Christer Rindebratt

31 augusti

Jag vaknade till vågors brus och smattrandet av änderna i vågorna fem meter från husbilen. När jag stack ut huvudet värmde solen gott och badade husbilen i ett gyllene sken. Det blåste lite svagt och vågorna toppades med vita krön, medan änderna simmade utåt viken, troligtvis skrämda när jag öppnade dörren.

Idag skulle vi fiska. Vi hade fått låna en roddbåt gratis från campingvärden mot att vi tömde den från vatten och på sjökortet hade vi spanat in några grynnor och lämpliga fiskeplatser runt campingen.

Efter frukosten gav vi oss iväg.

På sjön började det blåsa upp. Vi hade rott ut så vi var kanske 500 meter ut i viken och skulle runda en udde då det blev läskigt. Vågorna blev högre och högre och vinden tilltog allt mer.
”Ska vi verkligen fortsätta?” sa jag.
”Vi ska bara runt udden”, sa dottern.
Hennes pojkvän sade ingenting. Han var fullt upptagen med att ro och försöka passa in jättevågorna så de inte slog in över båtens sidor.
”Men vi kommer då gå med vågorna in från sidan”, sa jag och såg framför mig hur vågorna slog in så att båten vattenfylldes och vi hamnade i det kalla vattnet och min mobil slutade fungera. Hur skulle jag då kunna spela Wordfeud? Eller se på nyheterna?
Ja det är förvånande hur logiskt man resonerar när man är i dödsfara, och vad man prioriterar…
En jättevåg slog in igen och dränkte oss i iskallt vatten. Dottern log stelfruset mot mig.
”Vid närmare eftertanke kanske vi skulle ta oss en kopp kaffe istället?”

Det tyckte vi alla var en bra idé så den stackars pojkvännen fick göra helt om och ro runt den andra udden samt parkera båten i lä utanför husbilen där vi tog oss en kopp kaffe och kaka.

Sålunda förflöt dagen med fiske och en massa rodd samt kaffe när vi inte orkade längre.

Ett antal abborrar drogs upp, varav den största grillades och inmundigades på kvällen. Och när solen gick ned och förgyllde horisonten med en rödorange rand låg vi i en vik och drog upp den ena stora abborren efter den andra.

.

30 augusti

Jag har nämnt tidigare att Hustrun är galen i mig, kyrkogårdar och stadståg. Jag har dock inte nämnt en av de största galenskaperna, en besatthet som jag tänkte återkomma till runt den 24 december. Nämligen Julen.

Hustrun är tokig i allt som rör detta vinterfenomen: kulor i granen kan hon gå i spinn över, frostade plastgranar dreglas över, små stjärnor i papier mache är såå underbara, änglaspel låter fantastiskt, tåg som spelar vedervärdig musik och som kör runt granen är supergulliga.
Ja du förstår.

Sedan har vi såklart jultomtar i alla de storlekar och utseenden, stiliserade paket och belysning i form av istappar, morötter eller små och stora lampor som alltid ska införskaffas inför jul oavsett om föregående års belysning fungerar eller inte.

Nåväl idag var vi på väg på en fisketur till Julita och hade precis packat klart bilen då jag tog en sista runda till soprummet för att slänga sopor. Innanför dörren verkade det sitta ett litet barn så jag studsade till av förvåning. Men det var inget litet barn. Tomten hade flyttat in i soprummet och satt ensam och övergiven längs med ena väggen och stirrade blint in i väggen med sina glasögon på sne´.
Han verkade dock inte vara så nedgången som han ibland blir efter all julklappstillverkning.

Jag måste erkänna att jag ett eller flera ögonblick allvarligt övervägde att knipa käft och låta honom åka till förbränningsugnarna men så veknade jag. Och vem vet, jag kanske får några bonuspoäng hos hustrun som jag kan lösa in längre fram.

”Älskling?” sa jag.
Hustrun kikade ut från husbilen.
”Vad är det?” frågade hon.
Jag tog tag i tomten och låt hans huvud kika fram runt soprumsdörren. Hustruns haka föll ned och landade med ett plask på marken.
”Va …” lyckades hon klämma fast medan ögonen började lysa med ett olycksbådande sken.
”Det är en tomte”, förklarade jag enfaldigt.
Men det var ingen liten ordinär tomte, den här var dryga metern lång med päls, hornbågade glasögon samt en julklappspåse på ryggen. Hustruns ögonsken påminde nu mera om en strålkastare som riktades in mot tomten. Jag drog fram honom från väggen och höll upp honom till beskådan.
Hustrun log ett galet leende.
”Vi tar honom”, sa hon.

Det var extremt pinsamt att släpa upp tomten till lägenheten så jag lät Hustrun som inte vet vad skam är släpa honom i vagnen. Så nu har vi tjuvstartat julen några månader i förväg. Hur ska detta gå?

Efter jultomtefadäsen styrde jag fronten på husbilen mot Julita, ett namn som låter än mer olycksbådande nu efter dagens upptäckt. (Fast namnet Julita kommer egentligen efter det fornnordiska ordet Jolittha som är uppbyggt av oden iior/iur som betyder häst samt löt som betyder betesmark)

På väg dit beskådade vi ett olycksbådande omen på motorvägen: En Norsk likbil med registreringsskylten ”spooky”. Jag vet inte vad detta innebär men gjorde för säkerhets skull korstecknet några extra gånger samt välsignade min sportdryck.

Så står vi vid stranden till Hjälmaren och har redan doppat flöten och drag i Hjälmarens klara vatten utan resultat. Men vi har också fått låna en roddbåt så i morgon ska vi ro drag och njuta av de sista varma dagarna på hösten innan det blir för kallt.

Vi avslutar dagen med räkor, Chablis samt belgiskt öl.
Bättre kan man inte ha det.

29 augusti

Idag tjuvstartade vi sonens födelsedag genom att samlas på den mexikanska restaurangen La Comedia i Uppsala. Det var jag och hustrun, yngsta dottern med pojkvän, min ömma moder samt sonen med flickvän som satte oss vid långbordet och beställde in det ena efter det andra. Det var Margerita i karaffer, rött och vitt vin i flaskor, majs med manchego ost och koriander, scampi på tacos med ännu mera manchego, en bakpotatis med ndujasmör, i storlek som ett människohuvud, ibericospett samt mycket mer.
Väldigt gott och supertrevlig personal. Det var inte billigt men inte superdyrt, även om det sved i plånboken.  

Och så fick sonen sina presenter också. Jag tror han var rätt nöjd med dem. Som förälder har man nästan alltid dåligt samvete för att man inte ger barnen mer presenter, stöttar dem i olika aktiviteter och ser till att de har kläder av senaste snitt. 

När en av döttrarna gick på gymnasiet skulle klassen åka till Sydafrika och alla föräldrar betalade sina barns biljetter. Alla utom vi. Vi hade inte råd. Så dottern fick vara hemma när alla andra åkte. Vi mådde skitdåligt men vad skulle vi göra?

Ibland fantiserar jag och hustrun om vad vi skulle göra om vi vann pengar. Högst upp på listan är att överraska barnen med resa eller andra dyra varor. Det största lyckan är ju att göra andra glada och speciellt barnen. Det tror jag är universellt för alla föräldrar.

Nu är det bara två månader kvar också innan jag ska bli farfar. Det är fantastiskt. Varje barnbarn är ett mirakel.
Jag och Hustrun kunde från början inte få barn. Jag kämpade och slet i mitt anletes svett och även om uppdraget i sig var väldigt trevligt så var det frustrerande att resultatet uteblev. Åren gick, men så blev Hustrun gravid och vi blev överlyckliga … ända tills hon fick missfall.
Nu var vi helt förtvivlade och såg framför oss ett liv utan barn.

Men så slutade Hustrun att röka … blev gravid, och så föddes äldsta dottern. Och några år senare gick hon ned i vikt, och då kom sonen.
Varje barn är ett mirakel och vi som inte kunde få barn har nu fyra stycken samt två barnbarn. Och nu är ännu ett barnbarn på gång. Det är fantastiskt.!

Jag är så glad för sonen och hans älskade sambo och håller tummar och fötter för att allt ska gå vägen på bästa möjliga sätt. 

Men det kostar att bli förälder. Bara en sådan sak som en barnvagn kan kosta 25.000 kronor. Det är ju helt galet. Sedan tillkommer allt annat. 

Samtidigt har vi i Sverige fantastiska förmåner när det gäller mamma och pappaledigheter. 480 dagar hemma med barnet! Som jämförelse får nyblivna mammor i USA vara hemma tolv veckor men utan lön. Snittet i världen ligger på 29 veckors betald barnledighet.

Men alltså inte i USA. Det är riktigt dåligt.

28 augusti

När jag säger köksmaskiner, vad tänker du då?

Det finns snart köksmaskiner för det mesta som en modern familj kan behöva. Förutom vispar, brödrostar, och köksassistenter har vi sådana självklara verktyg såsom äggkokaren, juice-centrifugatorn, våffeljärnet, fritöser, kaffekokaren, salladsslungare, morotsskivaren, äggskivaren, slow cooker, tryckkokare, glassmaskiner, riskokare, vattenkokare, sous vide samt mycket mera.

Hur min Hustru skulle kunna klara sig utan alla dessa maskiner är en gåta. Vi har därför rensat några skåp i hallen som nu är fyllda till brädden med köksassistenter, sous vide, vattenkokare, med mera.
Du kanske tänker att det är onödigt med alla maskiner och ja, på ett sätt är det självklart det. Man behöver ju inte alla maskiner för att laga mat men ibland så spelar vi matroulette och drar ett kort med en maskin på av alla de som står i skåpen. Den maskinen åker då fram och sedan ska den användas minst en vecka.

Jag släpar fram den, kontrollerar att den fungerar och sedan ska det lagas mat. Nu sist drog Hustrun kortet med latmanskokaren (slow cooker) och tillagade sedan fantastiska rätter med kyckling och högrev. Skitenkelt. Bara slänga ned det råa köttet i kokaren, fyll på med färska örter, kryddor och grönsaker. Krydda på rejält. Sedan får rätten koka långsamt under sex timmar, och så är det klart!

Det påminner egentligen väldigt mycket om matlagningen för tusentals år sedan när man eldade i en grop med stenar, lindade in köttet i blad med kryddor och grönsaker, skickade det ned i gropen samt skottade igen. Sedan grävde man upp det efter några timmar. Samma princip fast nu slipper man bli skitig om händerna.

Men sedan finns det maskiner som är mindre bra. Verktyg som både hackar, skivar och river grönsaker tar bara upp plats till exempel. För att inte nämna alla små ”bra att ha verktyg”.

När vi var på Citti stormarknad i somras ryckte Hustrun mig plötsligt i armen.
”En sådan där ska vi ha!” sa hon.
”Vadå?” sa jag och slet blicken från en läcker webergrill med dubbla förgasare och röktillsats.
”En äggtoppsskivare!”

Jag vet inte vad du tycker kära läsare men en äggtoppsskivare? Verkligen?
Är det en sådan man har längtat efter större delen av sitt liv?
Vad är det för fel på en kniv eller sked som kan kan knacka hål på äggskalet med?
Nej hustrun ville ha en mässingsstång med en kula på som skulle knacka bort äggets topp på ett elegant sätt. Jag svarade henne därför välformulerat och vänligt:
”Aldrig i helvete. Över min döda kropp!”
Hon blev inte glad och ignorerade mig sedan under resten av shoppingen på Citti. Men så idag attackerade hon mig igen.
”Men se här”, sa hon. ”En äggtoppsknackare, precis en sådan som jag vill ha.” Och så pekade hon på en websida där de saluförde en sådan där mässingsstång med en kula på. Jag öppnade munnen för att säga nej när jag såg att den var nedsatt 65%.

Jag har en stor svaghet och det är att jag inte kan låta bli att shoppa när grejerna är rejält rabatterade. Jag tänker som så att då sparar jag pengar fast i verkligheten spenderar jag pengar på junk som jag aldrig kommer att använda. Jaja. Två minuter senare var ordern lagd och om en vecka är vi stolta ägare till en äggtoppsknäckare.

Jag ger den max en vecka framme innan den åker in i skåpet. Som tur är så är den rätt liten så jag kan nog klämma in den i skåpet ovanför köksassistenten och bredvid den lilla trekantiga plastlådan som både kan skära, hacka och riva grönsaker…

27 augusti

Enligt meteorologerna börjar hösten när temperaturen under fem dagar efter den första augusti varit under tio grader celsius. Då är det dags att ta på sig tröjan på kvällarna, byta shortsen mot långbyxorna och förbereda sig för kyligare tider. Men det är också en period med svamp i skogen, skörd i trädgårdslanden och kyliga stjärnklara härliga kvällar.

Men det finns andra tecken på att hösten är i antågande: Fågelsvärmar som drar söderut och häckande studenter i varje hörn av Uppsala. Insparkarna är så många att man får huka sig när man rör sig genom staden och svärmar av cyklar blockerar vägar och stigar på morgon och eftermiddag. Det gäller att ha tungan rätt i munnen när man navigerar genom ett Uppsala färgat av studentikosa spratt.

Det generella modet förändras från att vara typiskt konservativt (tråkigt?) med nyanserna svart, grått och vitt till en övervägande och färgrik kulturarena. Nu gäller lila sparkdräkter och slitna kolorerade jeans med hängslen och otaliga orangefärgade jumpsuiter ersätter kostym och klänning. Handmålade T-shirtryggar med noggrant genomtänkta kulturella texter som ”Recce-jöns”, ”Matte 2B” och ”Sug min xxx” fångar min blick när jag cyklar genom studenthavet på väg till Ångström på morgonen.

Inne på Ångström drar flockar med osäkra studenter genom korridorerna på jakt efter sin tillhörighet eller vallas runt av seniorer likt en grupp får på väg till slakten. Det är både uppmuntrande, energiskt och uppfriskande samtidigt som det är kaotiskt och förvirrat.

Helt underbart med andra ord.

Ett av de saker som jag verkligen uppskattar med att jobba på universitetet är energin som tusentals studenter ger ifrån sig. Det är som om viljorna och målsättningarna från alla dessa laddar mig med energi.

Samtidigt är det lite tråkigt att universitetet som organisation har svårt att möta behoven och önskemålen i rimlig tid. Universitetet är som en stor oljetanker med milslång stoppsträcka och enorm svängradie. Det tar år att ändra saker eller införa nytt stöd för forskare eller studenter.

Men skulle inte universitetet istället kunna vara en flotta med olika skepp under gemensam styrning där varje fartyg kan anpassa fart och kurs inom vissa riktlinjer? Det skulle bli mycket mer flexibelt och stödjande.

Mitt resekåseri börjar också ta allt mer fysisk form. Jag nämnde förut att den var på drygt 20 000 ord. Jag går nu igenom varje sida för att förtydliga och korrigera så att texterna blir lite mer förståeliga. Ett inspel från tidiga läsare är också att vi borde inkludera recept i boken. Hustrun är en duktig kock så nu jobbar vi fram ett antal rätter som vi stött på under resan och som vi vill berätta om. Rätter som Currywürst, Spagettiglass och den konstiga osträtten som jag inte vet vad den heter.

Det ska bli jättekul!