Norrlänningen inom mig

7 oktober

Idag är jag trött. Så trött att jag knappt orkar någonting. Misstänker att det är hösttröttheten som slagit till igen. Då orkar jag ingenting, mår skit och är deprimerad. Har hittills inte hittat något som kan ta mig ut ur höstdepressionen. Det är bara att vänta ut den.

Det finns liksom inget logiskt skäl till att bli deprimerad. Vi har skrivit på den nya lägenheten idag. Vi mår hyfsat, barn och barnbarn verkar må bra. Mor min också. Våra. vänner och bekanta verkar i stort sett må bra. Vi har bra jobb, supervänner, en kolonilott, en husbil, fint hem och massa grejer som vi inte behöver.

Ändå blir jag deprimerad fast jag inte vet varför. Om jag visste varför skulle jag kunna logiskt bemöta det. Men icke sa Nicke. Här kommer bara det djupaste svårmodet och faller över en. Som om jag är norrlänning eller nåt. Dom är duktiga på svårmod. Det är kanske därifrån det kommer? Farsan var ju från Örnsköldsvik i Ångermanland i Västernorrlands län. Svårmod = Norrland!

Där har vi nog det!
När jag tänker efter beter jag mig nog ibland som en norrlänning ibland:
”Kan du beskriva hur du känner, dina innersta önskningar och vad du skulle vilja göra i livet?”
Under inandning: ”Jo …”
”Men va roligt, kan du utveckla ditt svar?”
Lång paus. Inandning: ”Jo … flera saker … ”

Ibland, före höstdeppen, känner jag också en önskan om att lukta på något riktigt vedervärdigt samtidigt som munnen saliverar när jag botaniserar bland mandelpotatisar, lök, och hårt bröd på Ica.
Men det är någon komponent som jag missar och jag kan inte riktigt komma på vad det är som saknas. Kanske du kära läsare vet vad?

Det är nog min inre Norrlänning som gör sig påmind nu under hösten. Jag kanske ska muta hen med hårt bröd, renskav, messmör och det där illaluktande, vad det nu heter, så hen lämnar mig i fred?

Nu när jag skrev renskav och messmör blev jag riktigt jädrans hungrig så nu får jag nog sluta. Undrar om ICA-Tore fortfarande har öppet ….