Dan för dan

24 september

Idag är det dan före dan. Du vet, innan stålarna landar på kontot. Eller som Magnus Uggla sjunger: ”Den tjugofemte smäller det!”
Jag har nyttjat föregående lön precis på öret (nästan) så att jag idag, dagen före har precis 5 kronor och 23 öre på kontot. Jag måste säga att jag är lite stolt över bedriften. För det är ju meningen att lönen ska gå åt. Det där med att spara till bättre tider har jag aldrig förstått mig på. För att inte tala om inflationen! Allt blir ju bara dyrare.
Om man spenderar pengarna så snart de kommer in på kontot så får man ju ut mera. Eller hur? Med en fyra procentig inflation per år blir alltså mina pengar värda fyra tolftedels procent mindre i slutet av månaden, jämfört med hur mycket de var värda den tjugofemte. Så det bästa är ju att sätta sprätt på dem omedelbums så snart de landar på bankkontot.

”Varje person bör ha minst tre månadslöner på banken i reserv”, var något jag hörde från en så kallad ekonomisk rådgivare på TVn häromdan.Tre månadslöner!
Vem fan har det i reserv? Då kan man ju inte köpa grejer ju. Man ser den där jyssta TVn, cykeln eller vad det nu är som man desperat behöver just denna månad. Den sänder ut sina locktoner, förvrider ens sinne tills det enda man ser är sig själv och grejen i lycklig förening. Det bästa av allt är att alla sociala medier på något sätt också fattar att man har fastnat i prylgyttjan. De fullkomligt dränker en i annonser, Youtubeklipp och lyckliga människor som dansar runt med produkten till ljudet av uppiggande musik och glada hejarop.
Halleluja!
Det är bara att tömma reserven, slanta ut och lycklig gå hem med varan. Denna lyckokänsla när kontot töms och man kan känna på grejen man köpt, den håller i sig länge. Flera dagar. Ibland till och med en en månad. Sedan har man tröttnat.
Det bästa av allt är att det alltid kommer en ny modell, kanske en ny mobiltelefon som man kan köpa.

Hustruns väska är idealisk att stoppa ner grejer man köpt i. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop men väskan är ett typexempel på att något som ser litet ut utanpå är rymligt inuti. Jag misstänker faktiskt att det finns en extra dimension där inne. Det finns ingen annan förklaring.

Låt oss anta att vi är ute och går på stan. Törsten attackerar mig så jag viker mig dubbelvikt.
”Gu va törstig jag är”, utbrister jag och känner tungan krulla ihop sig som en torr kaktus i käften.
”Ett ögonblick”, säger Hustrun och öppnar väskan.”Med eller utan socker?”
”Ehh, va?”
”Ja vill du ha dricka med eller utan socker?” Hon rotar runt i väskan och jag skymtar en Cola Zero 1,5 liter samt en Pepsi tvåliters returflaska med full laddning av svart färg, socker och obehagliga tillsatsämnen.
”Har du ingen Ramlösa?” frågar jag.
”Grapefrukt eller Päron?”
Efter att jag har fått min Ramlösa päron fortsätter vi promenaden tills vi kommer fram till utkanten av staden. Där finns det en bänk med ett träbord. Hustruns mage börjar kurra så jag kikar på klockan. Precis som jag misstänker har den precis slagit tolv. Hustrun behöver ingen klocka, hennes mage är inställd på svensk normaltid och klockan tolv ringer den.
”Ska vi käka något?” frågar jag. En pizzarestaurang skymtar femtio meter bort. ”Ska vi ta en pizza?”
”Ett ögonblick”, säger Hustrun, rotar runt i väskan och lyfter ut en inbakad Calzone som det fortfarande ryker ifrån samt två tallrikar, en flaska gott vin, två vinglas, bestick samt en vitlöksbaguette som säkert är en meter lång.
”Jag har tyvärr ingen pizzasallad”, säger hon ursäktande.
Jag glor på pizzan, den utan pizzasallad, och lyfter frågande blicken till Hustruns ansikte
”Ingen pizzasallad? Nä, då får det vara”, utbrister jag.