Plågsam shopping och en tidsresa

25 augusti

Idag tvingade hustrun mig att skjutsa henne, min ömma moder, dottern samt pojkvännen till Mio. Jag hatar Mio. Några gånger per år delar de ut rabattcheckar på 300 spänn per person om man handlar för 600 och då ska vi (måste vi) tydligen åka dit och köpa onödiga saker bara för att utnyttja rabatterna.

Då införskaffas sittpuffar, lakan med inbyggde kuvert, samt små kuddar. Helt onödigt tycker jag eftersom linneskåpet är fullt med lakan och det ändå inte går att sitta i soffan eftersom alla kuddar tar upp all plats.

Jag är nog en sån där asket som uppskattar det enkla och rena. Det räcker med en uppsättning lakan vardera, en kudde per person, fyra kuvert bestick, fyra stolar osv. Ni förstår säkert.
Sedan anser jag också att det är viktigt att ha en bra bil för shopping, en bra bil för att åka fort samt en dyr husbil som har en stor soffa där bak. När det gäller TVn så måste minst vara på 86″ och ha avancerade belysningspunkter såsom QLED och inget hushåll är komplett utan en AI-styrd dammsugare såklart.
Vad vill jag komma till med det där? Jo det räcker med en racingbil, inte två. Det där med att ha flera kuddar och lakan är bara onödigt och Mio lurar bara folk att köpa dubletter av allt.

Tyvärr förstår inte hustrun eller dottern detta.
Stackarna.

Efter att ha lastat av alla onödiga Mio-saker hemma begav vi oss ned i källaren. Det är spännande i källaren där vi har vårt förråd. Och lite läskigt. Hustrun vågar inte gå ned själv för det är smala gångar med lampor som tänds av rörelse.
Korridorerna sträcker sig under inte bara en huskropp utan flera och är man inte försiktig kan man gå vilse och hamna bland någon annans borttappade saker. Kanske står man till slut långt bort i en av världen bortglömd korridor, med grönt mögel på väggarna och kackerlackor som kilar omkring fötterna medan man snubblar fram. Då slocknar all belysning så att man står i becksvart mörker. Det droppar från något rör någonstans och hur man än vevar med armarna så tänds inte belysningen igen. Det är då du känner att någon eller något står precis bakom dig men du vågar inte vända dig om. En kall andedräkt kittlar dig i nacken. Från ett monster? En knarklangare? Eller kanske fru Johannson på andra våningen? Du vet hon med de sura ögonen?
Då är det inte roligt.
Så jag måste alltid följa med ned i källaren som sällskap, men det gör jag gärna.

I vårt förråd står tiden stilla. Låda efter låda med minnen från trettio, fyrtio, femtio år tillbaka i tiden står staplade på varandra. Nu ska sonen fylla trettiotre så då tänkte vi försöka hitta några bilder på honom när han var liten och söt. (Vi kanske hittade något men det får han veta på torsdag då han fyller). Men vi hittade också bilder på oss själva när vi träffades och ännu tidigare.
Gud va snygga vi var!
Men det konstiga är att det jag kommer ihåg från den tiden var mest att man gick omkring och kände sig ful och oattraktiv. Antingen för fet eller för smal.
Till alla ungdomar där ute: Passa på och njut för så snygga som ni är nu kommer ni inte vara när ni fyllt sextio. Om ni inte har en jävla tur och har seriöst avancerad DNA i generna.

Jag hittade flera bilder på en ung tjej med ett fantastiskt leende och glittrande ögon:

Hustrun är vacker idag men när hon var arton var hon ett bombnedslag och jag förstår varför jag föll för henne. Känslor bubblade upp inom mig och fotografierna blev en brygga till de känslor jag hade när jag såg henne första gången. Lite som en tidsmaskin. Hade jag haft musiken vi lyssnade på i öronen också, hade tidsresan varit fullständig.

Jag är lycklig lottad.