Vi har krockat!

19 juli

Mosel flyter från bergsmassivet Vogeserna i Frankrike, är gräns till Luxemburg och flyter slutligen samman med Rhen. Floden ringlar sig som en orm genom Moseldalen i kringlor och böjar med små byar längs med hela sin sträckning. Att åka bil genom dalen bjuder på fantastiska scenerier då vägen löper längs med floden nästan hela vägen och med bergssluttningarna täckta av vinodlingar.

Men det är något konstigt med vägen. Oavsett åt vilket håll man åker, söder eller norrut så verkar vägen slutta nedåt. Fan vet hur, men något magiskt är det, för husbilen drar också väldigt lite diesel oavsett vilken riktning nosen pekar. 

Nu på morgonen checkade vi ut från campingen vid Cochem och styrde kosan mot staden Zell som ligger just i en sådan kringla jag nämnde ovan. Men innan vi lämnade Cochem tänkte vi köpa lite vatten att ha på resan och svängde in på parkeringsplatsen för en supermarket nerifrån en brant backe. Då hände det.

Kabang!

Bilen skakade till och i överkanten av framrutan ser jag en metallbom svänga undan. Siffrorna 2.3 meter skymtar. Vi har kört in i en stoppbom!  Bilar bakom oss tutar ilsket. Bilar framför oss blinkar upprört med hellysena. Jag kan inte köra framåt, så jag lägger i backen och markerar tydligt att vi ska svänga. Det tar ett tag men sedan backar bilen bakom oss, jag får lite utrymme och så svänger vi ut, bort från stormarknaden. 
”Ska vi stanna och kolla hur mycket som gick sönder?” frågar Reancy.
Men det finns ingenstans att stanna förrän efter några kilometer. Med hjärtat i halsgropen inspekterar vi skadorna, 2,3 meter ovanför marken och pustar slutligen ut. Det blev bara några skrapmärken. Inga krossade rutor eller sprickor i gelcoaten. Tack Adria för att du gör robusta husbilar!

Framme vid Zell hittar vi en ställplats för 10 euro natten. Hyfsade platser ned mot Mosel. Med vinrankor precis bredvid som vi självklart besöker. Men nu har termometern krupit upp till 30 grader så våra hjärnor kokar långsamt i sin rosa vätska. Vi hade tänkt cykla in till staden på eftermiddagen, men det får nu vänta till kvällen. Under tiden svalkar vi oss med Cava a la Zelmerlöv, varvat med resorb och vårt äckliga flaskvatten. 

Lyckligtvis har ställplatsen både en korvmoj med fantastiska pommes samt en vinautomat om drickat tar slut! Toppen!

Zell är en besvikelse, nästan inget folk, lite sömnigt och nästan irriterat. Vi hittar dock ett bra cafe och njuter av kaffe och en apfelstrudel, denna gåva till mänskligheten från det tyska folket. Tillsammans med vaniljglass är det en fantastisk efterrätt!

I Zell ligger slottet mitt i byn och är omgjort till hotell. Rätt coolt men inte lika fantasieggande som slottet i Cochem.

Efter att ha promenerat igenom Zell så stannar vi till hos Heinrich Mayer som saluför Zeller Schwarze Katz Riesling som i princip endast går att köpa här i Zell. Vi provar några årgångar och fastnar för 2016 samt 2022 och köper två flaskor vardera av dessa.

Kvällen avslutades med …..

HJÄLP!!!

En katastrof har inträffat. Ring 112 och meddela behörig myndighet vad som skett och begär assistans. Detta är inte ett test eller skämt. Det är allvar!

Vad hade hänt? Jo: när lugnet hade lagt sig över ställplatsen insåg jag att vi saknade ett rött vin att avsluta kvällen med nu när solen färgar sluttningen gyllengrön och kvällen är sådär sval och skön som den kan bli efter en riktigt het dag. Du vet – kroppen slappnar av, blodtrycket sjunker och man bara tänker: ”ett litet glas, bara ett litet glas rödvin skulle vara perfekt just nu.”

Sagt och gjort så smög jag förbi de andra husbilarna, ålade mig under bommen vid entrén, förbi korvmojjen som i och för sig hade stängt (man kan aldrig vara för noga) tills jag nådde fram till målet: Vinomaten! Jodå den hade flera flaskor rött till det facila priset av bara 8 euro. Och rejäla instruktioner fanns det också. Dreglande av förväntan matade jag in nummer 31 – en rotwein för 8 Euro, petade in mitt kreditkort, ignorerade det faktum att den jädrans maskinen skulle reservera 25 Euro för säkerhets skull (och som jag troligtvis aldrig skulle få tillbaka) och tryckte på leveransknappen. Ingenting hände. Det var nu som jag såg på instruktionerna att jag måste legitimera mig. Med körkort typ. Jag slet upp körkortet – det var nära nu och jag kände redan i andanom hur glad Reancy skulle bli och hur smaken av ett fisljummet rotwein skulle fylla min uttorkade gom.
”Not accepted”
Jag stirrade dumt på texten, vred huvudet sju grader och läste på sidan av körkortsavläsaren vilka körkort som den satans maskinen accepterade. Nej, Sverige var inte med på listan.

Ridå.