Påse på rymmen

24 augusti

Du kommer säkert ihåg att jag tidigare nämnt att hustrun har superkoll på det mesta, medan undertecknad oftast inte ser skogen för alla träden. Det är nästan så att jag börjat misstänka att hon är någon typ av utomjording med övernaturliga krafter.
”Vet någon var pennan vi använde när vi skrev avtalet på huset 1990?” kan jag fråga
Då pekar hon på en dammig låda längst uppe på en hylla som vi inte tittat i sedan vi flyttade hit för ett sjutton år sedan.
”Längst ned, bredvid din pappas husnycklar”

Och när vi ska på kalas. Jag har under två allt mer hysteriska timmar gått igenom alla garderoberna, skrubben och källaren och är smått hysterisk. Tiden rinner ut och vi måste åka om en halvtimme:
”Var är min linnekostym, den ljusblå? Jag måste ha den. Var har du lagt den?”
Då pekar hon på en kostympåse i skrubben som hänger bakom en av mina andra kostymer.
”Den ligger i den där, du lade i den själv den 17 maj 2019.”
Hon pausar ett ögonblick för effektens skull.
”Och den är ljusgrön, inte blå.”

Men idag visade hon sig vara mänsklig vilket gör att jag inte skäms för att vara glömsk längre!

Vi vaknade tidigt i morse på campingen och kollade om vinden mojnat så vi kunde stå och kasta från stranden. Det hade den inte. Däremot var det en lång och strid ström av fiskare som hade bokat båtar och som nu försvann ut från bryggan mot bättre fiskevatten i lä någonstans på Dalälven.

Istället checkade vi ut och åkte söderut tills vi hittade en plats vid Dalälven där vi hade vinden i ryggen. Solen värmde och i lä var det riktigt skönt.

Vi fiskade, myste i solen och käkade lunch på en brygga innan vi packade ihop och åkte hem till Uppsala. Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen landade vi så hemma, släpade upp alla grejer från husbilen och jag slog mig ned i fåtöljen för att slappa lite och ta en kopp kaffe. Då började det.

”Har du sett påsen med mina toalettgrejer?” frågar hon.
Jag rannsakar minnet men kan inte påminna mig en påse med en häst på. Ingenting ovanligt. Jag skulle troligtvis inte ha märkt om det gått förbi en schimpans med ett paraply heller.
”Nej, är den borta?”
”Var kan den vara? Är du säker på att du inte tagit in den?”
Jag tänkte så det knastrade i huvudet så jag nästan fick huvudvärk.
”Nej, inte vad jag kan komma på.”
”Du måste ha sett den.”
”Sorry, inte vad jag vet.”
”Är du säker på att du inte tagit in den?”
Hon suckar utan att vänta på svar.
”Ja här inne är den inte”, säger hon till sig själv. ”Då måste dottern ha fått med sig den av misstag.”
Ett snabbt samtal senare återkommer hon.
”Hon säger att hon inte har den.”
Sedan gick det raskt utför. Eftersom hustrun inte hittade den hemma så var vi tvungna att åka ut till husbilen, för då låg den säkert där. Men inget hittades där.

Då åkte vi till garaget för den kanske hade ramlat ut där men ack nej. Slutligen upp till lägenheten igen där hon gick igenom allt men utan resultat och därefter ner i garaget, bort till dottern där vi finkammade gatan utanför hennes hus och sedan tillbaka till husbilen igen där vi vände ut och in på allting.

Påsen med den lilla hästen var fortsatt borta. Och med den hennes glasögon, salvor och krämer, parfymer, ja det mesta en modern kvinna behöver för att överleva en dag. Jag såg hur hustrun krympte när hon insåg att hon måste klara sig utan allt detta i flera dagar
Till slut gav hon upp efter att ha sprättat upp alla kuddarna i husbilen och spridit ut innehållet i duschutrymmet.
”Hur ska jag klara mig”, sa hon för sig själv.
”Det går nog bra”, sa jag och försökte uppmuntra henne. ”Jag kan gå in på Ica och köpa det mest nödvändiga.”
Hon gav mig en blick som fick mig omedelbart att inse att jag nog borde hålla käften om livet var mig kärt.

Väl hemma försökte jag igen att peppa lite.
”Påsen var inte i husbilen eller hos dottern så den kanske ändå finns här hemma?”
Jag gav henne ett osäkert leende som hon besvarade med en iskall blick.
”Jag har gått igenom allt här hemma. Den finns inte här.”
Hon tog tag i en påse i hallen och röjde ilsket runt i den.
”Jag har gått igenom allt och den finns …”
I hennes hand vilade plötsligt den försvunna påsen.

Jag rekapitulerar detta bara för att visa att min hustru ibland är som jag. Lika glömsk. Lika förvirrad. Lika arg på sig själv när hon missat något.

Och jag älskar henne för det.

ps påsen hade alltså en älg på sig inte en häst. Lika förvirrad som vanligt ds