16 augusti
Idag, fredag, är jag ledig eftersom jag bara jobbar tre av fem dagar i veckan! Så det firade jag med att sova ända till … sju. Det är ett elände det där att kroppen är inställd på att vakna för att gå till jobbet fast man är inte behöver gå upp. Då tappar man ju en stor del av nöjet att vara ledig. Men man kan ju alltid gosa ner sig i sänghalmen igen och bara ligga och dra sig tills middagen serveras.
Fast så länge låg jag inte.
Jag hade satt upp ett möte med min kompis som har Parkinsson och fick en stroke i slutet av förra året. Det var nära att han lämnade in men klarade sig och bor nu i en etta på Västergården. Han är numera rullstolsburen och har problem med talet och darrningarna. Farsan hade också Parkinsson men absolut inte lika mycket som min kompis.
Jag cyklade dit och sedan satt vi och snackade ett tag. Han visade mig filmer han producerat med en programvara från Luma Labs. Väldigt spännande. Jag måste säga att jag beundrar honom för att han klarar av att göra sitt bästa av den situation han hamnat i.
Hans dator är nog hans räddning och möjliggör för honom att kommunicera och skapa trots sitt svåra handikapp.
Vid elva var jag hemma igen och sedan packade vi husbilen och åkte ner till Örnvikens Glamping, en camping vid skärgården utanför Söderköping. Enligt Google maps skulle det ta 3,5 timmar. Det tog nästan fem.
Det kan delvis bero på att vi stannade till på Saltå Kvarn där hustrun stormade in och rensade hyllorna på bröd, bullar och annat med hög energihalt, mjöl och socker. Efter att ha packat in allt i bilen for vi vidare söderut.
De sista tre milen var jobbiga. Vägen var smal och krokig och vi for uppför backar och nedför backar. Självklart hade jag efter en liten stund tre stressade herrar i sportiga bilar bakom mig som hela tiden försökte köra om, för vem vill ligga bakom en husbil? Till slut körde jag åt sidan och släppte fram dem.
Fast de otacksamma jävlarna visade inte med en min att de uppskattade min omtanke.Men så, efter en halvmil var vi ikapp dem igen där de irriterade låg sist i en ny kö.
Woahaha…
Så var vi framme vid Örnviks camping. Vi står på en ställplats tjugo meter framför en brygga full med segelbåtar. Vikens vatten ligger stilla och solen värmer. Glamping tält finns överallt, uppe i träden, på marken eller ute på flottar i vattnet. En restaurang på hjul, med fulla rättigheter serverar god mat samt goda drinkar. Det finns ett servicehus med bra faciliteter samt det bästa av allt: Äldsta dottern är här med barnbarnen.
Nu på kvällen har vi suttit vid ett bord ned mot vattnet och käkat rökta räkor, pommes frites och druckit goda drinkar. Därefter spelade vi kort och spel med barnbarnen. Solen glänste röd i vattnet och det vakade kraftigt ute i viken, där silverfärgade ryggar vältrade sig i ytan. Jag slet åt mig spöt, joggade kraftfullt och med beundrande blickar från damerna i husbilen bredvid, ned mot vattnet och äntrade bryggan. Tre sekunder senare landade mitt drag mitt bland fiskarna. Då hörde jag en röst bakom mig.
”Du har väl läst reglerna”, sa han. Det var en upprörd farbror med grått skägg som pickade mig på axeln. Farbrorn alltså, inte skägget.
”Japp”, sa jag. Fast det hade jag inte. Hustrun hade däremot läst reglerna högt för mig när jag tänkte på annat så jag hade nog inte full koll. Farbrorn nästan studsade på bryggan av lycka.
”Man måste ha hink med sig om man fiskar”, sa han.
Driver han med mig? tänkte jag. Varför skulle jag ha hink?
”Jaha?” sa jag.
”Det är fjällen”, sa han med myndig röst. ”Vi vill inte ha dem”.
Jag förstod ingenting. Vad hade svenska fjäll med en hink att göra?
”Jaha!”, sa jag och log lite sådär osäkert när man inte vet om farbrorn framför en skulle behöva en tvångströja.
Han nickade förnumstigt.
”Så när man får fisk ska de in i hinken så att inte bryggan får en massa fjäll och slamsor.”
Nu fattade jag.
”Vad bra”, sa jag. ”Då går jag och hämtar en hink.”
Lite senare fick jag upp en abborre på drag och det var ett elände att få in den i den lilla barnhinken. Men till slut lyckades jag.
Läsa mer? Kolla in min webshop!