Christer Rindebratt

15 september

Författarskapet är en ensam aktivitet. Man sitter ensam i sin kammare, i arbetsrummet, på tåget, tvättstugan eller på badstranden och är totalt osocial i flera månader. Sedan en dag ser man upp från bildskärmen, noterar att man inte duschat på tre veckor och att odören får till och med flugorna att hålla sig borta.
Men boken är klar!
Nja.
Grovinnehållet är klart. Den övergripande handlingen är klar.
De flesta karaktärerna finns med men inte alla.
Men berättelsen flyter inte.
Och det finns fler stavfel i manuset än jag har hårstrån i röven. Och det är många. I röven alltså.

Nu kommer nästa fas: Korrekturen.
Det finns de som tycker korrektur är rolig, utmanande, fascinerande och skojig. De är utpräglade masochister. Korrektur är en lång plågsam tortyr som jag frivilligt utsätter mig själv för ( i den ofta obefogade förhoppningen att resultatet ska bli bättre än ursprungsmaterialet).
Nu blir det att läsa igenom rappakaljan (du kommer väl ihåg varifrån ordet kommer?) och inse att det här kan ju ingen sund själ läsa utan att bli bindgalen, tokig eller i värsta fall somna av tråkighet.
Gör om gör rätt.
Sedan läs igenom igen. Upptäck fler galenskaper och tokigheter.
Gör om gör rätt.
Repetera ovan minst tjugo gånger och det är ändå inte klart.

Nu ska andra människor läsa och de kommer hitta ännu mer konstigheter och så hamnar vi i stycket ovanför igen.
Gör om gör rätt.

Lägg därefter boken i byrålådan i sex månader. Därefter tar jag förtjust fram den:
”Nämen titta här, vad är det för manus som ligger i byrålådan och samlar damm?”
Efter att ha läst igenom manuset upptäcker jag en massa tokigheter. Hoppar upp två stycken i texten här och…
Gör om gör rätt.

Sedan är den kanske någorlunda läsfähig ( eller också orkar jag helt enkelt inte läsa bokjäveln ännu en gång ), så då fixar jag själv ett omslag trycker du upp den i några få exemplar, läser igenom på papper och hittar ännu mera galenskaper, marginalfel och tomma sidor.
Gör om gör rätt.

OK – det här börjar bli tradigt eller hur? Vid det här laget hatar jag boken och innehållet och undrar varför i hela världen jag gav mig ut på denna resa och började skriva bokhelvetet i första rundan. Men jaja, nu har jag kanske något vettigt så då trycker jag upp några exemplar och ställer mig någonstans på en marknad, loppis eller annat ställe där jag kan visa upp alstret och berätta om den.

Det är då det vänder.

Idag hade jag bokat ett bord på loppisen vid Stabby prästgård. Det var inte många bord men det kom hyfsat med besökare och flera stannade vid mitt lilla bord med mina böcker. Det var jättekul men också lite ångestladdat. Jag berättade om böckerna, min skrivarprocess, vi diskuterade andra böcker, andra författare, det fina vädret och en massa annat och dessutom sålde jag en hel del böcker.
Jag hoppas verkligen att de gillar böckerna.
Det var verkligen trevligt att få unna sig lyxen att fokusera på mig själv och min skapelser.

Nej jag kommer aldrig bli ekonomiskt oberoende på mina böcker.
Nej det är egentligen inte värt tiden jag lagt ned, för då skulle varje bok kosta minst 23 tusen kronor styck.

Men storheten i det är ändå att jag kanske kan ge några för mig obekanta människor en god upplevelse, en skröna som de kan njuta av, kanske några glada oväntade skratt eller hopbitna käkar av spänning. en rysare som får dem att kasta ängsliga blickar mot fönstret eller kika under sängen.

Som författare är jag i första hand en historieberättare, en person vars syfte är att få andra människor att må bra och i bästa fall leverera minnesvärda berättelser.

Det är både min välsignelse och min förbannelse.
Jag kommer aldrig kunna sluta skriva.

14 september

Varning: nedanstående text kan vara lite svårt att få grepp om så därför har jag förberett en liten förklaring såhär i början av texten. Speciellt om man är lite trång i skallen efter gårdagen så kan det vara skönt att få lite hjälp. Så i detta inlägg förekommer tre olika dagar:

Gårdagen – dvs den dag som utspelades före uppvaknandet idag. För enkelheten skull inkluderar vi i gårdagen även saker som inträffar under natten fram tills dess man vaknar upp.

Morgondagen – den dag som inträffar efter vi gått till sängs och sedermera vaknat upp till. Även här är vi frikostiga med nattens mörka timmar och ser bara till vakenheten.

Och så har vi dagen Mittemellan, även kallad idag. Det är den tid som utspelas från att du vaknar tills att du somnar. I alla dagarna räknar vi bort den tid du sover för att göra det lite enklare ( eller svårare).

OK – du har blivit varnad och fått lite hjälp. Då kör vi:

Idag är dagen efter. Efter kräftskivan som vi, lite sent förvisso, hade tillsammans med några av barnen igår. En kväll med massa kräftor, räkor, vitlöksbröd, snapsar, sånger, skratt samt djupa diskussioner.
Idag skördar vi efterskörden av festen. Illaluktande kräftskal slängs, det röjs bland skålar och fat och diskmaskinen går på högvarv gång efter annan. Vi kollar igenom bilder, skrattar åt minnen, tar huvudvärkstabletter och berättar på sociala medier hur kvällen förlöpte.

Men det är också dagen före. Imorgon har jag bokat bord och ska stå vid prästgården och berätta om mina böcker. Kanske sälja något enstaka exemplar, men mest prata med folk. Det ska bli kul, men jag måste förbereda lite. Ta fram en skylt om vem jag är, hur man swishar och vad en bok kostar. Ta fram böckerna ur sina gömmor och packa dem på vagnen. Skriva ut texter
En förberedelsedag. För morgondagen.
På så vis är idag en mittemellandag. En dag före imorgon och en dag efter igår.

Men idag sker det ju också saker. Livet står inte still och röjningen efter festen är ju också en händelse i sig. Idag och ikväll är det dessutom kulturnatt (fast hur det kan vara kulturnatt på blanka eftermiddagen förstår jag faktiskt inte). Vi ska ner på staden, träffa en av våra fosterpojkar, yngsta dottern med pojkvän, ta en kopp kaffe, käka något samt beskåda Uppsala i all sin kulturprakt. Fint väder ska det bli också. Jag hoppas vi kan träffa min mamma också samt kolla på några av de olika aktiviteterna.
En dag och kväll i kulturens tecken.

Men så imorgon kommer dagen idag vara gårdagen och en ny morgondag ska det planeras för. Imorgon kommer dagen mittemellan inträffa igen, och det är ju så det är och ska vara. På så vis är dagen mittemellan den allra viktigaste dagen i ditt liv.

Vad jag och många med mig har svårt för, det är att verkligen vara i dagen mittemellan. Att känna nuet, inte fundera på gårdagen eller planera för morgondagen utan verkligen njuta av dagen mittemellan, av nuet.

För det är i nuet livet sker.

Dagen mittemellan.

13 september

Åh gud, den här titeln var verkligen inte bra. Lite ”cringeaktig” rent av.
Vad jag tänkte mig är att vi ofta gör upp planer för vart vi vill gå men vi har inga förberedelser för hur vi ska agera när det oväntade inträffar. För livet är inte förutsägbart. Det händer saker. Man blir arbetslös. Man får barn, man tröttnar på ett jobb, plats eller partner. Livet är sådant och det går inte att planera för alla oväntade händelser.
(Det är därför de heter oväntade…)

Istället gäller det att ha en plan (grov sådan) men leva i nuet. Njut av dagen, kvällen och natten och sug ut varje ögonblick från det. För imorgon finns den inte. Men då är det en ny dag att leva i och sedan nästa.

Livet går ut på att leva i det, inte att vänta på att du når målet. För när du väl når målet så finns det alltid nya mål. medan livet och dagarna försvunnit. Jag är inget föredöme på något vis. Jag har alltid levt med en fot i framtiden och den andra i vardagen. Men det är svårt att balansera så i längden och man missar så mycket under tiden.
Gör inte som jag.

Livet är som en resa och jag föredrar att se det som att man är kapten på ett skepp som ska till en liten ö någonstans där precis allt som du vill uppnå finns. Du sätter ut kursen, kortaste rutten såklart men efter ett tag kommer du fram till ett grund. Du kan åka runt grundet babord eller styvbord. Välj något av vägarna, styr och sätt fart. efter ett tag får du stiltje och ligger still flera veckor innan vinden blåser på . Sedan når du en serie öar, men det är inte rätt öar, så du behöver ändra kurs igen. Därefter tar vattnet slut så du måste lägga ankar vid en okänd ö och ge dig in för att hitta en bäck med sötvatten.

Så är livet. Oförutsägbart men också spännande och utmanande. För varje utmaning blir du och din partner starkare, kunnigare och mer erfarna och så småningom når ni målet.
Då inser ni att målet är inte slutet på resan.

Resan är målet.

Resan är livet.

12 september

Jag älskar knepiga ord och särskilt att försöka använda dem i sitt rätta sammanhang. Ett tag hade jag snöat in på ordet eljest. Jag kunde för min själ inte förstå hur jag skulle använda det.

”Hur är läget?”
”Det är som eljest.”
Men vad betyder det? Betyder det att allt är som vanligt eller att allt är upp och nedvänt? I flera år trodde jag att det betydde att allt var som vanligt. Så träffade jag på en släkting och hon påpekade att uttrycket ”han är lite eljest”, betyder att han är lite knepig, special eller udda. Det hade jag ingen aning om.
I ordböckerna säger man att ’eljest’ är en synonym till ’annars’, men det blir ju tokigt i det här fallet: ”han är som annars”. Vad betyder det? Eller ”Det är som annars”. Det är ju bara rappakalja (vilket också är ett kul ord som härstammar från finskan och betyder ’dålig svagdricka’ )

Om man kollar upp vad ’eljest’ kommer ifrån etymologiskt så härstammar det från Västerbotten där det har betydelsen ’annorlunda’ eller ’lite annars liksom’.
Så om ni ska använda ’eljest’, använd det i betydelsen annorlunda, speciell eller knepig. Då blir det rätt.

Etymologi är skitkul. Vi tar ett annat ord: ’affekt’. Vad kommer det ifrån och hur ska det användas? Jo affekt kommer från latinets affectus som betyder sinnesrörelse. Många av våra ord härstammar från latinet, men hur kom romarna på dem? Ja det lär vi nog aldrig få reda på.

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg betyder ordet ’korv’ egentligen ’böjd’, men i sin enklaste form har det fått betydelsen ’böjd med kött inuti’. Men bajskorv då? Jo det är ju en sammanslagning av orden bajs och korv. Ordet bajs hittade de kluriga östgötarna på för länge sedan när de sa ’fy baj’ till barnen som sedan blev bajs. Så ’bajskorv’ är alltså en ’böj av avföring’.

Men det ord som jag tycker är vackrast är nog ordet kärlek. Jag tror vi alla har en speciell relation till det och vi lägger nog in vår egen betydelse i ordet.

Men vet du varifrån det kommer? Det är som du säkert redan gissat uppdelat i två delar. ’Kär’ är ett indoeuropeiskt ord som betyder längtan, men också åtrå och lust. (Romarna gjorde om det till ’carus’ vilket inte låter lika mysigt). ’Lek’ kommer från gammal Germanska och har nästan samma betydelse som idag, fast en aning mer formaliserat, såsom ’ritual’ eller ’spel’. Så om vi slår ihop det blir det ungefär ’längtans och åtråns spel’. Jag gillar tvetydigheten i betydelsen att kärlek kan betyda så mycket, inte bara åtrå och längtan utan också lusta. Ett mycket komplext ord på precis sex bokstäver – du ser dubbeltydigheten även här eller hur?

Det finns många ord för kärlek på olika språk. Kan du gissa vilka språk dessa är: rakkaus, amour, agápi, amore, pritih eller maHábba?

Kärt barn har många namn och så även kärleken.

11 september

Hustrun och jag är suckers. Vi går på nästan allt och fastnar i de mest konstiga beteenden. Nu på sistone har vi fastnat i kriminalserier som vi kollar på avsnitt efter avsnitt. Ibland har vi en fullständig orgie i avsnitt där vi beskådar en eller två säsonger tills ögonen blöder och allt godis är uppätet.

Ja, jag vet att vi inte är ensamma om detta knepiga beteende. Men varför fastnar vi alla i serieträsket? Är vi lättlurade? Korkade? Det är faktiskt lite pinsamt att vi är så lättlurade när man analyserar seriernas uppbyggnader.

Nästan alla serier som börjar på ”Morden i ” har ungefär samma tre beståndsdelar:

1. En övergripande utmaning som spänner över hela säsongen. Oftast är det någon form av skurk som hjältarna inte kan ta fast men som finns i bakgrunden hela tiden oavsett om hen är inblandad eller inte så sprider hen sitt gift i varje avsnitt. I säsongsavslutningen får superskurken sitt rättmätiga straff. (Oftast)

2. En relationsutmaning som ibland men inte alltid spänner över en säsong. Den kan också räcka under hela serien men då måste det bli kontroverser, bråk, gräl, otrohet eller liknande som får oss som tittare att engagera sig.

3. Varje avsnitt har ett dödsfall eller flera som då ska utredas och strålkastarljuset ska i tur och ordning riktas mot olika personer under avsnittet. Först ska man tro att en viss person har gjort det, sedan en annan, och gärna en tredje innan förövaren tas fast. Oftast är det då den man minst anar. Varje ”Morden i xxx” har olika arketyper av förövare. I Helsingör är det alltid en person som är nära offret, gärna den ledsne pojkvännen, pappan eller någon annan som man absolut inte skulle kunna tro hade ihjäl offret. Dessutom händer ofta morden av misstag.
I ”Morden i Midsommer” är det oftast ekonomiskt betingade, uträknade mord som planeras noga i förväg, och absolut inte sker av en slump.

Sedan kan man undra hur många invånare som egentligen bor i dessa orter. I Sandhamn bor det exempelvis 110 bofasta men serien har körts i 9 säsonger och varje säsong tar de livet av 3-4 personer. Minst. Så 30% av Sandhamns befolkning har alltså rykt under nio år. Sverige har under samma nioårsperiod haft cirka 700 mord, varav alltså en stor del skett i Sandhamn.
Jag tror inte jag vill flytta dit.

I serien Morden i Midsommer har författarna tagit livet av 423 personer samt försökt ta livet av ytterligare 250 personer. Nu är Midsommer en uppdiktad ort, men spelas in i Oxfordshire där ungefär 80 av 300 småstäder förekommit i serien (motsvarande 180 000 invånare). Antal mord i England är cirka 700 per år. Den fiktiva Midsommer motsvarar befolkningsmässigt 3%, så det torde förekomma i snitt 21 mord i ”Midsommer” per år. Serien har förekommit sedan 2011, så antal mord borde då vara 13*21= 273 om det är relaterat till England som helhet.
Slutsatsen är att det är nästan dubbelt så hög risk att mördas i Midsommer jämfört med resten av England.
Checklista: Undvik semesterresor till landsbygden i England.

Men sånt där tänker inte vi på när vi bänkar oss framför en rulle. Fram med chipsen och godiset och sedan sitter vi med uppspärrade ögon och suger i oss våld, romantik och osannolika händelser. Fast Hustrun brukar somna precis i slutet av varje avsnitt, så jag får den otacksamma rollen att berätta vem mördaren var, varför hen var mördaren och hur de upptäckte att hen var den skyldige.

Fast det gör jag så gärna.