Kategorier
Crippes betraktelser

Hellre hälsa än stålar

2 september

Mellan Eufrat och Tigris låg för femtusen år sedan staden UR. Det var då världens största stad med upp till 50 000 invånare. Kanske var det världens största stad på den tiden.
Människorna som bodde i Ur var i huvudsak Sumerer och Akkadier och de var inte så olika oss. De föddes, älskade, jobbade, fick barn och dog så småningom. Vi vet en del om dem på grund av de lertavlor de lämnade efter sig. Dessa innehåller ett rikt material med berättelser, sagor, sånger, räkenskaper och böner.
En av de vanligaste bönerna på den tiden var böner om att få behålla hälsan och slippa vara sjuk. För är man allvarligt sjuk så spelar det ingen roll hur rik eller fattig man är.

Jomen säger du, man kan ju betala bra läkare som vet vad de gör!
Det är riktigt. Pengar kan också köpa mjukare sjukbäddar, bättre mat. Men livskvalitet är svårt att mäta i kronor.

Idag har jag besökt min kompis som råkat illa ut och sitter i rullstol. Jag har berättat om honom tidigare. Vi snackade lite skit och så visade han några AI-filmer han gjort. Jag är imponerad av hans styrka och motståndskraft, trots den svåra situationen han är i.
Att behålla hälsan är även idag det absolut viktigaste och när man möter svårt sjuka så blir man väldigt tacksam för att man än så länge är någorlunda frisk.
Så passa på och njut av dagen! Rör dig, käka god mat, umgås, cykla, simma, virka, snickra, prata med andra och umgås!

Husbilen är nu avställd men inte helt och hållet. Vi klurar fortfarande på om vi inte kan åka en liten runda om två veckor. Kanske en snabbis ner till Linköpingstrakten? Eller en liten fisketur?
Men först skulle den besiktigas. Tänk om den inte gick igenom?
Jag körde in den till besiktningen, tog en kaffe och satt sedan med hjärtat i halsgropen och väntade på dödsdomen.
Först testade besiktningsmannen bromsarna och det tog väldigt lång tid. Alldeles för lång tid. Han testade och testade, åkte tillbaka och in igen i bromsvaggan. Som om något var trasigt.
”Ja”, tänkte jag, ” nog har bromsarna skrikit när jag bromsat ibland så de är säkert slut. Nya bromsar kostar minst tretusenfemhundra spänn.”
Men var skulle jag få tag i stålarna? Kanske sälja något?
Besiktningskillen körde fram till smörjgropen, parkerade och kilade sedan ner under bilen. Där ryckte och slet han i alla stag och hjul så att husbilen slamrade och svajade som om den höll på att falla ihop. Även här höll han på i evighet.
”Fyratusen för nya styrstag. ” Jag lade till det i listan.
Så var det hel och halvljusens tur. En spegel togs fram och åkte fram och tillbaka. Nästan som ett mål på en skjutbana. Och han gjorde om det två gånger. För att ljusen var felinställda?
”Justering av hel- och halv-ljus”, reflekterade jag, ”Femtonhundra blanka enkronor.”
Nu var jag uppe i niotusen. Minst. I reparationer. Jag suckade. Det här gick åt skogen. Nu fick nog husbilen stå till nästa år. Jag var så nere att jag inte märkte att besiktningsmannen blivit klar, kört runt bilen, parkerat och nu stod och försökte få min uppmärksamhet.
Han log. Den sadistiska jäveln.
”Det gick ju bra det där”, sa han.
Ironi. Han retades också. Åh gud vad jag …
Men så såg jag att papperet han höll i var nästan alldeles vitt. Om man får nedslag så brukar det vara fullt med krumelurer med krav på ombesiktning. Jag öppnade förvirrat munnen.
”Vad …?” stammade jag.
”Ja nu behöver du inte besiktiga den förrän nästa år”, sa han och räckte mig papperet.
”Ha det så bra!”




Kategorier
Crippes betraktelser

När huve’t är dumt får kroppen lida

1 september

En annan är ju inte purung direkt och kroppen har fått stryk genom åren. Det som har strulat mest är ryggen. Med två, tre diskbråck så är den inte i särskilt bra form. Det har gått så långt att jag inte kan sitta ned och jobba utan att få kraftiga smärtor i ryggen. Så jag står. Och står. Men ibland kan man inte stå. På möten, konferenser, seminarier, eller när jag kör bil. När vi åkte runt i Europa i somras var jag innan resan orolig för hur det skulle gå, men det visade sig fungera rätt väl. Konstigt nog. Det måste vara chaufförstolarna i husbilen som funkar bättre än vanliga bilstolar.
Jag antar att lastbilstillverkarna har bra koll på sina kunders ryggar.

Men så igår upptäckte jag att det finns ännu en position man inte bör sitta i någon längre stund. På durken, i en båt som är 440 cm lång och som drivs fram genom vattnet med åror. Det började lite försiktigt med ömhet i korsryggen, som sedan spred sig till hela nedre ryggen som värkte.

Men vi fiskade på och jag svalde Alvedon efter Alvedon för att hålla smärtan stången. När vi så slutligen bröt för natten så var ryggen som ett enda stort sår. Tyvärr var jag nog inte så trevlig och det ber jag alla om ursäkt för. Ryggproblem är skit.

Dottern vill gärna att vi fiskar mera och jag hänger gärna på. Det är så roligt att göra saker tillsammans med henne, ja med alla mina barn. Jag är superglad så länge de vill ha med en gammal sur gubbe.

Men nästa gång vi åker ut med en båt så ska den ha en ergonomisk snurrbar stol eller vara så stabil att jag kan stå och fiska!

Idag har vi firat Hustruns bästa vän som fyllde år. Vi bjöds på fantastisk mat och mycket trevligt sällskap. Jag hamnade såklart i gubbhörnan där vi diskuterade bilar, sjukdomar och jobb. Som gubbar gör.

Våra familjer har varit tillsammans i alla år och våra och deras barn har vuxit upp tillsammans. Som en enda stor familj. Deras barn känns som våra och vice versa. Vi firar varandras födelsedagar, gör resor tillsammans och träffas.

Det känns väldigt bra.

Kategorier
Crippes betraktelser

Att inte ta det med ro

31 augusti

Jag vaknade till vågors brus och smattrandet av änderna i vågorna fem meter från husbilen. När jag stack ut huvudet värmde solen gott och badade husbilen i ett gyllene sken. Det blåste lite svagt och vågorna toppades med vita krön, medan änderna simmade utåt viken, troligtvis skrämda när jag öppnade dörren.

Idag skulle vi fiska. Vi hade fått låna en roddbåt gratis från campingvärden mot att vi tömde den från vatten och på sjökortet hade vi spanat in några grynnor och lämpliga fiskeplatser runt campingen.

Efter frukosten gav vi oss iväg.

På sjön började det blåsa upp. Vi hade rott ut så vi var kanske 500 meter ut i viken och skulle runda en udde då det blev läskigt. Vågorna blev högre och högre och vinden tilltog allt mer.
”Ska vi verkligen fortsätta?” sa jag.
”Vi ska bara runt udden”, sa dottern.
Hennes pojkvän sade ingenting. Han var fullt upptagen med att ro och försöka passa in jättevågorna så de inte slog in över båtens sidor.
”Men vi kommer då gå med vågorna in från sidan”, sa jag och såg framför mig hur vågorna slog in så att båten vattenfylldes och vi hamnade i det kalla vattnet och min mobil slutade fungera. Hur skulle jag då kunna spela Wordfeud? Eller se på nyheterna?
Ja det är förvånande hur logiskt man resonerar när man är i dödsfara, och vad man prioriterar…
En jättevåg slog in igen och dränkte oss i iskallt vatten. Dottern log stelfruset mot mig.
”Vid närmare eftertanke kanske vi skulle ta oss en kopp kaffe istället?”

Det tyckte vi alla var en bra idé så den stackars pojkvännen fick göra helt om och ro runt den andra udden samt parkera båten i lä utanför husbilen där vi tog oss en kopp kaffe och kaka.

Sålunda förflöt dagen med fiske och en massa rodd samt kaffe när vi inte orkade längre.

Ett antal abborrar drogs upp, varav den största grillades och inmundigades på kvällen. Och när solen gick ned och förgyllde horisonten med en rödorange rand låg vi i en vik och drog upp den ena stora abborren efter den andra.

.

Kategorier
Crippes betraktelser

Tomten är på rymmen!

30 augusti

Jag har nämnt tidigare att Hustrun är galen i mig, kyrkogårdar och stadståg. Jag har dock inte nämnt en av de största galenskaperna, en besatthet som jag tänkte återkomma till runt den 24 december. Nämligen Julen.

Hustrun är tokig i allt som rör detta vinterfenomen: kulor i granen kan hon gå i spinn över, frostade plastgranar dreglas över, små stjärnor i papier mache är såå underbara, änglaspel låter fantastiskt, tåg som spelar vedervärdig musik och som kör runt granen är supergulliga.
Ja du förstår.

Sedan har vi såklart jultomtar i alla de storlekar och utseenden, stiliserade paket och belysning i form av istappar, morötter eller små och stora lampor som alltid ska införskaffas inför jul oavsett om föregående års belysning fungerar eller inte.

Nåväl idag var vi på väg på en fisketur till Julita och hade precis packat klart bilen då jag tog en sista runda till soprummet för att slänga sopor. Innanför dörren verkade det sitta ett litet barn så jag studsade till av förvåning. Men det var inget litet barn. Tomten hade flyttat in i soprummet och satt ensam och övergiven längs med ena väggen och stirrade blint in i väggen med sina glasögon på sne´.
Han verkade dock inte vara så nedgången som han ibland blir efter all julklappstillverkning.

Jag måste erkänna att jag ett eller flera ögonblick allvarligt övervägde att knipa käft och låta honom åka till förbränningsugnarna men så veknade jag. Och vem vet, jag kanske får några bonuspoäng hos hustrun som jag kan lösa in längre fram.

”Älskling?” sa jag.
Hustrun kikade ut från husbilen.
”Vad är det?” frågade hon.
Jag tog tag i tomten och låt hans huvud kika fram runt soprumsdörren. Hustruns haka föll ned och landade med ett plask på marken.
”Va …” lyckades hon klämma fast medan ögonen började lysa med ett olycksbådande sken.
”Det är en tomte”, förklarade jag enfaldigt.
Men det var ingen liten ordinär tomte, den här var dryga metern lång med päls, hornbågade glasögon samt en julklappspåse på ryggen. Hustruns ögonsken påminde nu mera om en strålkastare som riktades in mot tomten. Jag drog fram honom från väggen och höll upp honom till beskådan.
Hustrun log ett galet leende.
”Vi tar honom”, sa hon.

Det var extremt pinsamt att släpa upp tomten till lägenheten så jag lät Hustrun som inte vet vad skam är släpa honom i vagnen. Så nu har vi tjuvstartat julen några månader i förväg. Hur ska detta gå?

Efter jultomtefadäsen styrde jag fronten på husbilen mot Julita, ett namn som låter än mer olycksbådande nu efter dagens upptäckt. (Fast namnet Julita kommer egentligen efter det fornnordiska ordet Jolittha som är uppbyggt av oden iior/iur som betyder häst samt löt som betyder betesmark)

På väg dit beskådade vi ett olycksbådande omen på motorvägen: En Norsk likbil med registreringsskylten ”spooky”. Jag vet inte vad detta innebär men gjorde för säkerhets skull korstecknet några extra gånger samt välsignade min sportdryck.

Så står vi vid stranden till Hjälmaren och har redan doppat flöten och drag i Hjälmarens klara vatten utan resultat. Men vi har också fått låna en roddbåt så i morgon ska vi ro drag och njuta av de sista varma dagarna på hösten innan det blir för kallt.

Vi avslutar dagen med räkor, Chablis samt belgiskt öl.
Bättre kan man inte ha det.

Kategorier
Crippes betraktelser

Mexikansk orgie och farfarskap

29 augusti

Idag tjuvstartade vi sonens födelsedag genom att samlas på den mexikanska restaurangen La Comedia i Uppsala. Det var jag och hustrun, yngsta dottern med pojkvän, min ömma moder samt sonen med flickvän som satte oss vid långbordet och beställde in det ena efter det andra. Det var Margerita i karaffer, rött och vitt vin i flaskor, majs med manchego ost och koriander, scampi på tacos med ännu mera manchego, en bakpotatis med ndujasmör, i storlek som ett människohuvud, ibericospett samt mycket mer.
Väldigt gott och supertrevlig personal. Det var inte billigt men inte superdyrt, även om det sved i plånboken.  

Och så fick sonen sina presenter också. Jag tror han var rätt nöjd med dem. Som förälder har man nästan alltid dåligt samvete för att man inte ger barnen mer presenter, stöttar dem i olika aktiviteter och ser till att de har kläder av senaste snitt. 

När en av döttrarna gick på gymnasiet skulle klassen åka till Sydafrika och alla föräldrar betalade sina barns biljetter. Alla utom vi. Vi hade inte råd. Så dottern fick vara hemma när alla andra åkte. Vi mådde skitdåligt men vad skulle vi göra?

Ibland fantiserar jag och hustrun om vad vi skulle göra om vi vann pengar. Högst upp på listan är att överraska barnen med resa eller andra dyra varor. Det största lyckan är ju att göra andra glada och speciellt barnen. Det tror jag är universellt för alla föräldrar.

Nu är det bara två månader kvar också innan jag ska bli farfar. Det är fantastiskt. Varje barnbarn är ett mirakel.
Jag och Hustrun kunde från början inte få barn. Jag kämpade och slet i mitt anletes svett och även om uppdraget i sig var väldigt trevligt så var det frustrerande att resultatet uteblev. Åren gick, men så blev Hustrun gravid och vi blev överlyckliga … ända tills hon fick missfall.
Nu var vi helt förtvivlade och såg framför oss ett liv utan barn.

Men så slutade Hustrun att röka … blev gravid, och så föddes äldsta dottern. Och några år senare gick hon ned i vikt, och då kom sonen.
Varje barn är ett mirakel och vi som inte kunde få barn har nu fyra stycken samt två barnbarn. Och nu är ännu ett barnbarn på gång. Det är fantastiskt.!

Jag är så glad för sonen och hans älskade sambo och håller tummar och fötter för att allt ska gå vägen på bästa möjliga sätt. 

Men det kostar att bli förälder. Bara en sådan sak som en barnvagn kan kosta 25.000 kronor. Det är ju helt galet. Sedan tillkommer allt annat. 

Samtidigt har vi i Sverige fantastiska förmåner när det gäller mamma och pappaledigheter. 480 dagar hemma med barnet! Som jämförelse får nyblivna mammor i USA vara hemma tolv veckor men utan lön. Snittet i världen ligger på 29 veckors betald barnledighet.

Men alltså inte i USA. Det är riktigt dåligt.