Pinsam i Japan

9 oktober

Sommaren 2001 fick mitt bolag Pocit Labs äntligen klartecken för att besöka teknikjättarna i Tokyo. Vi hade jobbat fram en på den tiden unik blåtandslösning för ad-hoc-nätverkande. Något som inte fanns alls på marknaden 2001 och knappt finns nu heller. Med vår lösning kunde man med sin mobiltelefon interagera med andra användare eller stationära blåtandsstationer i affärer till exempel.

Men så var det där med japansk affärskultur. Den var ju liksom inte som den svenska, utan omgärdad med regelverk, ritualer och processer. Nu med chansen att få ett avtal med Casio eller kanske till och med Sony så gällde det att inte göra något fel i affärsetiken.
Vi hyrde in en japansk konsult och under veckorna fram till avresan drillades vi som skulle åka i japansk affärskultur samt lärde oss de vanligaste orden.
”Det absolut viktigaste vid ett affärsmöte är visitkorten”, sa konsulten och såg mig djupt in i ögonen så att det kändes som han borrade sig igenom hela skallen. ”Visitkortet är personens själ och ska hanteras som en dyrbarhet.”
Vi fick lära oss att lämna över vårt visitkort med vänsterhand och ta emot motpartens visitkort med den högra. Sedan skulle vi se på visitkortet, lyfta blicken, buga och säga något positivt. Kanske: ”Arigato gosajmaschta!” som jag har för mig betydde ”tack så mycket”.
Sedan kom ett viktigt steg. Vi fick ABSOLUT inte stoppa visitkortet i bröstfickan som man gjorde i Sverige på den tiden. Det var ett big No, No! Nej istället skulle vi ha en försilvrad eller guldig visitkortsask där vi rituellt placerade det mottagna visitkortet så det bevarade värdigt. Så raskt införskaffades sex visitkortsaskar av bra kvalitet. Sedan tränade vi på varandra och fick till det rätt bra det hela.

I Japan hände det mycket underliga saker men det får jag återkomma till. Som vd hade jag uppdraget att besöka Sony och presentera vår lösning för deras tekniska team. Man kan nog säga att jag var laddad eftersom dragningen kunde avgöra hela bolagets framtid.

Inne på Sonys huvudkontor blev vi visade in till ett lyxigt rum och framför oss stod teknikchefen med sina fyra närmaste. Nu var det dags för det heliga visitkortsöverlämnandet! Jag kontrollerade att den försilvrade visitkortsasken ( i den goda kvaliteten ) fanns tillgänglig. Det var den. Nu var det bara att ta fram mina visitkort och genomföra överlämnandet innan vi kunde köra igång presentationen. Visitkorten låg i ytterfacket på min datorväska. Jag öppnade väskan och slängde upp locket på bordet … utan att märka att dragkedjan inte var igendragen …

Etthundratjugotre visitkort med mitt namn spreds över bordet och ett tiotal ramlade ner på golvet. Mina heliga visitkort. Som skulle hanteras med vördnad av motparten och stoppas in i deras försilvrade askar! Jag hade totalt gjort bort mig och mitt företag inför en av världens ledande teknikföretag!
Inom en millisekund kände jag hur svett sprutade ut ur alla porer och benen kändes som spagetti. Hjälplöst såg jag hur ytterligare ett tiotal ramlade ned på golvet med en svag duns, innan jag lyckades höja blicken.

Samtliga japaner i rummet stod med ryggen till och verkade beskåda något utanför fönstret!

Då insåg jag att när jag tappat ansiktet genom att tappa visitkorten hade de blixtsnabbt vänt sig om för att minska min prestigeförlust. Nu kunde de låtsas som om ingenting hänt.
Snabbt skrapade jag ihop alla korten och lade in dem i väskan, förutom fem som jag radade upp framför mig. En av de lägre teknikerna slängde en blick över axeln och när han såg att jag hade ordnat situationen så sa han något, varvid alla leende vände sig mot mig och sedan genomförde vi visitkortsritualen enligt plan.

Vår tolk tackade dem för att de ville ta emot oss och sedan gick vi in i ett presentationsrum där jag under 45 minuter gjorde den bästa presentation, nja en av de fem bästa presentationer, jag någonsin gjort. På felfri engelska berättade jag om produktens fördelar och jag kände att jag hade publiken i min hand. De verkade väldigt intresserade och nickade, pratade mellan sig och såg på mina bilder med intresse.

Efter presentationen så sa vi adjö, lämnade kvar tre exemplar av presentationen för vidare läsning och kom ut i lobbyn. Jag studsade av energi och vände mig till vår tolk.
”Hur tror du det gick?” frågade jag. ”De verkade väldigt intresserade.”
”Svårt att säga”, sa han. ”Vi får nog besked om några veckor.”
”Fast jag märkte att de verkligen förstod mervärdet av våra produkterna”, sa jag.
”Det tvivlar jag på”, sa tolken och vinkade åt en taxi. Så vände han sig mot mig. ”Ingen av dem förstår engelska.”

Ridå.

ps. Tydligen översattes sedan materialet av någon lägre tekniker som kunde engelska. På den tiden var det rent av fult att kunna engelska. Kunde man engelska hamnade man långt ner i rangordningen. ds

pps Vi fick tyvärr inget avtal med Sony eller Casio. dds