Tre olyckor och ett haveri

20 oktober

Idag var det så dags för hemresa från Malmö till Uppsala. Det borde ta ungefär sju timmar om allt flyter på bra.
Det gjorde det inte.

Jag har själv inte varit så utsatt för olyckor på sistone. Men när vi bodde på landet då tillbringade jag varje vinter minst en gång i diket så att en farbror med traktor fick komma och hämta mig. Ett år var det så halt att även om man stod helt stilla med bilen och hade dubbdäck, så gled man ändå hjälplöst ned i diket. Till och med traktorn hamnade där, fast han hade så stora hjul så han kom upp ändå.

Det värsta jag varit med när det gäller olyckor var jag och Marcus hade fabriken i Xiamen och skulle åka iväg till det konstiga Disneyslottet i mitten av ingenstans. Resan från Xiamen och dit tog drygt fyra timmar och då åkte vi förbi tio olyckor varav minst tre var dödliga.
(Jag återkommer till ”Disneslottet i mitten av ingenstans”, med allt galet som hände där med alla kinesiska maffiapampar, i en senare blog).

I Kina på den tiden fanns det en populär och väldigt billig bil som hette Quk (om jag kommer ihåg rätt) och som alltså uttalades som det svenska ordet för mannens fortplantningsorgan. Hursomhelst, detta fordon var fullständigt livsfarligt. Hamnade man i en olycka så dog man. Inga säkerhetszoner eller bälten här.
Fast det var billligt. Tiotusen spänn bara…

När vi åkte upp idag var det inte så mycket trafik, men olyckorna duggade ändå tätt. Tre olyckor och ett haveri räknade vi ihop notan till.

Mitt i den värsta kön strax utanför Malmö, där vägarna delar sig mot Göteborg eller Stockholm, låg vi i vänsterkön och tog det lugnt tillsammans med långtradarna och krypkörde framåt. Längre fram gick filerna ihop fast det visste vi inte än. Plötsligt slutar vänsterkön röra sig framåt medan vi i lugn takt kryper framåt. Efter trehundra meter ser vi orsaken: En mindre bil har tydligen fått totalhaveri i vänsterfilen och kommer ingenstans. I bilen ser vi fyra personer som alla desperat pratar i sina mobiltelefoner medan rutorna sakta immar igen. Bakom dem en kilometerlång kö med allt mer ilskna bilister.
Stackarna.

En äldre farbror med fru hade precis kört in i mitträcket på en tvåfilig motorled med mycket trafik. Vi körde förbi minuterna efter kraschen och då stod de bakom bilen med bakluckan uppe och skulle ta ut sin varningstriangel och gå bakåt hundra meter i omkörningsfilen för att sätta upp den. Helt galet och vansinnigt farligt. Jag hoppas verkligen de klarade sig. Efter två minuter fick vi också en varning på 112 så någon hade ringt in till växeln.

Två timmar senare bromsade vi in i en annan olycka. Här hade räddningstjänsten redan kommit fram och det fullkomligt kryllade av bärgare, polis och ambulanspersonal. Vi såg en bil halvvägs ned i diket, men troligtvis hade det varit flera inblandade här med tanke på allt folk.

Bara tio minuter senare var vi tvungna att tvärbromsa för en varningskon mitt på vägen. Vi krypkörde framåt men såg ingenting förrän vi kastade ett öga ned i diket på höger sida. Där stod det en bil tre meter ner för en slänt tvärs vägen. Hur han hamnat där vete sjutton men det hade nog gått fort. Vi tror det satt någon i bilen men bärgaren hade inte hunnit komma än.

Men nu är vi hemma, lyckliga över att inte själva blivit en siffra i statstiken. Det är läskigt att inse att det skulle kunna ha varit vi som hamnade i något dike någonstans eller i ett mitträcke.

Men som de människor vi är så har vi säkert förträngt det imorgon.