Att inte ta det med ro

31 augusti

Jag vaknade till vågors brus och smattrandet av änderna i vågorna fem meter från husbilen. När jag stack ut huvudet värmde solen gott och badade husbilen i ett gyllene sken. Det blåste lite svagt och vågorna toppades med vita krön, medan änderna simmade utåt viken, troligtvis skrämda när jag öppnade dörren.

Idag skulle vi fiska. Vi hade fått låna en roddbåt gratis från campingvärden mot att vi tömde den från vatten och på sjökortet hade vi spanat in några grynnor och lämpliga fiskeplatser runt campingen.

Efter frukosten gav vi oss iväg.

På sjön började det blåsa upp. Vi hade rott ut så vi var kanske 500 meter ut i viken och skulle runda en udde då det blev läskigt. Vågorna blev högre och högre och vinden tilltog allt mer.
”Ska vi verkligen fortsätta?” sa jag.
”Vi ska bara runt udden”, sa dottern.
Hennes pojkvän sade ingenting. Han var fullt upptagen med att ro och försöka passa in jättevågorna så de inte slog in över båtens sidor.
”Men vi kommer då gå med vågorna in från sidan”, sa jag och såg framför mig hur vågorna slog in så att båten vattenfylldes och vi hamnade i det kalla vattnet och min mobil slutade fungera. Hur skulle jag då kunna spela Wordfeud? Eller se på nyheterna?
Ja det är förvånande hur logiskt man resonerar när man är i dödsfara, och vad man prioriterar…
En jättevåg slog in igen och dränkte oss i iskallt vatten. Dottern log stelfruset mot mig.
”Vid närmare eftertanke kanske vi skulle ta oss en kopp kaffe istället?”

Det tyckte vi alla var en bra idé så den stackars pojkvännen fick göra helt om och ro runt den andra udden samt parkera båten i lä utanför husbilen där vi tog oss en kopp kaffe och kaka.

Sålunda förflöt dagen med fiske och en massa rodd samt kaffe när vi inte orkade längre.

Ett antal abborrar drogs upp, varav den största grillades och inmundigades på kvällen. Och när solen gick ned och förgyllde horisonten med en rödorange rand låg vi i en vik och drog upp den ena stora abborren efter den andra.

.