Kategorier
Crippes betraktelser

En frukost att dö för

31 oktober

”Ajj!”
Dunsen när jag slår huvet i locket ekar i det trånga utrymmet. Att jag aldrig lär mig. Det är bara 15 centimeter från min näsa upp till det tunga stenblockets ojämna undersida. Inte mycket att röra sig på med andra ord. Men det är mysigt här. Jorden som jag ligger på är lite sådär lagom fuktig och luktar mögel. Det är lugnt och stilla här. Ibland hör jag maskarna kräla sig fram och borra små gångar under min rygg. Då och då kittlar de mig när de sticker de fram sina små nosar, (för det är väl det maskar har?), och puttar lite försiktigt på min hud.
Kanske gubben som ligger här i kistan går att äta?

Jag kollar på armbandsklockans lysande rektanglar på armen. Dax att kliva upp. Solen har gått ned och natten börjar.
Vår stund är kommen.

Min älskade Hustru står redan i köket. Men så har hon också stått där sedan solen gick upp, stilla och väntat. Det ser ut som om hon sover men jag vet inte om zombies behöver sova. Mellan hennes fötter har det ramlat ned lite ruttet kött och lite vätskor. Stackarn. När det är varmt inne ruttnar hon snabbare. Snart är det bara skinn och ben kvar, men det är också rätt charmigt. Vi har diskuterat om att hon ska göra en ansiktsplastning, dvs det som de levande kallar ansiktslyft, fast i hennes fall så plastar vi helt enkelt in ansiktet i olika hudfärgade plaster. Då ruttnar det inte lika snabbt och ansiktet bevaras bättre.

Själv är jag lika vacker som när jag dog för trehundra år sedan. Lite skrynkligare såklart. Jag ser också lite sämre men värst är nog tänderna. De är faktiskt ett elände. De är bra när man ska suga blod och skär bra igenom huden på mina offer. Men de har blivit allt längre med åren så nu får de inte plats i munnen. Istället skjuter de ut som två betar, riktade nedåt.

”Godmorgon älskling”, säger jag.
Hon rycker till, (vaknar?) och vrider kroppen mot mig. Munnen öppnas i ett fasansfullt underbart leende.
”God morgon älskade”, svarar hon, ”har sömnen varit bra?”
”Tipp! Topp!”
Hon får en kyss på kinden varvid hälften av huden fastnar på mina läppar. Frånvarande torkar jag bort det mot min slängkappa.
Hon rumsterar lite och tar fram en kastrull.
”Ett ägg eller två”, frågar hon.
”Ett ruttet tack, gärna tusenårigt, lite grönt. Har vi någon blodpudding kvar?”
”Den är slut, men jag har en blodig råbiff. Funkar det?”
”Låter jättegott! Och du tar en hjärna som vanligt?”
Hon öppnar kylen och tar fram en plastinpackad hjärna med bitmärken.
”Jag fick tag i en igår. Den var från en politiker, så den är aldrig använd. Tror han hette Trump nånting.”
”Politikerhjärnor är perfekta! Långt mindre använda än andra hjärnor.”

Ägg måste alltid vara med i vår frukost. Själva processen när vi knäcker skalet och sörplar i oss innanmätet ger mig rysningar. Men idag kämpar det emot. Skalet är liksom mjukt och skeden bara studsar på ytan. Som om den var gjord av gummi. Vad är detta?
Hustrun ger mig en blick med ena ögat och stelnar till. Så tar hon sig för ansiktet.
”Stopp där! Ge sjutton i mitt öga!” säger hon.
Det är då jag ser att jag försöker karva i hennes ena öga som tydligen ramlat ut ur ansiktet, rakt ned i min äggkopp.
”Oj, oj”, säger jag, lyfter upp ögat och ger det en puss på pupillen innan hon får tillbaka det. ”Jag ser lite dåligt nu när jag blivit lite äldre men allt på dig är ju läckert”, fortsätter jag.
Hon rodnar och petar in ögat i sin håla innan hon ger mig ett strålande leende med sina gula vassa tänder och blinkar med ena ögat så det nästan ramlar ut igen.
”Sluta smickra nu så ger vi oss ut och gör natten osäker för alla ungdomar!”

Glad Halloween!


Kategorier
Crippes betraktelser

Ljustörst!

30 oktober

Jag är som en grästuva. Eller kanske en spenatplanta.
Nej förresten, ett grönt blad på ett lövträd. Som hänger där på en gren och har det gott. Lapar sol och omvandlar strålarna till energi för att växa och må bra.

Fast nu är det mörkt ute och solen lyser med sin frånvaro (OBS: ett skämt). Den här tiden på året och sex månader framåt får jag alldeles för lite av solen för att må bra. Jag skrev om höstdepp för några dagar sedan och frånvaro av sol är för mig en kraftigt bidragande orsak till min höstdepression. Jag är inte ensam. Många har problem och mår skit under hösten och vintern för att sedan komma ut ur sina iden under våren.
Men vad beror det på egentligen?

Det börjar med ögat. Vi har 120 miljoner stavar i ögat som kan avbilda vår omvärld. Men sedan har vi också ungefär 10 000 ljusreceptorer som fångar upp ljuset och som har direktkontakt med hjärnan. Det är de som är intressanta i sammanhanget. Ljusreceptorerna är mest känsliga för det blå ljuset som också är mest synligt under morgnarna. Vår kropp behöver ljus för att synka våra biologiska processer och må bra. Vid frånvaro av ljus producerar tallskottkärteln melatonin.

Vi är alla olika ljuskänsliga. Jag behöver exempelvis mer ljus för att se bra och kämpar ofta med hustrun som hellre vill ha mysbelysning. Men innelampor får mig inte att må bättre eftersom de saknar det blå spektrat. Min nedsatta ljusförmåga är antagligen ett av skälen till att jag mår dåligt under det mörka halvåret.

Så vad kan man göra?
Jag har skaffat en ljuslampa som jag slår på på morgnarna och glor på en kvart/halvtimme. Den genererar tillräckligt mycket blått ljus för att jag ska må lite bättre. Ett annat tips är att gå upp på morgnarna och gå ut så att du får i dig det fantastiska morgonljuset som är mest blått. Flytta möblerna närmare fönstren var ett tips som jag hörde på tvn imorse. Glöm inte att försöka flytta dig närmare fönstret även på jobbet. Sug i dig solen.

Solljus genererar hormonet seratonin som är direkt relaterat till humöret och som också får dig att känna dig piggare. Ju mer ljus desto piggare blir du och bättre humör får du.

Det jag har kallas för Sub-SAD – Sub Seasonal Affective Disorder. Den drabbar cirka 7% av befolkningen, dvs en av 16 individer, så den är relativt vanlig. Den kan också samspela med sköldkörtelhormon som också är humördrivande.

Du kanske också behöver få i dig lite mer sol för att må bättre?

Kategorier
Crippes betraktelser

Vad som inte hänt

29 oktober

Idag har det banne mig inte hänt något alls förutom att jag jobbat och kommit hem. Ni har väl sett reklamen: ”Nisse undvek att fastna i ångvälten på jobbet”, ”Olle blev inte överkörd av pall-lyften” eller ”Elsa fastnade inte med näsan i kylskåpsdörren”. Ungefär så känner jag mig i dag. Jag har undvikit att:

  • Cykla på valfri skjutgalen terrorist
  • Fastna med slipsen i hissen
  • köpa crunchy ostbågar för tusentals kronor
  • äta god mat till lunchen
  • dricka suveränt kaffe på jobbet
  • vinna på tipset

Allt detta har jag undvikit idag. Visst låter det som en bra dag? Fast å andra sidan har jag heller inte:

  • tränat på gymmet
    • (Fast jag bar en ICA kasse full med varor 375 meter. Den vägde nog minst 100 kg. Det borde väl räknas? )
  • skrivit en kärleksfull dikt till kvinnan i mitt liv
    • Tänkte att den skulle börja något såhär: ”Hej min lilla böna, jag kan dig ej försköna, ska vi ge oss ut i det gröna och rulla runt och oss belöna.”
      (Jag är dock lite osäker på om Hustrun uppskattar rimmet.)
  • Hjälpt en gamling över gatan
    • Jag försökte släpa en gamling med rullator över gatan vid ICA Stabby men hon kämpade så mycket emot, att jag var tvungen att lämna henne halvvägs

Som sagt idag har det inte hänt så mycket. Fast det är helt OK det också.

Kategorier
Crippes betraktelser

Dagen efter slutet

28 oktober

Jag vaknade imorse och insåg någonting som jag inte tänkt på. Pressen och stressen var borta. Utan att jag vetat det hade jag under en längre tid haft en press att få klart boken och den hade stressat mig. Nu var det borta och jag kände ett lugn som jag inte känt på länge. Boken har varit under framväxt nu i flera år och att få avsluta den gav mig en större frihet än vad jag insett.

Jag firade detta med att ta det väldans lugnt. I en hel timme, innan jag insåg att bilen stod på laddning utanför och parkeringstiden gått ut. Då blev jag lite stressad igen. Men snart var bilen på plats i garaget och jag kunde slappna av igen. I hela tjugo minuter, innan jag kom på att jag ju hade ett möte! Så då cyklade iväg till min gamle vän som jag är god man för. Vi gick igenom betalningar och lite annat och sedan var jag hemma igen för ombyte.

Nu skulle det ske!

Gympakläderna har legat i sin väska i ett antal månader. Det är nästan så det samlats damm på dom. Jag vet faktiskt inte hur länge sedan det var som jag tränade på gymet. I och för sig hade hustrun och jag varit någon enstaka gång dit på sistone men regelbunden träning har jag nog inte gjort sedan mars/april. Mina muskler är följaktligen obefintliga med undantag för vissa muskler i benen som jag använder när jag cyklar till jobbet, men överkroppen har spinkifierats.
Det är knappt jag orkar lyfta mjölkpaketet längre.

Det kändes ovant att iklä sig gympakläder. Inte speciellt sexigt eller snyggt heller med magen som stack ut och en t-shirt som satt trångt i princip överallt. Jag bad en stilla bön om att ingen jag kände skulle se mig i utstyrseln och så gick jag över till sonen iklädd keps och mörka solglasögon, för ett träningspass.

En timme senare var vi klara. Inte så att jag ansträngt mig så jag blev toksvettig men lite träningsvärk kommer jag nog få imorgon. Fast egentligen spelar just det ingen roll. Det viktigaste är att få in rutinen på att träna och idag var det första steget. Det kändes riktigt bra att jag äntligen gjorde slag i saken. Fast egentligen var det sonens förtjänst att jag äntligen kom iväg.

På fredag blir det träning igen. Varje vecka ska vi köra och så småningom kanske jag till och med kör tre gånger i veckan.
Äldsta dottern frågade mig häromdan om det fanns något som jag tyckte var kul med träning? Jag velade och svarade undvikande. För egentligen har jag aldrig tyckt träning varit roligt. Och det tror jag faktiskt jag fortfarande tycker.

Det är däremot sällskapet som jag uppskattar och som gör träningen värd insatsen.

Att göra saker med sina barn är det roligaste som finns.

Kategorier
Crippes betraktelser Svart Blod

Slutet är äntligen här!

27 oktober

Ibland verkar man aldrig bli klar med sitt verk. Att få den lilla knubbiga larven att komma ut ur sin puppa, blotta sina fantastiska färgglada vingar och flyga högt upp mot den blå skyn.

Det är alltid något man kan peta på. Skruva lite på så att det blir lite bättre. Flytta ett kommatecken, lägga till en blankrad, ändra ett namn eller byta ut ett ord. Det kan pågå väldigt länge och vid en viss punkt bli inte resultatet bättre. Det kanske till och med blir sämre. Den ursprungliga iden, kreativa glädjen och spontaniteten urholkas. Då måste man inse sina egna begränsningar:
”Nej det här verket blir inte bättre än såhär. Det är det bästa jag förmår som kreatör just nu – och det är inget fel i det!”

Låt verket, om det nu är en bok, skulptur, målning, sång eller något annat kreativt, stå kvar som en milstolpe på din kreativa resa, fri för dig att skåda tillbaka på när du kommit några hållplatser längre fram. Då kan du se hur du utvecklas och dina tekniker förfinas.

Jag har kommit till den punkten idag. Jag förmår inte mera med min senaste bok. Och det känns rätt skönt att inse det. Visst kan jag ta hjälp av proffs och få den bättre, men det vill jag helst inte. För då blir den inte min skapelse.

Det sista två åtgärderna jag gjorde idag innan jag skickade iväg den till publicering var att ändra titeln till ”De Dödas Vetenskap” (Kadavret slog tydligen inte som namn så bra hos den kvinnliga befolkningen) samt att ändra Lucys fiendes namn från ”Klinga” till ”Hallenstjärna”. Jag har mer och mer ogillat Klinga som namn eftersom det indikerar att mannen skulle vara en indelt soldat och det är knappast troligt att en rådsman i Upsala 1776 var en indelt soldat. Greve Hallenstjärna däremot var en riktig person, en adlig medlem i Gustaf IIIs hov och känd som en riktig horbock. Ett bra namn med andra ord att använda för romanens skurk.
(Hallenstjärna dokumenterade för övrigt alla våldtäkter han genomförde i en bok och skröt om dem. Karln var ett riktigt äckel. Boken finns att beskåda på Carolina tror jag för den som vill fördjupa sig i en sjuk 1700-tals människas sexuella erövringar.)

För att stötta boken har jag aktiverat en kampanj för att se om det går att sälja digitalt via Facebook och Instagram. Det lär bli svårt, men vi får väl se.

Så nu finns ”De Dödas Vetenskap” ute i världen.
På Ad Libris.
På Bokus.
I min webshop.

Lycka till lilla fjäril!