Skönhetssömn & zombifiering

15 augusti

Min kropp fixar inte sömnunderskott, eller snarare fixar inte huvudet det. Får jag mindre än åtta timmars sömn blir jag zombiefierad. Talet blir osammanhängande, blicken glasartad och död. Likstelhet inträder vilket gör min gång ryckig och svajig. En oemotståndlig längtan uppstår efter energirika maträtter såsom godis, leverpastej och hjärna. Ve den stackare som ställer sig mellan mig och en hägrande kexchoklad. Hen blir mosad.

Imorse skulle jag skjutsa yngsta dottern med pojkvän till Arlanda klockan 05:30. En ordentlig far med framförhållning skulle då självklart gått i säng vid 20:30 för att få sina åtta timmars sömn med lite extra marginal. Vad gör då undertecknad? Jo, klockan 21:00 slår jag och hustrun på ett avsnitt av deckarserien Morden i Helsingör, för att därefter fortsätta med nyheterna klockan 22:00 och tjuvtitta lite på kommande filmer på Netflix. Därefter en dusch, toalettbestyr och sedan i säng.
Somnar jag då? Nej då är det dags för kvällsrundan med mobilen, kolla vad som hänt, följa upp lite appar, spela lite spel innan huvudet landar på kudden och lampan släcks. Då är klockan långt efter midnatt.
Vid två tiden vaknar jag med hög puls och tror jag har försovit mig. Det har jag inte. Vid tre sätter jag mig raklång upp i sängen och kastar mig över klockan. Nej det är fortsatt två timmar kvar. Då kan jag inte somna om. När klockan ringer klockan fem är ögonen stora som kokosbollar och lederna värker som om jag sprungit maraton.

Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen på Arlanda så försvinner jag in i zombiedimman. På något sätt lyckas jag cykla till jobbet på Ångström, hur vet jag inte. På våning sex finns det kaffe och där hade de även små sockerbitar inslagna i papper. Jag såg mig noga om innan jag slukade tio stycken utan att ens ta ut dem ur papperet. Efter en tredubbel kopp surt bryggkaffe lyckades jag överleva förmiddagen innan jag tackade för mig och avvek hemåt. På vägen stannade jag vid ICA och köpte tre paket kexchoklad (till extrapris) som jag tryckte i mig.
( Denna gång lyckades jag skala dom innan).

Efter att ha kommit hem hittade jag en övergiven liten bit leverpastej i kylskåpet som genast försvann ned i gapet tillsammans med en ensam gurka som sällskap. Sedan stupade jag i säng och sov en halvtimme. Nu börjar jag känna mig som en människa igen. Fast lite hjärna vore onekligen gott …

Sonen ringde igår och frågade hur jag mådde med tanke på att min arbetskamrat hastigt hade gått bort. Som den machoman jag är så avslöjade jag självklart inte att jag var skakad av dödsfallet eller att tankarna snurrade runt i huvudet på mig:
”Är det min tur att lämna in handduken snart också?”
Vi var ungefär lika gamla han och jag, jobbade tre dagar i veckan och hade lika lite hår på huvudet. Jag tänker att det skulle kunna varit jag. Sedan kommer tankarna kring vad jag egentligen vill göra resten av livet. Vill jag jobba tills jag blir 68? Eller vill jag göra något helt annat?
Jag har inga svar men däremot en massa frågor.

Jag är också väldigt rörd och tacksam över alla som ställt frågan hur jag mår och brytt sig om mitt välmående. Det finns många människor som framlever sina liv utan att ha någon som tänker på dem. Som far illa i sin ensamhet. Som dör utan att någon bryr sig. Ensamhet är en sjukdom som spridit sig allt mer i dagens samhälle där vi lever i våra små celler och tappar kontakterna med våra familjer eller vårt sociala nätverk. Det är något vi alla behöver tänka mera på och engagera oss i att upprätthålla kontakterna.

Det är inte alltid lätt men vi måste försöka.

Läsa mera? Kolla in min webshop!