Cykel, ost och terrormusik

27 juli

Man ska inte klaga på värmen men kunde inte nätterna på sommaren vara sådär lite lagom kyliga? Så att man sover bra och slipper ligga och vrida sig av värmeslag?

Efter ännu en natt med myggdjävlar och svettiga lakan vaknade vi upp till en fantastisk dag här i kanalernas förlovade land. Idag har vi nog samlat ihop en tretti röda bett vardera på nästan alla delar av kroppen. Vilket säkerligen skulle föranleda otaliga kommentarer när vi kommer hem:
”Men gud vad röd du är. Du skulle nog dra ned på solandet.”
”Du vet väl att män i din ålder inte ska sola så mycket?”
”Ta på dig kläder när du är ute i solen, du är väl inte tjugo heller!”
Då skulle jag se dem djupt in i ögonen, dra upp t-shirten och peka på den svullna röda upphöjningarna från betten:
”Det röda här är inte från solandet, det är från spindlar som lagt ägg under huden. När de kläcks kommer det att kila tusentals små, små spindlar över hela min kropp innan de attackerar dig.”
Jag ser framför mig att de ryggar tillbaka med skräck i ögonen innan jag drar ned t-shirten igen, suckar och säger:
”Jag bara skojade – det är myggbett. Inte spindlar eller solande.”

Vi lurade på igår om vi bara skulle stanna en dag, men har bestämt oss för att två nätter får det bli!  Det är skönt, bekvämt, vackert och jättestora ställplatser här, precis vad vi behöver efter att ha levt i en skokartong på parkeringsplatsen i vår nya kärlek Brygge.

Så idag har vi spänt loss hojarna och ska cykla omkring bland kanaler och småstäder. Det är ju så platt så till och med vi som är klena på att cykla ska nog kunna ta oss fram. I Moseldalen var det i snitt 200 meters höjdskillnad per 2 km. Här är det 10, i värsta fall 30 meter. Och då cyklar vi precis som i Moseldalen bredvid vattnet hela tiden. Det säger en hel del om Mosels vattentryck och fart.

Det här ska bli mysigt.

Staden Alphen aan den Rijn, vars namn vi fortfarande inte kan uttala och som du kära läsare absolut måste memorera (det blir ett prov efteråt) ligger en halvmil från ställplatsen och cykelvägen dit löper större delen av vägen längs med en kanal full med stora båtar, pråmar och omgjorda röda räddningsflottar.

Väl inne i staden parkerar vi vid kyrkan och tar apostlahästarna in i centrala delen av staden. Det är fullt med butiker och gågator på var sin sida av kanalen med caféer precis vid vattnet. Vi tar en kopp och sitter precis vid vattnet, utan något staket mellan oss och det porlande bruna vattnet en halvmeter ned. Stora, ibland gigantiska pråmar far förbi, lyxjakter, holländska kanalbåtar med tvinnat rep runt relingen, småbåtar med solbadande tjejer och killar. Här sitter vi och fikar och nickar åt båtarna fastän vi när som helst skulle kunna resa oss upp, vingla till och ramla i sjön, eller snarare kanalen. Det finns inga staket mellan oss och vattnet! Det här skulle inte socialstyrelsen i Sverige godkänna: att ett café/restaurang som serverar öl, vin och starkare doningar gör detta utan tillräckliga säkerhetsordningar för gästerna!

Va skönt att vi inte är i Sverige.

Vi dricker upp och ger oss iväg igen och är mitt på en bro när det börjar pingla och tuta och lokalbefolkningen pekar finger åt oss där vi står förvirrande mitt på bron utan att förstå vad som händer. Sedan fattar vi och jag sliter med mig Reancy till fast mark innan bron hissas upp i skyn. Broöppning. Och det är inte sällan, utan kanske var tjugonde minut åker bron upp och alla dessa flytetyg passerar. 

En bit bort på gågatan hörs klämmig musik och när vi söker upprinnelsen hittar vi detta vevpositiv som spelar högljudd musik.

Upprymda går vi, liksom alla andra turister som inte vet bättre, fram för att beskåda underverket när en hord svartmuskiga män, viftandes med stora kopparfärgade muggar aggressivt försöker avyttra oss våra surt förvärvade euros. Skrämda ryggar vi tillbaka och tar en omväg runt positivet, varefter vi fortsätter utforska gågatan. Men en knapp kvart senare hörs åter den olycksbådande musiken. Det låter som ett potpurri av kända schlagers som gjorts om till oigenkännlighet och som spelas på så hög volym att hjärnan studsar runt innanför skallbenet och gömmer sig bakom hjärnstammen.
Vi rymmer in på ett cafe där vi skälvande av rädsla beställer det första som vi ser på menyn; varsin omelett.
”Ljust eller mörkt?” frågar då servitrisen vänligt, fast på holländska så det låter som hon käkar gröt och pratar samtidigt som hon harklar sig.
Vi tar varsin brödfärg såklart, stirrar sedan på varandra och under vad detta har att göra med en omelett. Svaret får vi när maten anländer. De kluriga holländarna har insett att en omelett blir man ju inte mätt på, så det har lagt omeletten uppe på två rejäla brödskivor. Genialiskt och så in i sjuttsingen mättande.

Efter omeletterna var vi så mätta och dästa att vi återigen begav oss ut på gågatan utan att bry oss om positiv och svartmuskiga män. Och tur var det för plötsligt halkade vi in på ett litet torg där det såldes Gouda-ostar i parti och minut. Vi smakade oss igenom halva sortimentet innan vi köpte på oss det bästa de hade; en habanero ost, en grand cru och en 18 månaders lagrad ost. Mums filibabba som Reancy inte skulle ha sagt, men som man kan säga om man är född före 1955.

För att Reancy skulle orka cykla hem tvingade jag in henne i en klädesaffär. Energin från två nyinköpta klänningar räckte hela cyklingen hem, dvs lite drygt 5 kilometer. Så en tur till Stockholm skulle då betinga energin från 24 klänningar.

Det blir dyrt det här cyklandet.

Ja just det, Reancy ville ha med en svamp hon hittade på vår ställplats också:

Prov: Vad hette staden kära läsare?