Storm, otyg i gränden och turistfällan

16 juli

Klockan tio igår kväll drog någon gud ur proppen ur sitt badkar, klappade sig på sin tjocka mage, fnittrade och tömde ett glas nektar. Badkarsvattnet färdades mot jorden i överljudsfart och splittrade sig i miljarder feta droppar som alla riktade in sig på den lilla campingen Mainkur utanför Frankfurt. 

( En annan (tråkigare ) vetenskaplig förklaring är att varm fuktig luft stigit på grund av solinstrålning och bildat åskmoln som sedan urladdats tillsammans med blixt och dunder ).

Reancy och jag fick ingen  förvarning. Vi satt och bläddrade på mobilen med varsitt glas vin när vattnet plötsligt forsade ner, blixtar lyste upp himlen överallt runtomkring oss och åskan mullrade så kraftigt att bilen skakade. Reancy försvann in i husbilen men jag satt oskuldsfullt kvar och väntade på att det skulle upphöra. Då ser jag markisen bågna av vattentrycket.

”Den går av” tänkte jag och kastade mig upp för att trycka ut vattnet. Sedan blev allt kaos. Grannen kom över till oss och hjälpte till att hålla upp markisen tillsammans med Reancy när jag vevade in den. Vi blev alla omedelbart genomblöta in till huden. Jag sprang runt och drog ut elen så vi inte fick kortslutning också.

Sedan stod jag och Reancy chockade inne i husbilen. Nu slog hagel in mot taket så att det lät som om någon piskade husbilen. 

Sedan, plötsligt, var det över.

Morgonen efter var det dags att åka mot Moseldalen. Vi tackade grannarna för hjälpen och for ut på autobahn igen. Denna gång var det inte så långt, bara 20 mil ungefär. Men slutet av resan föregick sig i bergen, branta backar uppåt och branta backar nedåt. Nu fick husbilen bekänna färg och jag växlade som en galning för att inte fastna i backen uppåt, med svansen full av bilar som undrade vad det var för en galning som skulle ta en 8 meters husbil uppför den värsta backen i Saarland. Väl uppe kunde jag pusta ut tre sekunder innan det var dags att åka nedför serpentinvägen på andra sidan. Då gällde det att ha låg växel i för att inte åka för fort. Men 3.5 ton husbil bryr sig inte så mycket om låga växlar, den ökar farten av själva tyngdlagen (jädrans Newton, han kunde väl ha käkat upp äpplet han fick i huvet istället för att filosofera kring krafter och motkrafter?) Snabbare och snabbare gick det och hjulen skrek i serpentinkurvorna medan jag bromsade så mycket jag vågade.

Hursomhelst, nu är vi på plats i Sankt Aldegund (som du antagligen aldrig hört talas om och troligtvis inte nånsin behöver känna till), en liten pittoresk by längs Moselfloden med ett fåtal små vinproducenter som odlar druvor längs bergssidorna. Det bästa med Sankt Aldegund är nog ställplatserna. Breda, platta och bara 10 meter från Moselflodens strand samt med bra faciliteter till det facila priset av 15 Euro. Fast strömmen klarar bara 6A, så när vi skulle köra Air Fryern med pommes frites så blåste vi säkringen. Då smög jag bort till kopplingsskåpet innan någon märkte det och snodde en annan husbils uttag. fast någon mer Air Fryer blir det nog inte i Tyskland.

Det är brant som sjutton, så de måste ha starka ben, de som vårdar och skördar druvorna. Druvor ja, det växer tamejfan druvor överallt här i stan. Samt gamla korsvirkeshus från 1500-talet. Men vi är ju botade från korsvirkessjukan så vi klarar oss rätt väl ändå. Vi tog likväl en runda genom trånga gränder, uppför bergssidan, när en kall kåre kryper längs med min rygg. I grändens dunkel skymtar jag ett par ögon, och där ett till, och ännu ett. Obehaget kittlar inte bara ryggen utan de små hårstråna på armarna reser sig även de upp och protesterar mot detta otyg.
Längs med väggarna i den smala gränden flockas små stenar med ögon, små leksaksdjur bortkastade av sina ägare förtvinar i gruset, samtidigt som gräsliga tyska tomtar med rödmålade toppluvor elakt stirrar mot mig. Borta på en soffa tycker jag mig se huvudet på en docka långsamt vridas mot mig medan den målade munnen vrider sig i ett fasansfullt leende. En docka som hämtad ur Edwards Munchs målning Skriet lutar sitt förvridna ansikte mot sina händerna och ler förstulet mot mig. Ett gammalt par sitter stelt uppstoppade på en bänk med en kärra vin framför sig.

Jag vet inte skälet till varför gränderna i denna lilla tyska by befolkas av småfolk, tomtar, troll och vättar. Är det något kulturellt? Ingår det i vinproduktionen att trösta sig med att sätta ut en vätte längs gränden innan man sveper flaskan med Riesling från 2015? Eller är det en protest mot konsumtionssamhället?

När vi nu är i Moseldalen ska vi ju också gå på vinprovning. Så precis som alla andra överåriga turister här i byn (medelåldern är säkerligen 75 – åtminstone bland våra husbilsgrannar) halkade vi aningslöst in på staden främsta turistfälla: Den Historiska Vinkällaren. Här hade de inte bara Rieslingviner utan de hade tagit ut svängarna rejält med smaksatt rom, Gin, Whiskey, likörer, samt vin, vin och åter vin. Och inte vilka smaker som helst, nej här sprudlade fantasin rejält med rosa likörer, julkryddad rom för att inte nämna vår egen smakfavorit: popcorn-Ginet.
Vi höll oss dock till planen att testa moselviner, stövlade käckt fram till bardisken, motade undan en familj från USA, som var i bygden på genomresa innan de skulle lyssna på Taylor Swift, och krävde att få smaka igenom husets sortiment av torra viner. En timme senare, glosögda och något instabila på benen efter att ha inmundigat ett tjugotal glas av olika årgångar och inriktningar köpte vi oss fria med sex flaskor som vi gemensamt, och med stöd av båda väggar, golv, asfalt och ledstänger, lyckades frakta tillbaka till bilen tillsammans med våra vid det här laget rätt rangliga kroppar. Därefter tog vi oss nöjt en tupplur.

Vi har fått ett nytt husdjur! Vi kallar hen för Svante eller SvanteLina eftersom vi inte riktigt vet om hen är en han eller hon. Det kan ju vara en hane som gått på hormonbehandling eller tvärtom. Eller också har hen valt sitt kön och då måste vi ju såklart förhålla oss till det.
Svante(-Lina) tycker i alla fall väldigt mycket om gräs och tydligen är gräset vid den enda husbilen på parkeringen som har svenska registreringsskyltar det absolut mest fulländade hen har smakat.
Hittills har hon inte bitit någon (fast Reancy hävdar att svanar bara piskar med vingarna när de attackerar).

Natti natti.