Christer Rindebratt

17 augusti

Idag verkade bryggfarbrorn på bra humör.
”Har du hinken med dig. Haha. Ja den var ju söt”
”Jajamensan”, sa jag och visade stolt upp min lila barnhink. ”Och inga slamsor eller fjäll hamnar på bryggan”
”Bra, bra”, sa han och skrockade för sig själv. ”Men du får inget napp idag, det blåser för mycket”
Jag log skenheligt mot honom och fortsatte mot slutet av bryggan. Fast bestämd att bevisa motsatsen presenterade jag alla drag som jag hade för firrarna i plurret. Utan resultat. Jag vevade i olika fart, gjorde vevstopp, höjde och sänkte spöt, sjöng en sång i kanon alldeles själv samt offrade tre ostbågar jag hittade i fickan till fiskgudarna. 

Utan resultat. Tänk om han hade rätt? Farbrorn kanske är ett fiskegeni? Vet allt om abborrars beteende och matperioder?
Vinden ska i och för sig mojna vid åtta så jag kan ju prova då igen. 

Idag var det promenadernas dag. Först en tur med äldsta dottern och kollade på glamping, säsomgarna och bastun nere vid vattnet. Den kunde man hyra, halva bastun för 395 spänn. Hela för 790. Men vem ska elda upp bastun? Och om man tycker det blir för varmt, kan man sänka temperaturen enbart på sin sida?
Så många frågor! Och trots att jag lusläste instruktionerna hade de uppenbarligen inte tänkt igenom det hela.
Tusan också.

Sedan var det hustruns tur så då gick vi en runda ner till VanLife på udden, vad det nu var för något. Eller rättare sagt det fanns stolpar med el, belysning i träden och en brygga med båtar. Jag antar att man kunde parkera husbilen där någonstans och njuta av omgivningen.

Mitt på dagen utforskade vi SUP-arna som vi fick låna gratis. Själv är jag för feg och bekväm men barnbarnet paddlade glatt på ute i viken.

Till lunch blev det Tacos och till middag grillade vi fläsk och kyckling, stekte potatis i glöden samt avnjöt det hela med vin från Zell årgång 2016. Supersmarrigt!

Efter maten tillverkade jag supar åt de vuxna i form av Gin & Tonic som vi avnjöt i skydd bakom bilen eftersom vinden hade tilltagit så att det nästan blåste storm. Ordet sup har för övrigt många betydelser: En mindre drink med sprit som kan inmundigas i en klunk (en nubbe är ännu mindre), ett flytetyg (paddleboard) eller varför inte ”särskild utskrivningsprövning” – en term som används inom psykiatrin.

Fram emot kvällen dök också den nyblivna trettioåringen upp med fästman och hund och så satt vi och snackade tillsammans med champagne och en stor gul fullmåne som skänkte sitt sken över nejden. Vinden hade mojnat och fiskarna vakade över hela viken. Trots idoget fiskande så blev det inga fiskar idag, men så kan det bli.

16 augusti

Idag, fredag, är jag ledig eftersom jag bara jobbar tre av fem dagar i veckan! Så det firade jag med att sova ända till … sju. Det är ett elände det där att kroppen är inställd på att vakna för att gå till jobbet fast man är inte behöver gå upp. Då tappar man ju en stor del av nöjet att vara ledig. Men man kan ju alltid gosa ner sig i sänghalmen igen och bara ligga och dra sig tills middagen serveras.
Fast så länge låg jag inte.

Jag hade satt upp ett möte med min kompis som har Parkinsson och fick en stroke i slutet av förra året. Det var nära att han lämnade in men klarade sig och bor nu i en etta på Västergården. Han är numera rullstolsburen och har problem med talet och darrningarna. Farsan hade också Parkinsson men absolut inte lika mycket som min kompis.
Jag cyklade dit och sedan satt vi och snackade ett tag. Han visade mig filmer han producerat med en programvara från Luma Labs. Väldigt spännande. Jag måste säga att jag beundrar honom för att han klarar av att göra sitt bästa av den situation han hamnat i.
Hans dator är nog hans räddning och möjliggör för honom att kommunicera och skapa trots sitt svåra handikapp.

Vid elva var jag hemma igen och sedan packade vi husbilen och åkte ner till Örnvikens Glamping, en camping vid skärgården utanför Söderköping. Enligt Google maps skulle det ta 3,5 timmar. Det tog nästan fem.

Det kan delvis bero på att vi stannade till på Saltå Kvarn där hustrun stormade in och rensade hyllorna på bröd, bullar och annat med hög energihalt, mjöl och socker. Efter att ha packat in allt i bilen for vi vidare söderut.

De sista tre milen var jobbiga. Vägen var smal och krokig och vi for uppför backar och nedför backar. Självklart hade jag efter en liten stund tre stressade herrar i sportiga bilar bakom mig som hela tiden försökte köra om, för vem vill ligga bakom en husbil? Till slut körde jag åt sidan och släppte fram dem.
Fast de otacksamma jävlarna visade inte med en min att de uppskattade min omtanke.Men så, efter en halvmil var vi ikapp dem igen där de irriterade låg sist i en ny kö.
Woahaha…

Så var vi framme vid Örnviks camping. Vi står på en ställplats tjugo meter framför en brygga full med segelbåtar. Vikens vatten ligger stilla och solen värmer. Glamping tält finns överallt, uppe i träden, på marken eller ute på flottar i vattnet. En restaurang på hjul, med fulla rättigheter serverar god mat samt goda drinkar. Det finns ett servicehus med bra faciliteter samt det bästa av allt: Äldsta dottern är här med barnbarnen.

Nu på kvällen har vi suttit vid ett bord ned mot vattnet och käkat rökta räkor, pommes frites och druckit goda drinkar. Därefter spelade vi kort och spel med barnbarnen. Solen glänste röd i vattnet och det vakade kraftigt ute i viken, där silverfärgade ryggar vältrade sig i ytan. Jag slet åt mig spöt, joggade kraftfullt och med beundrande blickar från damerna i husbilen bredvid, ned mot vattnet och äntrade bryggan. Tre sekunder senare landade mitt drag mitt bland fiskarna. Då hörde jag en röst bakom mig.
”Du har väl läst reglerna”, sa han. Det var en upprörd farbror med grått skägg som pickade mig på axeln. Farbrorn alltså, inte skägget.
”Japp”, sa jag. Fast det hade jag inte. Hustrun hade däremot läst reglerna högt för mig när jag tänkte på annat så jag hade nog inte full koll. Farbrorn nästan studsade på bryggan av lycka.
”Man måste ha hink med sig om man fiskar”, sa han.
Driver han med mig? tänkte jag. Varför skulle jag ha hink?
”Jaha?” sa jag.
”Det är fjällen”, sa han med myndig röst. ”Vi vill inte ha dem”.
Jag förstod ingenting. Vad hade svenska fjäll med en hink att göra?
”Jaha!”, sa jag och log lite sådär osäkert när man inte vet om farbrorn framför en skulle behöva en tvångströja.
Han nickade förnumstigt.
”Så när man får fisk ska de in i hinken så att inte bryggan får en massa fjäll och slamsor.”
Nu fattade jag.
”Vad bra”, sa jag. ”Då går jag och hämtar en hink.”

Lite senare fick jag upp en abborre på drag och det var ett elände att få in den i den lilla barnhinken. Men till slut lyckades jag.

Läsa mer? Kolla in min webshop!

15 augusti

Min kropp fixar inte sömnunderskott, eller snarare fixar inte huvudet det. Får jag mindre än åtta timmars sömn blir jag zombiefierad. Talet blir osammanhängande, blicken glasartad och död. Likstelhet inträder vilket gör min gång ryckig och svajig. En oemotståndlig längtan uppstår efter energirika maträtter såsom godis, leverpastej och hjärna. Ve den stackare som ställer sig mellan mig och en hägrande kexchoklad. Hen blir mosad.

Imorse skulle jag skjutsa yngsta dottern med pojkvän till Arlanda klockan 05:30. En ordentlig far med framförhållning skulle då självklart gått i säng vid 20:30 för att få sina åtta timmars sömn med lite extra marginal. Vad gör då undertecknad? Jo, klockan 21:00 slår jag och hustrun på ett avsnitt av deckarserien Morden i Helsingör, för att därefter fortsätta med nyheterna klockan 22:00 och tjuvtitta lite på kommande filmer på Netflix. Därefter en dusch, toalettbestyr och sedan i säng.
Somnar jag då? Nej då är det dags för kvällsrundan med mobilen, kolla vad som hänt, följa upp lite appar, spela lite spel innan huvudet landar på kudden och lampan släcks. Då är klockan långt efter midnatt.
Vid två tiden vaknar jag med hög puls och tror jag har försovit mig. Det har jag inte. Vid tre sätter jag mig raklång upp i sängen och kastar mig över klockan. Nej det är fortsatt två timmar kvar. Då kan jag inte somna om. När klockan ringer klockan fem är ögonen stora som kokosbollar och lederna värker som om jag sprungit maraton.

Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen på Arlanda så försvinner jag in i zombiedimman. På något sätt lyckas jag cykla till jobbet på Ångström, hur vet jag inte. På våning sex finns det kaffe och där hade de även små sockerbitar inslagna i papper. Jag såg mig noga om innan jag slukade tio stycken utan att ens ta ut dem ur papperet. Efter en tredubbel kopp surt bryggkaffe lyckades jag överleva förmiddagen innan jag tackade för mig och avvek hemåt. På vägen stannade jag vid ICA och köpte tre paket kexchoklad (till extrapris) som jag tryckte i mig.
( Denna gång lyckades jag skala dom innan).

Efter att ha kommit hem hittade jag en övergiven liten bit leverpastej i kylskåpet som genast försvann ned i gapet tillsammans med en ensam gurka som sällskap. Sedan stupade jag i säng och sov en halvtimme. Nu börjar jag känna mig som en människa igen. Fast lite hjärna vore onekligen gott …

Sonen ringde igår och frågade hur jag mådde med tanke på att min arbetskamrat hastigt hade gått bort. Som den machoman jag är så avslöjade jag självklart inte att jag var skakad av dödsfallet eller att tankarna snurrade runt i huvudet på mig:
”Är det min tur att lämna in handduken snart också?”
Vi var ungefär lika gamla han och jag, jobbade tre dagar i veckan och hade lika lite hår på huvudet. Jag tänker att det skulle kunna varit jag. Sedan kommer tankarna kring vad jag egentligen vill göra resten av livet. Vill jag jobba tills jag blir 68? Eller vill jag göra något helt annat?
Jag har inga svar men däremot en massa frågor.

Jag är också väldigt rörd och tacksam över alla som ställt frågan hur jag mår och brytt sig om mitt välmående. Det finns många människor som framlever sina liv utan att ha någon som tänker på dem. Som far illa i sin ensamhet. Som dör utan att någon bryr sig. Ensamhet är en sjukdom som spridit sig allt mer i dagens samhälle där vi lever i våra små celler och tappar kontakterna med våra familjer eller vårt sociala nätverk. Det är något vi alla behöver tänka mera på och engagera oss i att upprätthålla kontakterna.

Det är inte alltid lätt men vi måste försöka.

Läsa mera? Kolla in min webshop!

14 augusti

Ibland är jag helt dum i huvudet. Men man får vara tacksam för att det inte händer hela tiden. Hoppas jag. Fast jag kanske är så korkad att jag inte ens märker det. I så fall är det illa.

Vi hade parkerat husbilen på husbilsparkeringen borta vid Fullerö, lastat lillbilen med det vi skulle ta hem samt tagit ett tårdrypande avsked av husbilen.
(Vi ska åka ut med husbilen till helgen igen men ändå …)

Igår morse skulle jag då cykla iväg till jobbet för första gången. Då upptäckte jag det. Cykelhjälmarna och pakethållaren ligger kvar i husbilen. Men jag cyklar iväg ändå och hoppas jag ska undvika att ramla omkull. På kvällen efter jobbet (och med värkande lårmuskler) åker jag iväg för att hämta grejerna ur husbilen. Väl framme fumlar jag i fickorna efter nycklarna och inser att jag glömt kvar dem hemma. Så det är bara att åka hem, hämta nycklarna, åka ut hämta grejerna och åka hem igen. En dubbel resa. Helt i onödan.

I bilen på väg hem inser jag att det inte är första gången jag klantat bort mig fast den gången var det faktiskt än värre. Julafton 1993 firade vi julafton hos min svärmor i Almunge och hade lastat bilen full med barn. Väl framme i Almunge efter en halvtimmes körning, ser Reancy på mig:
”Var är julklapparna?” frågar hon.
Jag kikade in i bilen. Det var tomt.
”Skit. Vi har glömt dem!”
Vi hade gjort iordning kanske trettio julklappar och de låg uppenbarligen alla kvar hemma. Tiden var knapp. Kalle Anka började om en knapp timme och vad är en julafton utan julklappar och än värre – utan Kalle? Blott intet!
”Jag åker och hämtar dem”, sa jag andlöst, kastade mig in i bilen och gasade på rejält för att komma hem. Väl hemma gick jag upp till ytterdörren och fumlade efter nycklarna i fickan. Utan resultat.
Reancy har dem på sin nyckelknippa! I Almunge!
”Skiit!”
Jag dunkade meningslöst på dörren med knytnäven men den vägrade öppna sig. Sprang ned till bilen och gasade tillbaka till Almunge.
”Nycklarna!”
Hämtade nycklarna och gasade tillbaka till lägenheten, packade julklapparna och åter till Almunge.
Julen var räddad!

Så det är inte första gången jag varit totalt korkad.

Så i morse trampade jag så iväg med hjälm, pakethållare och cykelväska. Snygg som sjutton!

I princip hela våren och sommaren har jag haft rejält ont i ryggen med smärtspikar ned i foten. Troligtvis har jag fått ett diskbråck igen. Nummer tre i ordningen. Före sommaren kontaktade jag en fysioterapeut och fick ett program med övningar som jag gjort under några månader. Med försumbart resultat tyvärr. I förrgår hade jag ett snack med henne igen och vi kom överens om att nästa steg var röntgen och ett program med lite tyngre övningar. Det vore väldigt skönt om jag kunde slippa smärtan men jag har ingen större lust att operera mig. Betydligt bättre vore att träna upp musklerna så att de stagar upp ryggen. Redan idag fick jag kallelse till röntgen vilket är otroligt snabbt marscherat.
Jag hoppas undersökningen ska hjälpa till att ta fram ett bra träningsprogram. Håll tummarna.

Läsa mera? Kolla in min webshop!

13 augusti

Är du en av dem som har ångest en vecka innan du ska tillbaka till jobbet? Som läser igenom alla mejl som kommit in under semestern fem dagar innan du ska börja? Som lägger fram jobbkläderna fyra dagar innan och har svårt att välja? Ska det vara T-shirt, skjorta eller kanske till och med kostym?
Som går med fjärilar i magen och blir stressad tre dagar innan du ska börja jobba?

När man tänker efter är det rätt korkat att ägna slutet av semestern åt att förbereda sig för jobbet. Speciellt som det ibland tar en vecka att varva ned i början av semestern. Då knaprar ju jobbet in på semestern och man får inte sina fem veckor utan bara tre veckors semester.

Jag förstår att många har problem med detta och har väl egentligen inget bra tips mera än att tänka efter och inse att du är anställd för att utföra en uppgift. För utförandet erhåller du monetär ersättning. Men du får ingen ersättning för förberedelser under semestern. Så försök njuta även under sista veckan!

Som chef har jag haft väldigt svårt att inte falla i fällan och förbereda uppstarten i god tid före återgången till arbetet. Idiotiskt eller hur? Nu på gamla dagar har jag dock vägrat att förbereda mig och semestrar istället in till sista minuten med flaggan i topp.

När jag väl dyker upp på jobbet så börjar hjärnan genast smälta av överhettning. Det dyker upp så mycket man förträngt/glömt under semestern. Projekt, gamla mejl, löften utlovade leveranser, möten samt mycket mera. Och allt detta ska nu in i huvet, sorteras, katalogiseras, prioriteras och hanteras. Av överlastningen får hjärnan överhettning och man blir både skelögd och stirrig på samma gång. Det är då räddaren i nöden träder in: Fikapausen!

”Dags för kaffe?” säger man och stirrar galet på sina kollegor med vidöppna ögon som om man just inhalerat en rejäl dos kokain eller något annat uppåttjack.
”Ehh, javisst”, svarar de och backar några steg. ”Gå du så kommer vi efter.”
Vilket de såklart inte gör.

Finessen med kaffe är att det kan man ta flera gånger under dagen utan att någon ifrågasätter det. Vid kaffemaskinen väljer man den starkaste blandningen och tar sedan med sig koppen i en avskild del av fikarummet där man kan stirra in i väggen tills hjärnan lugnat ned sig.
Rinse and repeat vid behov.

Jag såg att Max (före detta HBO) nu har börjat streama Naked Attraction. Som bloggare måste jag ju ta ansvar för vad som sänds på olika kanaler och ägnade därför en hel halvtimme åt att kolla på programmet. Som jag förstår det gick programmet ut på att programledaren och en inbjuden huvudperson tillsammans glor på fem personers underliv och diskuterar snopputseende eller snippformer. Är den rakad? Hänger den snett? Söt? Gullig? Talar den med dig? Rycker det inte lite i den? Är den tatuerad?

Sedan ska liknande diskussion föras om brösten och slutligen om personens röst. Varvat med detta visas små instruktionsfilmer om snoppstorlekar, samt annan information som RFSU en gång i tiden kämpade hårt för att sprida information om.
Är det här kanske dagens sexualupplysning, maskerat som ett datingprogram? Och hur kan någon välja en partner baserat på könsorganets form och utseende? Det borde kännas jävligt förminskande att reduceras till en snopp eller snippa.

Programmet är nedvärderande, bitvis underhållande men i längden rätt tråkigt. Om man ska se på serier finns det betydligt bättre på Max eller de andra streamingtjänsterna.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!