Christer Rindebratt

27 augusti

Enligt meteorologerna börjar hösten när temperaturen under fem dagar efter den första augusti varit under tio grader celsius. Då är det dags att ta på sig tröjan på kvällarna, byta shortsen mot långbyxorna och förbereda sig för kyligare tider. Men det är också en period med svamp i skogen, skörd i trädgårdslanden och kyliga stjärnklara härliga kvällar.

Men det finns andra tecken på att hösten är i antågande: Fågelsvärmar som drar söderut och häckande studenter i varje hörn av Uppsala. Insparkarna är så många att man får huka sig när man rör sig genom staden och svärmar av cyklar blockerar vägar och stigar på morgon och eftermiddag. Det gäller att ha tungan rätt i munnen när man navigerar genom ett Uppsala färgat av studentikosa spratt.

Det generella modet förändras från att vara typiskt konservativt (tråkigt?) med nyanserna svart, grått och vitt till en övervägande och färgrik kulturarena. Nu gäller lila sparkdräkter och slitna kolorerade jeans med hängslen och otaliga orangefärgade jumpsuiter ersätter kostym och klänning. Handmålade T-shirtryggar med noggrant genomtänkta kulturella texter som ”Recce-jöns”, ”Matte 2B” och ”Sug min xxx” fångar min blick när jag cyklar genom studenthavet på väg till Ångström på morgonen.

Inne på Ångström drar flockar med osäkra studenter genom korridorerna på jakt efter sin tillhörighet eller vallas runt av seniorer likt en grupp får på väg till slakten. Det är både uppmuntrande, energiskt och uppfriskande samtidigt som det är kaotiskt och förvirrat.

Helt underbart med andra ord.

Ett av de saker som jag verkligen uppskattar med att jobba på universitetet är energin som tusentals studenter ger ifrån sig. Det är som om viljorna och målsättningarna från alla dessa laddar mig med energi.

Samtidigt är det lite tråkigt att universitetet som organisation har svårt att möta behoven och önskemålen i rimlig tid. Universitetet är som en stor oljetanker med milslång stoppsträcka och enorm svängradie. Det tar år att ändra saker eller införa nytt stöd för forskare eller studenter.

Men skulle inte universitetet istället kunna vara en flotta med olika skepp under gemensam styrning där varje fartyg kan anpassa fart och kurs inom vissa riktlinjer? Det skulle bli mycket mer flexibelt och stödjande.

Mitt resekåseri börjar också ta allt mer fysisk form. Jag nämnde förut att den var på drygt 20 000 ord. Jag går nu igenom varje sida för att förtydliga och korrigera så att texterna blir lite mer förståeliga. Ett inspel från tidiga läsare är också att vi borde inkludera recept i boken. Hustrun är en duktig kock så nu jobbar vi fram ett antal rätter som vi stött på under resan och som vi vill berätta om. Rätter som Currywürst, Spagettiglass och den konstiga osträtten som jag inte vet vad den heter.

Det ska bli jättekul!

26 augusti

Ett problem med att bli gammal är att behåringen i ansiktet verkar gå på steroider. Testosteronet minskar ju efter fyrtio (-0,4% per år) men skäggenergin verkar istället bara ha ökat.

Ens dagen rakar jag mig med hyvel och uppnår en slät babyliknande hud utan ett skäggstrå så långt ögat kan se. Tre dagar senare råkar jag slänga ett öga i spegeln och möter jultomten med långt spretigt vitt skägg och förskräckta ögon. 

Man kanske ska börja göra som tjejerna, när de ska ta bort oönskade hårstrån? Vaxa nyllet? Fast då ska det ju på manligt manér vara rykande het asfalt som hälls på hakan och som sedan med en morakniv skrapas bort tillsammans med förkolnad hud och skäggstrån . 

Hmm.

Sedan kan man ju fundera kring det evolutionära. Vilket syfte har en massa ansiktsbehåring? Blev brudarna galna när de såg ett rejält spretigt skägg – eller var det bara avtändande? 

För riktigt länge sedan, i mänsklighetens vagga fick man va glad om man blev äldre än tretti. En sextioåring borde då ha varit ett unikum och någon man såg på med beundran (eller skepsis) eftersom karln ju faktiskt hade överlevt så länge. Han hade nog bra gener, eller var jävligt duktig på att gömma sig. Men vad signalerade då skägget? Att man skulle lyssna på’n? Rulla runt i sänghalmen? 

Vetenskapen hävdar att skäggväxten styrs av att testosteronet aktiverar dihydrotestosteron som i sin tur ökar på skägget. Samtidigt är det många som hävdar att ju äldre man blir desto svårare är det att bygga muskler.
Kan det vara så att den krympande mängden testosteron fördelas om så att skägget ökar på bekostnad av musklerna?

Geoffrey Miller hävdar i sin bok ”The Mating Mind ”att skäggväxten har vuxit fram ( pun intended ) evolutionärt eftersom kvinnorna tänder på det. Men BARA om män med skäggväxt är i minoritet. Med andra ord om jag är ensam om min behåring så kommer jag knappt kunna värja mig för alla kvinnor som vill åt min kropp, men om alla har skägg så tappar tjejerna intresset.

Inte för att jag är tillgänglig på marknaden men jag hoppas verkligen att trenden med skägg på unga slynglar försvinner. Då kanske vi gamla gubbar kan få en busvissling eller två på gatan.

Och sedan har vi ju sådana avarter som öronhår. Vad i hela världen har det för funktion???

Svar från chatGPT: ”Inne i snäckans gångar sitter hörselorganet med en mängd hårceller – yttre och inre hårceller. De yttre hårcellerna förstärker ljud, så att vi kan höra svaga ljud och uppfatta olika frekvenser i mänskligt tal bättre. De inre hårcellerna sköter omvandlingen från ljud till nervsignaler.”

Så det fanns faktiskt en funktion med hår i örat! Slutsatsen borde då bli att ju mer yttre hår man har på sina öron, desto bättre borde man då höra mänskligt tal…
Det var som tusan.

25 augusti

Idag tvingade hustrun mig att skjutsa henne, min ömma moder, dottern samt pojkvännen till Mio. Jag hatar Mio. Några gånger per år delar de ut rabattcheckar på 300 spänn per person om man handlar för 600 och då ska vi (måste vi) tydligen åka dit och köpa onödiga saker bara för att utnyttja rabatterna.

Då införskaffas sittpuffar, lakan med inbyggde kuvert, samt små kuddar. Helt onödigt tycker jag eftersom linneskåpet är fullt med lakan och det ändå inte går att sitta i soffan eftersom alla kuddar tar upp all plats.

Jag är nog en sån där asket som uppskattar det enkla och rena. Det räcker med en uppsättning lakan vardera, en kudde per person, fyra kuvert bestick, fyra stolar osv. Ni förstår säkert.
Sedan anser jag också att det är viktigt att ha en bra bil för shopping, en bra bil för att åka fort samt en dyr husbil som har en stor soffa där bak. När det gäller TVn så måste minst vara på 86″ och ha avancerade belysningspunkter såsom QLED och inget hushåll är komplett utan en AI-styrd dammsugare såklart.
Vad vill jag komma till med det där? Jo det räcker med en racingbil, inte två. Det där med att ha flera kuddar och lakan är bara onödigt och Mio lurar bara folk att köpa dubletter av allt.

Tyvärr förstår inte hustrun eller dottern detta.
Stackarna.

Efter att ha lastat av alla onödiga Mio-saker hemma begav vi oss ned i källaren. Det är spännande i källaren där vi har vårt förråd. Och lite läskigt. Hustrun vågar inte gå ned själv för det är smala gångar med lampor som tänds av rörelse.
Korridorerna sträcker sig under inte bara en huskropp utan flera och är man inte försiktig kan man gå vilse och hamna bland någon annans borttappade saker. Kanske står man till slut långt bort i en av världen bortglömd korridor, med grönt mögel på väggarna och kackerlackor som kilar omkring fötterna medan man snubblar fram. Då slocknar all belysning så att man står i becksvart mörker. Det droppar från något rör någonstans och hur man än vevar med armarna så tänds inte belysningen igen. Det är då du känner att någon eller något står precis bakom dig men du vågar inte vända dig om. En kall andedräkt kittlar dig i nacken. Från ett monster? En knarklangare? Eller kanske fru Johannson på andra våningen? Du vet hon med de sura ögonen?
Då är det inte roligt.
Så jag måste alltid följa med ned i källaren som sällskap, men det gör jag gärna.

I vårt förråd står tiden stilla. Låda efter låda med minnen från trettio, fyrtio, femtio år tillbaka i tiden står staplade på varandra. Nu ska sonen fylla trettiotre så då tänkte vi försöka hitta några bilder på honom när han var liten och söt. (Vi kanske hittade något men det får han veta på torsdag då han fyller). Men vi hittade också bilder på oss själva när vi träffades och ännu tidigare.
Gud va snygga vi var!
Men det konstiga är att det jag kommer ihåg från den tiden var mest att man gick omkring och kände sig ful och oattraktiv. Antingen för fet eller för smal.
Till alla ungdomar där ute: Passa på och njut för så snygga som ni är nu kommer ni inte vara när ni fyllt sextio. Om ni inte har en jävla tur och har seriöst avancerad DNA i generna.

Jag hittade flera bilder på en ung tjej med ett fantastiskt leende och glittrande ögon:

Hustrun är vacker idag men när hon var arton var hon ett bombnedslag och jag förstår varför jag föll för henne. Känslor bubblade upp inom mig och fotografierna blev en brygga till de känslor jag hade när jag såg henne första gången. Lite som en tidsmaskin. Hade jag haft musiken vi lyssnade på i öronen också, hade tidsresan varit fullständig.

Jag är lycklig lottad.

24 augusti

Du kommer säkert ihåg att jag tidigare nämnt att hustrun har superkoll på det mesta, medan undertecknad oftast inte ser skogen för alla träden. Det är nästan så att jag börjat misstänka att hon är någon typ av utomjording med övernaturliga krafter.
”Vet någon var pennan vi använde när vi skrev avtalet på huset 1990?” kan jag fråga
Då pekar hon på en dammig låda längst uppe på en hylla som vi inte tittat i sedan vi flyttade hit för ett sjutton år sedan.
”Längst ned, bredvid din pappas husnycklar”

Och när vi ska på kalas. Jag har under två allt mer hysteriska timmar gått igenom alla garderoberna, skrubben och källaren och är smått hysterisk. Tiden rinner ut och vi måste åka om en halvtimme:
”Var är min linnekostym, den ljusblå? Jag måste ha den. Var har du lagt den?”
Då pekar hon på en kostympåse i skrubben som hänger bakom en av mina andra kostymer.
”Den ligger i den där, du lade i den själv den 17 maj 2019.”
Hon pausar ett ögonblick för effektens skull.
”Och den är ljusgrön, inte blå.”

Men idag visade hon sig vara mänsklig vilket gör att jag inte skäms för att vara glömsk längre!

Vi vaknade tidigt i morse på campingen och kollade om vinden mojnat så vi kunde stå och kasta från stranden. Det hade den inte. Däremot var det en lång och strid ström av fiskare som hade bokat båtar och som nu försvann ut från bryggan mot bättre fiskevatten i lä någonstans på Dalälven.

Istället checkade vi ut och åkte söderut tills vi hittade en plats vid Dalälven där vi hade vinden i ryggen. Solen värmde och i lä var det riktigt skönt.

Vi fiskade, myste i solen och käkade lunch på en brygga innan vi packade ihop och åkte hem till Uppsala. Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen landade vi så hemma, släpade upp alla grejer från husbilen och jag slog mig ned i fåtöljen för att slappa lite och ta en kopp kaffe. Då började det.

”Har du sett påsen med mina toalettgrejer?” frågar hon.
Jag rannsakar minnet men kan inte påminna mig en påse med en häst på. Ingenting ovanligt. Jag skulle troligtvis inte ha märkt om det gått förbi en schimpans med ett paraply heller.
”Nej, är den borta?”
”Var kan den vara? Är du säker på att du inte tagit in den?”
Jag tänkte så det knastrade i huvudet så jag nästan fick huvudvärk.
”Nej, inte vad jag kan komma på.”
”Du måste ha sett den.”
”Sorry, inte vad jag vet.”
”Är du säker på att du inte tagit in den?”
Hon suckar utan att vänta på svar.
”Ja här inne är den inte”, säger hon till sig själv. ”Då måste dottern ha fått med sig den av misstag.”
Ett snabbt samtal senare återkommer hon.
”Hon säger att hon inte har den.”
Sedan gick det raskt utför. Eftersom hustrun inte hittade den hemma så var vi tvungna att åka ut till husbilen, för då låg den säkert där. Men inget hittades där.

Då åkte vi till garaget för den kanske hade ramlat ut där men ack nej. Slutligen upp till lägenheten igen där hon gick igenom allt men utan resultat och därefter ner i garaget, bort till dottern där vi finkammade gatan utanför hennes hus och sedan tillbaka till husbilen igen där vi vände ut och in på allting.

Påsen med den lilla hästen var fortsatt borta. Och med den hennes glasögon, salvor och krämer, parfymer, ja det mesta en modern kvinna behöver för att överleva en dag. Jag såg hur hustrun krympte när hon insåg att hon måste klara sig utan allt detta i flera dagar
Till slut gav hon upp efter att ha sprättat upp alla kuddarna i husbilen och spridit ut innehållet i duschutrymmet.
”Hur ska jag klara mig”, sa hon för sig själv.
”Det går nog bra”, sa jag och försökte uppmuntra henne. ”Jag kan gå in på Ica och köpa det mest nödvändiga.”
Hon gav mig en blick som fick mig omedelbart att inse att jag nog borde hålla käften om livet var mig kärt.

Väl hemma försökte jag igen att peppa lite.
”Påsen var inte i husbilen eller hos dottern så den kanske ändå finns här hemma?”
Jag gav henne ett osäkert leende som hon besvarade med en iskall blick.
”Jag har gått igenom allt här hemma. Den finns inte här.”
Hon tog tag i en påse i hallen och röjde ilsket runt i den.
”Jag har gått igenom allt och den finns …”
I hennes hand vilade plötsligt den försvunna påsen.

Jag rekapitulerar detta bara för att visa att min hustru ibland är som jag. Lika glömsk. Lika förvirrad. Lika arg på sig själv när hon missat något.

Och jag älskar henne för det.

ps påsen hade alltså en älg på sig inte en häst. Lika förvirrad som vanligt ds

23 augusti

Idag är vi på utflykt till Hedesunda camping, som ligger på en ö mitt i Dalälven. Jag och hustrun är sugna på att sova i husbilen medan vi kan, och yngsta dottern och pojkvännen, nyss hemkomna från Kreta, vill testa fiskevattnen i Dalälven så de har tjatat sig med.

Dalälven har en massa olika fiskar som simmar omkring där under ytan. Många är skitstora. Utanför campingen finns det gösar som väger trettio kilo, gäddor som kan käka upp små barn, harr, öring, abborrar som är stora som hundar, med mera. Det är så mycket fisk här att det är fiskeförbud vissa tider på året. Jag antar att det beror på att om man fiskade då skulle det fångas så mycket fisk att det skulle bli en sanitär olägenhet att bli av med alla döda fiskkroppar.

Det är nog en underskattning att säga att vi var peppade när vi åkte hit. Det införskaffades såväl drag som fiskerullar för tusentals kronor, videofilmer på Youtube analyserades och det diskuterades hur vi skulle dra upp alla öringar, gösar, gäddor och harrar på bästa möjligt sätt. men det var en sak som vi inte hade räknat med.
Naturen.

Vi hälsas välkomna av en trevlig dam och checkade in. När vi gick ut kastade jag en blick på ett av fönstren. Det var fullt med bilder på glada människor med gigantiska fiskar, gäddor, gösar och mindre krokodiler. Tänk om vi skulle dra upp en sådan?

Vid incheckningen blåser det knappt någonting men när vi kommer ner på stranden med spön och utrustning blåser det rejält. Upp till stormstyrka på 18 m/s i byarna. Dessutom regnar det.
Horisontellt.

Efter timmars idogt fiskande är vi nära att ge upp.
Vi har stått nere på stranden och försökt kasta men vinden blåste bara tillbaka dragen i nyllet på oss. Vi försökte då ge oss ut på de flytbryggor som det inte var fiskeförbud på, men de gungade så mycket att jag blev sjösjuk och fick krypa av bryggan så jag inte ramlade i vattnet. Då stod vi på stranden men dragen studsade bara harmlöst mot stenbottnen av vågorna. Vi provade drag efter drag.

Resultatet? Inte ett hugg.

Jag funderar redan på vilken ursäkt jag ska ge när någon frågar hur det gick med fisket. Kanske:

• Jodå det gick bra, men vi var tvungna att slänga tillbaka all fisk. Fiskeregler du vet.
• Jag fiskar enbart för naturupplevelsen, för att vara i nuet. Att fånga nåt är sekundärt så jag kastar med tom lina.
• Om vi fick något? Nej du vet all utrustning är ju ny så vi har fokuserat på att kasta in den nya utrustningen så vi vet att allt fungerar som det ska.
• Om det nappade? OM det nappade? Du skulle bara veta hur mycket det nappade. Oj, Oj, Oj. Verkligen nappade? Herregud! (Här avviker man medan man mumlar om hur mycket det nappade)

Här på campingen har campingvärden totalt snöat in på träskulpturer. Rätt som man är ute och letar efter en toalett så stirrar man rakt in i ögonen på en snidad björn som med uppspärrat gap skrämmer skiten ur en så att pacemakern genererar trippelslag. Eller också snubblar man över en snidad läskig bäver som paddlar på en stock med en sovande räv. Under en gran sitter en falk fast i en trädstock och små träråttor kilar längs med en gran.

Annars är det här en bra fiskecamp. Faciliteterna är i bra skick och receptionen har ett bra utbud av läsk, fiskegrejer och glass. Vad mer kan man önska?
Nere på stranden finns det en restaurang med alla rättigheter och bra mat så man slipper omaket med att steka köttbullar om man vill. Vi diskuterar redan om att komma tillbaka hit, förhoppningsvis då det är bättre väder så att vi kan hyra en av båtarna och dra upp en skitstor gös eller gigantiska gäddslurkar som alla snackar om.

Då jädrar!