Höstens magi

22 september

Idag var sista dagen på Gysinge herrgård så vi började dagen med att kasta nere på bryggorna eftersom vi inte hade någon båt idag. Dottern och pojkvännen drog såklart upp ett antal mindre gäddor medan undertecknad kammade noll. Det har gått troll i fiskandet för min del men det är roligt att se att de andra två har framgång.

Efter en rejäl frukost styrde vi då husbilen mot Färnebofjärdens naturpark som ligger precis bredvid Gysinge. Här öppnar ett fantastiskt landskap upp sig med forsar, svämområden och helt underbar natur. Vi parkerade bilen vid norra infarten som självklart hade det mest väsentliga; grillplats, informationsskyltar, två utedass samt inoljade bänkar som man inte kunde sitta på.

Till min oförställda förtjusning hade toan även en instruktionsskylt och du kära läsare vet ju att jag älskar toaskyltar. Denna var av det mer instruktiva typen, till skillnad från de i Tyskland och Danmark som var mer åt pekfingerhållet.
Här fick man lära sig vad som skulle ned i toan, och inget annat! Speciellt gillar jag den engelska översättningen som glatt informerar om att pee + poop + toiletpaper = compost. Eller som jag skulle förkorta det till ppt=c.

En ovärderlig kunskap jag från och med nu ska bära nära hjärtat.

När det gäller pinket för övrigt, borde vi alla få betalt varje gång vi skvätter lite. Pink är en fantastisk vätska, eller var åtminstone förr i tiden. Med en bytta pink kunde man mjukgöra läder (fast lukten var inte så angenäm) eller tillverka krut. Så pink smällde högt bokstavligen förr om tiden.

Nationalparken är fantastisk och har du aldrig varit där bör du genast slänga dig i bilen/busen/tåget/cykeln, rullstolen och hjula dig hit. Här hittar du inte bara mygg (Gysinges favoritdjur) utan också bävrar, fiskar, skalbaggar och en hel del annat som bara finns här (nästan). Det finns stigar som slingrar sig fram mellan bäverknaprade stockar, översvämmade magiska myrar och längs med den kraftiga Dalälvens brusande forsar och fall.

Här känner man sig ödmjuk inför naturens krafter och faktiskt lite hungrig efter ett tag. Det är tur då att det finns eldstäder nästan var femtionde meter. Och vilka eldplatser sedan! Med svängbara och höj och sänkbara galler, små hus dedicerade till spåntningens ädla utövning samt björkved i parti och minut. Vi gick all-in så att spåntveden täckte marken i ett tjockt lager och sedan gjorde hustrun sin magi medan vi förgäves försökte få öringarna eller harrarna att nappa på våra frestande beten. Det serverades rostat bröd med kyckling, grillad fetaost, hummus, sallad och såser, serverat rykande hett från eldstaden med vattnets brusande som fond och mot den blå himlen. Magiskt och fantastiskt gott. Därefter stekt åpple samt rostad banan med choklad. Mums.

Det är intressant att all mat som serveras från en brinnande och rökig eldstad utomhus smakar så jäkla gott. Det är inte bara att vi var hungriga, det är liksom att skogen gjuter sin magi över råvarorna, eller om det är skogsandarna som dansar kring oss för att förgylla maträtterna.

Mätta och lite trötta av allt fiskande och naturupplevelser styrde vi så kosan hemåt. Hustruns jackor hade varit försvunna sedan vi åkte men vi hade en tro på att de antagligen var kvarglömde i lillbilen.
Det var de inte…
”Men de kanske ligger i hallen hemma? Vi kanske glömde ta ut dem till bilen när vi stressade iväg i fredags?”
Det hade vi inte gjort, det vill säga glömt dem i hallen.
Alla hustruns jackor, kläder för tusentals kronor var försvunna. Liksom borttrollade. Men vem hade stulit dem? Och hur kunde de ha stulit dem? Vi fraktade ju ned dem från lägenheten direkt in i lillbilen och sedan till husbilen. Men ingenstans fanns dem…

Vi rev vårt hår i förtvivlan, det vill säga hustrun rev sitt hår medan jag kliade mig på skulten. Jag fattade ingenting. Hur kunde kläderna ha gått upp i rök? Vi kollade utanför huset där vi sist hade lillbilen. hade de ramlat ut när vi åkte iväg? Ingenting syntes där. Om de ramlat ut hade någon säkert tagit dem.

Förtvivlan sänkte sig över våra sinnen och jag såg framför mig hur tusenlapparna susade iväg ifrån gemensamhetskassan för att köpa ersättningskläder. I ren förtvivlan åkte jag iväg för att ladda lillbilen och när jag kom till baka möttes jag av en upprymd Hustru; Kläderna hade kommit till rätta!

En vänlig själ hade hittat dem i garaget, där de tydligen hade ramlat av i fredags när vi packade. Hen hade hängt upp dem på räcket så att de inte skulle bli smutsiga och där hade de hängt tills hustrun i sin förtvivlan tog hissen ned och upptäckte dem.

Vilka fantastiska människor det finns! Jag blir så glad ner i skorna över den omtänksamhet som hen har visat och även alla andra som låtit jackorna hänga där tills den rättmätiga ägaren hittade dem.

Tack snälla ni, vilka ni än är!