Mina skruvade smaklökar

22 augusti

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har kunnat hjälpa två verksamhetsledare med IT/frågor som har varit olösta flera månader. Det ger en inre tillfredsställelse att hjälpa andra. Att se till att de kan fokusera på sina instrument, forskning eller utbildning utan att behöva krångla med IT. 

Vår roll som IT-kunniga, är som jag ser det, att stödja och avlasta verksamheten i IT-frågor. Vi måste vara lyhörda och duktiga på att tolka IT i relation till verksamhetens behov. Om forskarna inte behöver bry sig om IT så blir det mer tid åt cancerforskning, bättre batterier eller annat som det forskas på.

När jag lycklig och nöjd efter väl utfört arbete kom hem möttes jag av en underbar doft. Hustrun mötte mig i hallen och gav mig en skälmsk blick samtidigt som hon lättade lite på blusen.
”Nu ska du få något du längtat efter”, sa hon och gav mig ett ljuvt leende.
Tusen tankar for på en millisekund genom mitt huvud. Majoriteten av dem gravt barnförbjudna och en tredjedel var direkt olämpliga. Resten höll hjärnan på att sortera när min mun öppnade sig av sig själv och yttrade de magiska orden:
”Aha, du har köpt snus?”
Sedan såg jag förvirrat på min hustru och hon på mig. Ja just det, jag snusar ju inte!
Hon skakade på huvudet.
”Inte snus din idiot, jag har gjort kålpudding!”
Min hustru är bäst! Nu kände jag igen den fantastiska doften av stekt kål och började dregla likt en hund som väntar på sin matskål. 
Kålpudding med lingonsylt och färskpotatis! 

Jag vet inte varför jag är galen i allt med kål i sig; kåldolmar, kålpudding, japanska rätter med kål och kimchi med kål. Det måste vara något fel med mina smaklökar. Lukten av kål som får andra att grina illa är för mig den ljuvaste av parfymer. Hemlagade kåldolmar som min mor gör ibland, är som gudarnas nektar och får mig att dregla likt Pavlovs hundar vid bara tanken.

När jag var yngre var pommes frites det bästa jag visste och det är fortfarande en favorit. På somrarna tillbringade jag semestern hos min släkt i Västergötland och ofta hos min moster. Hon hade en lömsk plan, för redan på den tiden förstod man att pommes frites gjorde en tjock. Hon försökte avvänja mig via omvänd KBT, fast ordet fanns inte på den tiden. Det hela gick ut på att ge mig så mycket pommes frites jag ville ha samt lite till och därmed överbelasta mina smaklökar. Tanken var att jag skulle tröttna och få avsmak för rätten, men hon missbedömde gravt mina smaklökars uthållighet. 
”Christer?” kunde hon fråga innan vi skulle äta.
Jag såg osäkert upp från bordet, bleknade och rannsakade mitt minne efter vad jag hade gjort, eller snarare vilket busstreck hon råkat upptäcka.
”Ehh”, sa jag.
Hon log.
”Ska du inte ha lite pommes frites också?”
Överraskad kunde jag bara svara:
”Ehh, ja gärna”.

Så på somrarna var det banne mig pommes till allt. Till pannkakorna, filmjölken, köttbullarna, korven eller glassen. Jag var i sjunde himlen och gick säkert upp en två-tre storlekar i kläder varje sommar. Än idag vet jag inte varför de fortsatte med KBT’en. De måste ju ha insett att det var ett omöjligt uppdrag. Resultatet blev snarare det motsatta:
Jag blev en pommesfritesgourmet.

Sedan är det ju faktiskt så att nyfriterad saltad pommes är fantastiskt gott till glass. Tror du mig inte?

Testa!

Läsa mera? Kolla in min websajt!