En förskräcklig historia

2 oktober

Jag har haft ångest en längre tid över min berättelse Svart Blod. Det är ju en ny genre som jag försökt ge mig på. Ett sätt att utmana mig själv, försöka bredda mitt författarskap och kasta mig ut i det okända. Jag är trygg i att mina humoristiska deckare är hyfsade och förmår underhålla läsare av alla de slag. Svart Blod är däremot ett Svart Hål för mig. Skriver jag på rätt sätt? Är det någorlunda historisk korrekt? Är den tillräckligt bra?

Jag har velat om jag ska fortsätta på del två, eller skriva om del ett. Eller kanske slänga allt i byrålådan. Är det värt allt slit?
Jag har jobbat med den här berättelsen nu snart i tre år utan att komma till avslut. Jag hittar hela tiden fel i berättelsen, detaljer som jag tycker är dåliga, struktur som inte finner nåd för mina ögon.

Idag hade jag ett möte med Göran som är väl historiskt bevandrad, som hade fått boken för någon månad sedan och läst den. Idag skulle den få sin dom och vi skulle diskutera hur väl den historiska kontexten och detaljerna stämde överens med fakta. Jag är trygg i att Göran skulle ge mig ett osminkat betyg; gillade han den skulle jag få veta och gillade han den inte så var det dags att få veta det också.

Vi möttes på café Fågelsången över en kopp kaffe och bulle. Han packade upp boken och lade den på bordet mellan oss. Jag fäste blicken på den och vågade knappt möta hans blick. Han harklade sig:
”Jag hade mardrömmar efter första delen”, började han.
Tankarna snurrade i skallen. Vad menade han? tyckte han att den var så dålig att han hade mardrömmar?
”Du är väldigt duktig på att skriva och orden flyter jättebra”, fortsatte han.
Då lossnade det. Han gillade ju boken! Jag gav honom ett osäkert leende.
”Tack”, sa jag. I det tacket låg tre års vedermödor och äntligen kunde jag slappna av. Jag kanske skulle göra klar den? Trycka upp den och låta den flyga?
”Det är en förskräcklig historia”, sa han. ”Väldigt spännande. En riktig bladvändare!”

Sedan ägnade vi två timmar åt att dissekera alla historiska misstag jag gjort i boken. Jag lärde mig bland annat att

• järnkaminer inte fanns på 1700-talet
• det i Uppsala på den tiden inte fanns finnar i medelklassen
• engelska tidskrifter inte var så vanliga men att modetidningar från Paris cirkulerade bland adeln
• Man oftast hade samma kläder året runt utan att tvätta dem
• man hade strumpor och skor på sig inomhus på vintern då det var iskallt på golven
• Snön på gatorna var en upptrampad brun sörja av bajs, kiss och en massa annat
• pigor och drängar fram till 1920-talet ofta inte gick på toaletten utan kunde sätta sig på verandan och göra sin behov direkt utanför
• alla luktade så illa, att vi antagligen skulle kräkas av att bara befinna sig i samma rum som en person från 1700-talet
• Uppsala styrdes av rådhusrätten, med rådmän utsedda från skrån och köpmännen (oftast via mutor)

Det var väldigt intressant! Tack Göran! Så nu ska jag uppdatera boken med dessa historiska fakta samt mycket mer och därefter blir det nog att fundera på en release, sent omsider.

Det ska bli kul!