Pinsamheter, no 1

30 september

När man uppnått mogen ålder som undertecknad har man varit med om flera pinsamheter än man kan glömma. Och glömma dem vill man nog helst av allt. Pinsamheter uppträder när man är minst förberedd och oftast står man där som ett fån. Visst känner du igen tillfället när du råkat ut för något och sedan dagen efter kommer du på vad du borde ha sagt, gjort eller inte gjort, men det är så dags då.

Nedanstående lilla pinsamhet inträffade i sin oskuld för många år sedan, jag skulle tro att den inträffade vintern 1989/1990, när jag var tjugoåtta år fyllda och fortfarande hade huvet fullt med hår.
Jag hade precis avslutat min studier med någon enstaka kurs kvar innan jag kunde ta ut min Masterexamen i datavetenskap. Äldsta dottern var precis född och jag jobbade på FOA som förste forskare med ansvar för datorutrustningen där, en MicroVax med tillhörande PC-datorer. På den tiden kostade den PC jag körde 37 tusen spänn, motsvarande 75 000 i dagens valuta, med hela 64kB minne och en rejäl CPU med överklockningsmöjligheter. Vi använde den för att mäta tryckvågor vid explosioner och skottskador.
På den tiden var detta verkligen state of the art, idag har den enklaste brödrosten i ditt kök antagligen mer beräkningskapacitet.

På vintern åkte jag och min chef norrut till Kiruna för att se över strategierna avseende skadade om vi skulle anfallas av ryssen. Enligt modellerna skulle det blir ett stort skadeläge med bland annat soldater som hade fått huvudskador och som därmed måste fraktas nedåt landet till de större sjukhusen. Vi skulle på plats med förbanden där ta fram underlag för att verifiera modellerna och logistikbehovet.

Pinsamheten inträffade på en vägkrog strax utanför Kiruna. Vi hade inmundigat dagens rätt, pannbiff med lök och potatis, och jag kände ett visst behov av att besöka herrarnas efter att ha tvingat ner den sista potatisen.
Toaletten var inte i sitt renaste skick och för att undvika det värsta bäddade jag in sitsen och kärl med toapapper innan jag belåtet satte mig ned och utförde det jag skulle. Därefter spolade jag, tvättade händerna och gick med bestämda steg ut i lokalen mot vårt bord. Det var då jag hörde ett kvävt fnissande till höger om mig. Först ignorerade jag det men fnisset ökade till ett muntert men kvävt skratt. Jag saktade farten och såg mig omkring: en tjej i min egen ålder satt vid ett bord till höger om mig och stirrade på mig med händerna framför munnen. Det verkade som om hon ömsom stirrade på mig samt bakom mig…
Jag vände mig om men det fanns ingen bakom mig och nu började andra i lokalen också småskratta och mumla mellan sig.
En aning förbryllad och ärligt talat lite orolig ökade jag stegen och gick ut i det större rummet mot vårt bord. Fem steg, Tio steg.
Nu hade mumlet och fnisset ökat exponentiellt så jag gick fortare och fortare. Till slut var jag framme och tänkte precis sätta mig när chefen höll upp handen mot mig och hindrade mig.
”Vad har du gjort?” frågade han.
”Jag? Inget?” svarade jag och kände svetten bryta ut i pannan. Nu skulle jag säkert få sparken.
”Inget? Du har ju hela toalettrullen i bak!”
Först då såg jag att toapapperet som jag lagt på toalettstolen hade fastnat bak i byxorna och hängde nu som en lång svans efter mig när jag gick…

På samma resa gjorde vi för övrigt ett stopp vid Esrange som då hade en fransk superdator. Vi fick en genomgång och var vederbörligt imponerade. Därefter frågade jag om hur de hade lärt sig att använda superdatorn, varvid teknikerna pekade på dryga fyrtiotalet tjocka manualer som tog upp en halv vägg.
”Där borta”, sa han stolt, ”står handböckerna och instruktionerna. Det är en hel del information som man måste sätta sig in i, innan man kan använda en sådan här superdator.”
Jag gick bort och tog ner en av de fyrtioåtta manualerna. Den vägde bly och var fylld med stencilerade instruktioner på franska.
Handskrivna.

På kvällen blev vi bjudna på renskavsgryta hemma hos en av chefens bekanta och det var nog den godaste renskav jag någonsin ätit. Om jag kommer ihåg rätt så innehöll den utöver renskav och lök även grädde, kantareller och messmör.

Serverat med lingon och småpotatis var det en rätt att dö för.