Minnen

18 augusti

Jag, hustrun och yngsta barnbarnet tog en promenad på bryggan i morse när hela campingen sov. Fåglarna sjöng svagt och viken blänkte blågrön mot morgonsolen. Vinden hade mojnat helt och det luktade sådär härligt av hav. Husbilarna stod stilla med fronterna mot vattnet, ingenting hördes eller rörde sig. Alla sov.

Då upptäckte vi något spännande. Ett stort stim av småfisk med vita ryggar låg stilla vid ytan vid bryggan. Först trodde vi att de var döda men så blänkte det till av rörelse, en fisk sprattlade iväg, någr aandra ändrade position men så sakta återkom stillheten. Vi beskådade det ett tag och vände sedan blicken mot nästa båt och studsade till. Under dess bog fanns ett än större stim och liknande stim syntes under alla båtarna. Längs med hela bryggan kryllade det av småfisk. Vi stod stilla och tysta och betraktade andäktiga synen.
Så knarrade det till och bryggfolket vaknade. En båtdörr slog upp, trappsteg hördes, ett relä slog till och en motor startade. 

Och på ett ögonblick var vattnet tomt och stimmen försvunna.

Minnet av stimmen under båtarna denna morgon var oväntat och borrade sig fast. För det är ju så att ett minne måste kämpa med alla andra minnen för att få en fast position i hjärnan så det kan hämtas vid behov.

Ett minne är ett tveeggat svärd. Det kan vara rosafärgat och helt underbart. Men det kan lika gärna vara svart och fruktansvärt jobbigt. Vi skapar minnen under hela livet, ibland av en slump, ibland medvetet. Jag har ett generellt dåligt minne och kommer egentligen bara ihåg händelser som verkligen etsat sig fast på näthinnan.Varför vet jag inte. Är jag gammal? Är hjärnvindlingarna för korta, för långa, vridna åt vänster eller höger? Beror det på hjärnskakningen den 29 december 1999 när jag låg medvetslös under ett dygn?
Jag vet inte. Det jag vet är att om jag ska komma ihåg något så behöver det vara extra ordinärt om det ska sparas.
Min hustru däremot kommer ihåg allt; Vad vi gjorde på hösten 1983, vem som är släkt med han som vi träffade på det där bröllopet för ett år sedan och hur hon från Filippinerna som svärsonen känner från gymnasiet ser ut.
Som vi träffat en enda kväll.

Jag har noll koll och får vara glad om jag kommer ihåg mig själv i spegeln på morgonen. Bara det kan vara skitsvårt. Är den här gamla (i och för sig skitsnygga) mannen verkligen jag? Har jag verkligen rynkor där? Och vita hårstrån där?
Det är tur att jag åtminstone kommer ihåg var jag bor. Men siffror. Det kommer jag ihåg! Barnens personnummer, telefon och mobilnummer från kända och okända. Tyvärr ingenting som man kan ha någon nytta av.

Lyssnade på Niklas Natt och Dag, du vet han som skrivit romanen 1793. Han berättade att han inte känner igen folks ansikten och inte heller kommer ihåg vad de heter så han gör bort sig ofta på sådana där författarträffar och runda bords-diskussioner med andra författare. Han skyllde det på att han var introvert. Jag lider av samma syndrom, men kan tyvärr inte kalla mig riktigt introvert, möjligtvis hybridintrovert eftersom jag både tycker om att vara i centrum och inte.

Men det var ju minnen vi skulle prata om. En sak är säker; när vi står där framför sankte Per, nakna i vår ynklighet så har vi varken pengar, hus eller någon Tesla med oss till himlen. (eller det andra stället om vi varit stygga). Det enda som vi kan ta med oss är våra minnen.

Livet går kanske ut på att skapa minnen?
Isåfall vill jag rösta för lyckliga minnen. Eller kanske underliga minnen. Nej förresten spännande knäppa minnen! Och roliga minnen!
Men har du tänkt på att du inte bara skapar minnen. för dig själv, du skapar också minnen för andra. Din sambo, make/maka, barn, barnbarn, arbetskamrater. Vilka minnen vill du ge dem?

Jag kom på det äldsta barnbarnet för några dagar sedan när han visade runt en kompis i vår husbil. Erfaret berättade han om alla funktioner i husbilen och sedan hoppade de upp i våra sängar och röjde runt.
Igår så hittade jag båda våra barnbarn uppe i min och hustruns sängar, där de surfade eller bara myste. De skapade minnen där jag och hustrun har äran att få vara med på ett hörn. Jag hoppas att det är ett lyckligt minne, ett minne som de kan tänka tillbaka på när de har det jobbigt. Kanske är minnet så starkt att de själva skaffar en husbil, för ”det var så mysigt i morfar och mormors husbil”?

Vi har ett ansvar för de minnen vi ger våra barn. Vi måste försöka se till att det blir positiva, spännande, utmanande, lyckliga bra minnen. Minnen som kan hjälpa dem att utvecklas till självständiga, positiva intellektuella individer.

Och om vi samtidigt kan må bra på vår resa genom livet – varför inte?

Läsa mera? Kolla in min webshop!