyller jämnt så hustrun har tillbringat de senaste kvällarna med att baka den ena kakan efter den andra. Det är guldläge för en annan. Självklart måste jag provsmaka såväl deg som färdig produkt och inte bara ett exemplar utan det är viktigt att jämnheten i tillverkningen bedöms och då behöver minst tre kakor eller fler plockas ut ur produktionen för provsmakning. Hustrun har föga förståelse för detta men jag känner att det är min medborgerliga plikt att säkerställa en jämn och bra kvalitet. Det brukar dock lösa sig eftersom hustrun då och då avviker från köket och lämnar fältet fritt för undertecknad att utföra mitt uppdrag.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

7 Augusti

Att rensa är en resa både fysiskt och psykiskt. Plocka ihop, sortera, slänga och spara. Bära, tvätta, lagra och stuva undan. 

Vi har varit på resa i en månad i husbilen och nu när vi rensar ut den efter resan hittar vi saker som vi totalt glömt att vi införskaffat under resan, undanstoppat av något skäl i stundens ingivelse. Jamen där var kaffepulvret som vi tyckte var så gott, här är kakorna vi tänkte ha på lördagen för tre veckor sedan.  Oj, där ligger den goda romen jag tänkte smutta lite på kvällarna när solen gick ned och syrsorna eller grannarna på ställplatsen förgyllde kvällen.

När man rensar så har man till slut kärnan kvar, det minimalistiska som man egentligen bara behöver. Må så vara en husbil, lägenhet eller nåt annat. Samtidigt pågår en inre resa där man skalar av lager efter lager av onödigheter så att man till slut känner sig renad. 

En katarsis helt enkelt, för att använda ett finare ord.

Som extra grädde på moset kan man ju också äta upp resterna från resan. Till min förtjusning fann jag två paket currywürst som jag genast värmde på tillsammans med potatismos och en dito upphittad weissbier. En riktig germansk lyxrätt.
Wunderbar!

Jag har en djävulsk plan. Igår fick jag se mig förnedrad av yngsta dottern och frun när det gäller fiske. Men fiske kan man göra på olika sätt…

Idag har jag därför hämtat ut en näve torrflugor. Fiskar (åtminstone vissa av dem) älskar insekter, som ju flugor avbildar. Så min plan är att lura med mig dottern och svärsonen till en sjö där fiskarna är präglade på insekter och så ska jag håva in storfångsten. 
Muahahaha …

Ibland är det inte så kul att se sig själv på foto. Man har ju en mental bild av hur man ser ut och för min del så är jag övertygad om att jag är en muskulös snygg karl, lite fåror under ögonen och märkt av erfarenhet och visdom. Hyfsad intelligent och välklädd för det mesta.
Det vill säga att det tyckte jag ända tills svärsonen lade upp denna bild:

Efter en noggrann analys kom jag fram till att det måste vara skägget som får mig att framstå i en felaktig dager. Jag har ju inte rakat mig på en månad så självklart påverkar det fotografierna. Så fram med rakapparaten.
Skägget var segt och höll ut länge innan jag lyckades avlägsna det från hals, kinder och haka. Men till slut föll de sista testarna och nu känner jag igen mig själv lite bättre i spegeln.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

6 augusti

Idag släpade hustrun med mig ned på kolonilotten.

Jag är hopplös i trädgården. Finns det blommor, växter eller grönsaker så har jag ofelbart ihjäl dem. Antingen bryter jag av grenarna på dem, kliver på dem så de mosas, gräver upp dem i tron att det är ogräs eller kör över med med gräsröjaren, gräsklipparen eller den maskin som för tillfället finns i närheten.

Senast vi var på kolonilotten var för drygt en månad sedan och då var potatisen för liten, morötterna osynliga, rabarbern klen och … ja du förstår. Men nu borde det ha vuxit till sig.

Idag anlände vi till en djungel. Växter, ( och som sagt ogräs eller inte kan jag inte yttra mig om), hade tagit över hela lotten. Svagt skymtade gångarna med täckbark under ett tjockt lager med gröna saker. Alltså inte grönsaker utan gröna saker.
Jag insåg direkt att jag med mina kortbyxor och T-shirt inte riktigt var klädd för detta. Var fanns min kära machete, min fiskarmössa med myggnät och mina långbyxor från Decathlon som inga insekter eller flygande elände kunde penetrera med sina snablar, klor, tentakler eller mandiblar?
Men som den riddare i nöd jag är så sa jag ingenting till hustrun utan bet ihop och utförde tappert mina uppgifter.

Det finns två gröna saker som jag har nådig tillåtelser från frun att slita upp ur myllan och det är tistlar och brännässlor. Jag har också lärt mig genom åren att gör det ont att ta i en växt så är det OK att döda den. (Det innebär tyvärr också att vi inte har rosor längre i trädgården, men vem är perfekt?)

Utrustad med handskar tog jag mig hantverket an. En dryg timme senare, och med prickig hud från otaliga brännässlor, tistlar, aggressiva myror, mygg och annat elände som hör den moderna koloniägarens lott till, ställde jag mig upp med ett stönande och beskådade belåtet mitt verk. Jodå tistlarna och brännässlorna var borta. Dessutom var otaliga andra växter, som troligtvis borde ha sparats, nedtrampade i jorden och mosade. Jag kontrollerade att hustrun inte såg och krattade lite gräs över resterna. Hon skulle säkert inte märka något.

Hustrun hade under tiden varit flitig och dragit upp såväl potatis som bönor och lök. Finns det något mer tillfredsställande och spännande att dra upp en potatisplanta och förväntansfullt krafsa igenom jorden efter de gula läckerheterna. Där dyker det upp en, där tre och där två stora härliga potatisbarn. Och så luktar jorden så gott också. Det är läckert att man petar ner en potatis och så förräntar den sig till kanske tio stycken till potatisar. Det är ju 1000% ränta! på mindre än tre månader.
Försök att slå det börsen!

Jag hade som försök grävt ned en hundring i en rabatt i våras, så nyfiken och förväntansfull ( och utan att hustrun såg ) tog jag mig en promenad bort dit och grävde försiktigt upp sedeln. Den var lite blek och skitig och hade till min besvikelse inte ynglat av sig alls.
Jaja så kan det gå.

Efter en runda på Bauhaus för att införskaffa prylar till en hylla i husbilen stötte vi på yngsta dottern med fästman som frestade oss med en lite fisketur. Så dit är vi nu på väg.

Jag är övertygad. Dottern kör med märkta maskar. Och har på något sätt saboterat mina drag, hur vet jag inte eftersom de legat hemma hos mig i draglådan. Ikväll drog hon först upp en gigantisk braxen, sedan en mellanstor braxen för att avsluta med en mört. Under tiden kämpade jag med alla drag som draglådan förmådde, varierade invevningen, höjde och sänkte spöt, visslade, bad till gudarna, gick ett varv kring ett träd, offrade ett drag till strandvassen men ingenting hjälpte.
Inte ett hugg.
Sedan sänkte hustrun mig totalt när hon sittande på bryggan drog upp en firre med ena handen samtidigt som hon smuttade på ett glas champagne.
Ridå.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!