Hellre hälsa än stålar

2 september

Mellan Eufrat och Tigris låg för femtusen år sedan staden UR. Det var då världens största stad med upp till 50 000 invånare. Kanske var det världens största stad på den tiden.
Människorna som bodde i Ur var i huvudsak Sumerer och Akkadier och de var inte så olika oss. De föddes, älskade, jobbade, fick barn och dog så småningom. Vi vet en del om dem på grund av de lertavlor de lämnade efter sig. Dessa innehåller ett rikt material med berättelser, sagor, sånger, räkenskaper och böner.
En av de vanligaste bönerna på den tiden var böner om att få behålla hälsan och slippa vara sjuk. För är man allvarligt sjuk så spelar det ingen roll hur rik eller fattig man är.

Jomen säger du, man kan ju betala bra läkare som vet vad de gör!
Det är riktigt. Pengar kan också köpa mjukare sjukbäddar, bättre mat. Men livskvalitet är svårt att mäta i kronor.

Idag har jag besökt min kompis som råkat illa ut och sitter i rullstol. Jag har berättat om honom tidigare. Vi snackade lite skit och så visade han några AI-filmer han gjort. Jag är imponerad av hans styrka och motståndskraft, trots den svåra situationen han är i.
Att behålla hälsan är även idag det absolut viktigaste och när man möter svårt sjuka så blir man väldigt tacksam för att man än så länge är någorlunda frisk.
Så passa på och njut av dagen! Rör dig, käka god mat, umgås, cykla, simma, virka, snickra, prata med andra och umgås!

Husbilen är nu avställd men inte helt och hållet. Vi klurar fortfarande på om vi inte kan åka en liten runda om två veckor. Kanske en snabbis ner till Linköpingstrakten? Eller en liten fisketur?
Men först skulle den besiktigas. Tänk om den inte gick igenom?
Jag körde in den till besiktningen, tog en kaffe och satt sedan med hjärtat i halsgropen och väntade på dödsdomen.
Först testade besiktningsmannen bromsarna och det tog väldigt lång tid. Alldeles för lång tid. Han testade och testade, åkte tillbaka och in igen i bromsvaggan. Som om något var trasigt.
”Ja”, tänkte jag, ” nog har bromsarna skrikit när jag bromsat ibland så de är säkert slut. Nya bromsar kostar minst tretusenfemhundra spänn.”
Men var skulle jag få tag i stålarna? Kanske sälja något?
Besiktningskillen körde fram till smörjgropen, parkerade och kilade sedan ner under bilen. Där ryckte och slet han i alla stag och hjul så att husbilen slamrade och svajade som om den höll på att falla ihop. Även här höll han på i evighet.
”Fyratusen för nya styrstag. ” Jag lade till det i listan.
Så var det hel och halvljusens tur. En spegel togs fram och åkte fram och tillbaka. Nästan som ett mål på en skjutbana. Och han gjorde om det två gånger. För att ljusen var felinställda?
”Justering av hel- och halv-ljus”, reflekterade jag, ”Femtonhundra blanka enkronor.”
Nu var jag uppe i niotusen. Minst. I reparationer. Jag suckade. Det här gick åt skogen. Nu fick nog husbilen stå till nästa år. Jag var så nere att jag inte märkte att besiktningsmannen blivit klar, kört runt bilen, parkerat och nu stod och försökte få min uppmärksamhet.
Han log. Den sadistiska jäveln.
”Det gick ju bra det där”, sa han.
Ironi. Han retades också. Åh gud vad jag …
Men så såg jag att papperet han höll i var nästan alldeles vitt. Om man får nedslag så brukar det vara fullt med krumelurer med krav på ombesiktning. Jag öppnade förvirrat munnen.
”Vad …?” stammade jag.
”Ja nu behöver du inte besiktiga den förrän nästa år”, sa han och räckte mig papperet.
”Ha det så bra!”