Höstdepp

23 oktober

Idag blir det en kort betraktelse för orken och lusten finns inte riktigt här.

Jag fick besked från röntgen idag. Det var inga skelettskador på hälen. Vet inte om det är bra eller inte. Hade det varit skelettskada hade jag ju vetat varför hälen gör ont. Nu antar jag att det är någon nerv i kläm eller så. Det är ju lite värre att få bukt med.

Samtidigt är det här min värsta tid generellt på året. De mörka månaderna. All kraft försvinner ut ur mig. Orkar ingenting. Klarar nätt och jämnt av att jobba men när jag kommer hem är det slut på orken. Vet inte hur vi ska klara av att flytta, men det löser sig säkert på något sätt.

Men inte bara orken sinar, även hoppet och tankarna blir mörka. Jag brukar drömma om att något positivt ska hända, något som kan förändra livet, något som jag kan utveckla, något kreativt.
Men nu tycker jag bara allt jag gör är skit. Jag är en värdelös far och morfar och make. Min senaste bok suger. Alla mina böcker suger förresten.

Jag vet att jag borde vara glad för allt positivt; min älskade hustru, mina underbara barn och barnbarn och släkt. Att jag har ett jobb som betalar hyfsat bra. Att jag och Hustrun har alla bekvämligheter som man nästan kan önska sig. Att våra vänner mår hyfsat bra. Men allt detta har svårt att tränga igenom den svarta soppan i mitt huvud: Höstdeppen.

En riktig skitsoppa. Gud vad jag längtar efter våren.