Maffiaslottet Ingenstans

22 oktober

”Vi ska åka och träffa lite folk”, sa Marcus en dag. Vi var på vår fabrik i Xiamen och tydligen skulle målet ligga fyra timmars körning bort. I regionen Ingenstans. Någonstans i Kina.
”Vad ska vi göra och vilka ska vi träffa?”frågade jag, men han bara log och knep igen munnen.
Så satt vi så småningom i en stor van och färdades längs breda motorvägar där ortsbefolkningen torkade säd mitt i körfilerna och folk körde lite hur som helst. Trafikregler verkade inte existera och bilolyckorna duggade tätt. Efter en vattenpaus ungefär halvvägs så borde vi några timmar senare närma oss målet men här fanns ingenting. Lite skog förvisso men inga städer, bebyggelse eller människor. Bara ödemark.

”Där!” sa Marcus och pekade. Jag såg först ingenting men så öppnade landskapet upp sig och framför oss var det Disneyland. Jag skämtar inte. Tänk dig typiska amerikanska hotell på Disneyland, bungalows med svulstig, plastig lyxig byggnadsstil, hus efter hus som täckte hela horisonten framför oss. Mitt i Ingenstans. Långt ifrån städer, flygplatser och vägar.

Vi körde upp vid entrén och två cowboys med Stetsonhattar klev fram och öppnade dörrarna. Jag försökte tacka dem på engelska men de förstod såklart ingenting. Skyltar med felstavad engelska mötte oss i receptionen och ännu flera kinesiska cowboys med breda hattar och hölster guidade oss till våra rum. Allt var surrealistiskt. Overkligt. Ett gigantiskt hotellkomplex i mitten av Ingenstans.
Och vi verkade vara de enda gästerna.

Rummet var lika lyxigt som entrén med marmor överallt, dyrt kakel, mjuka sängar och breda dörrar. Jag såg mig omkring med en kliande känsla mellan skulderbladen. Var jag övervakad?
”De har fiskmassage”, sa Marcus när vi träffades efter att ha installerat oss. ”Det kör vi!”
Fiskmassage innebär att man har ett akvarium med småfisk, väldigt små fiskar som nibblar av din döda hud och till exempel mjukar upp huden på fötterna.
Marcus var inte sen att hoppa i akvariet med enbart badbyxorna på och satt sig till rätta för att njuta av massagen. Han blundade. Det gick en minut medan fiskarna mumsade. Då såg jag det.
”Du?” sa jag. ”Ska det verkligen se ut sådär?”
Vattnet var alldeles rött. Av blod. Marcus ryckte till och hoppade upp ur badet. Det visade sig att personalen hade inte brytt sig om att ha rätt storlek på fiskarna. Fisk som fisk hade de antagligen tänkt. Så fiskarna nibblade inte, de bet bort stora hudstycken.
Som pirayor.

På kvällen var det stor show, á la Las Vegas. Det dansades, sjöngs, kastades sig i rep och en massa annat. Vi satt på en balkong två våningar upp med tre värdinnor och personen som Marcus skulle träffa. Fria drinkar och tilltugg serverades. Vi var ensamma och det började kännas lite obehagligt att hela denna show var endast för oss.
”Finns det inga andra här?” viskade jag.
Marcus pekade på några andra balkonger och då såg jag dem. Äldre män i kostymer, omgivna av unga kvinnor, betraktade showen med kalla ögon. Kanske tre män i hela lokalen. Och så var det vi. Samt kanske tvåhundra artister. Bara för oss.
”Maffian eller korrupta höga tjänstemän”, viskade han.

I slutet av showen hände något obehagligt. Unga flickor paraderade fram med var sitt nummer på en flagga. De gick fram och stod stilla, snurrade runt, väntade, gick iväg och sedan kom nästa par flickor. Ibland ropades deras nummer upp och då gick de av scenen.
”Vad är det där?” frågade jag.
Marcus mun drog ihop sig i en grimas.
”De väljer ut de flickor de vill tillbringa natten med”, sa han.

Trots den lyxiga miljön och uppträdandet började jag må illa.