Med döden i fickan, del två

För att expandera verksamheten ut i Europa och världen beslöt sig Marcus och jag att åka på en mässa för att knyta kontakter och för mig att lära mig mer om hur allt funkar. Det blev en absurd upplevelse.

Mässan hette PIETA och var belägen i Dresden. Efter en bilresa genom Sverige så stannade vi till i Holland för att möta upp en distributör av våra gravstenar. Verksamheten var i uppstartsläge men vi hade gott hopp om att kunna expandera. Över en middag diskuterade vi bland annat kyrkogårdagar. I Holland, fick jag veta, hyr man tydligen sin gravplats på tjugo eller fyrtio år, därefter gräver de upp resterna.

I USA däremot köper man däremot en gravplats ”för evigt” på vissa gigantiska kyrkogårdar. Kostnaden för en ståplats i jorden i USA kan vara flera miljoner och när man ser på en byggplats för en kommersiell kyrkogård i USA ser de ofta ut som en bikupa, med små smala begravningsschakt som de sedan täcker med ett lager jord och gräsmatta.

Det var intressant men efter en övernattning på en båt gick resan vidare till mässan.

Utanför mässan stod olika gravstenar på rad och på mässområdet var det olika temaområden. Direkt efter entrén stod det rostfria bänkar med rännor, skapar och rattar och små vinschar. En försäljare dök genast upp och erbjöd godis samtidigt som han entusiastiskt berättade om sina produkters utmärkta funktionalitet och kvalitet. Det tog någon minut innan jag insåg att bänkarna var obduktionsbord men kunde också användas som balsameringsbord för den professionelle. Godis och obduktionsbord kändes för mig som en konstig kombination.

Längre bort ryckte en annan säljare tag i mig och när han hörde jag kom från Sverige blev han översvallande intresserad. Tydligen fanns det i Holland krav på att tillvarata metaller och sådant som smälts ut ur kroppen vid kremeringen. Metaller som är värda hundratusentals kronor för ett medelstort krematorium. Det kändes väldigt konstigt. På ett sätt så är det ju viktigt att inte förorena jorden med metaller. Men att samtidigt kommersialisera kroppen som en slags metalldepå kändes ännu konstigare.

Kistleverantörer från Rumänien hittade vi också på mässan och där fanns en intressant öppning. Vi kanske skulle expandera med kistor i Sverige? Sagt och gjort, en resa till Rumänien planerades raskt och blev även den en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Mer om den i en senare blog.

[sgmb id=”1″]