Kategorier
Crippes betraktelser

Hipster eller inte?

6 september

Ibland när vi är på Donken ser mina vuxna barn på mig, fnittrar och säger:
”Du är en sådan hipster!”
Jag glor frågande tillbaka på dem, med munnen full av hamburgare eller pommes frites.
”Hipster? vad är det?”
”Jamen du vet … en sådan där …”
”En sådan där vad?”
”Ja, en gammal med skägg och som inte hänger med riktigt.”
Då blir jag något stött och rätar på ryggen.
”Jag hänger visst med. På det mesta!”

Fast det gör jag egentligen inte. Jag är i och för sig IT-snubbe och kan väldigt mycket om datorer, nätverk, instrument, CPU’er och nätverkstopologier. Jag kan plocka isär en dator i små, små beståndsdelar och skruva ihop den igen så att den fungerar.
Men alla olika appar och program?

När jag var yngre och snyggare så var det kul att trycka på alla knappar och funktioner som fanns i programmen och dåtidens appar och testa vad man kunde göra. Men ju äldre jag blivit desto mindre lust har jag att utvärdera allt som en app kan göra.

Detsamma är det med bilar. När jag var yngre plockade jag med bilar och reparerade allt själv. Idag beställer jag tid och dumpar bilen på verkstaden. Jag har mekat tillräckligt.

Och alla program – de petar in så mycket skit och nya funktioner i dem. En ordbehandlare borde får vara en ordbehandlare och inget jäkla superprogram som kan skriva en roman samtidigt som det kokar kaffe och väljer ut de hetaste serierna på Netflix.
När facebook kom så var det en social app där man kunde interagera med sina vänner och kompisar. Nu är det så jäkla avancerat att man måste ha en examen i ”struliga program, 160p på Uppsala universitet.” Jag har varken tid eller lust att sätta mig in i alla obskyra funktioner som kommer i varje ny version av appar och program. Så länge som programmet gör det som jag köpt det för så räcker det mer än väl, tack så mycket.

Gör detta mig till en hipster? Jag vet inte.

Enligt wiki kallas en person hipster om ”dennes mode och musik-intressen faller utanför mainstream. Istället för att omfamna populära trender så finner en hipster alternativa livsstilar, progressiv politik samt underlig klädsmak.”

Så tycker barnen att jag är en hipster för att jag har underliga kläder och inte är superintresserad av de senaste hitlåtarna? Det handlar inte om skägget, eller kanske det handlar om skägget om ingen annan har skägg. Så om alla har skägg så borde jag raka bort mitt om jag är hipster.
Hmm.
Sedan gillar jag ju SteamPunk och det är ju inte heller mainstream. Västar är en favorit. Hängslen likaså. Hattar. Hmm.
Intresse för psykedelisk musik från 1980 såsom Alan Parsons project, 10CC eller Supertramp kanske också klassar mig i en viss genre.

Jag kanske är en hipster ändå.

Kategorier
Crippes betraktelser

Bok såld!

5 september

Jag har sålt en bok igen!

Jag har mina böcker på Ad Libris, mfl portaler och ibland, utan att jag har marknadsfört något så trillar det in en beställning. Någon vänlig själ har råkat hitta en av mina böcker och blivit intresserad av att läsa den. Det är inte lätt att hitta just mina böcker på adLibris. De har 15 miljoner (!) titlar och att hitta mina böcker bland alla dessa måste vara som att leta efter en nål i en höstack. Så det är jätteroligt när det inträffar.

Jag har som du käre läsare vet tänkt att marknadsföra böckerna nu i höst via digitala medier, men jag har inte riktigt kommit igång än.
(årets understatment)
Då kanske jag kan sälja tiotals, kanske hundratals böcker till hugade läsare över hela Sveriges avlånga land! Men det gäller att komma igång och som många andra författare är jag skitdålig på att marknadsföra mig själv…

När en beställning kommer in så blir det pyssel. Det ska beställas fraktsedlar, paketeras, läggas på lådan och skickas ut fakturor. Gör man sådant varje dag så är det nog inga problem, men för en annan som hinner glömma bort de olika stegen mellan varje inköp är det som att upptäcka månen på nytt varje gång.
”Hur sjutton gjorde jag förra gången? Ska inköpsordernumret vara där eller i det fältet? Ska jag skicka med följesedel eller inte? Var det inte något problem med den förra gången?”
Och så lägger jag pannan i veck och ser sådär riktigt intellektuell ut ett tag innan jag slappnar av och ser ut som vanligt.

Därefter skrivs det ut, klipps och klistras och svärs långa eder när jag skär mig på saxen och måste hämta plåstret som naturligtvis ligger längst in i städskåpet så den gamla dammsugaren som ska slängas måste rivas ut igen och då ramlar den på golvet så allt gammalt damm rinner ut, varvid jag tar den nya dammsugaren och suger upp och så fortgår det tills paketet är klart och ihoplimmat, förhoppningsvis utan blodfläckar.

Stolt bär jag bort den i hallen och lägger den på sen synlig plats så jag kan lägga den på lådan imorgon, men det glömmer jag och så kommer jag ihåg det på kvällen och får springa ut i mörkret innan Folkes Livs, som är den enda butiken inom två mil som tar emot Schenker, stänger. Det är mörkt när jag vänder åter och då börjar det alltid regna och mörka skuggor, kanske varulvar, förföljer mig så att det plaskas obehagligt bakom min rygg. Jag går, nästan springer hela vägen hem med rädsla i bröstet och kommer hem och blir liggande en vecka i hosta och lungödem och min ömma hustru baddar min heta panna och förbannar den dag jag fattade pennan och började skriva.

Det är tungt att vara författare ibland.

Kategorier
Crippes betraktelser

Hus eller lägenhet?

4 september

Vi har bott på landet i en gammal stuga från 1840 i 25 år. Det var verkligen nära naturen. På vintern var det minusgrader i trappan och längs med vissa delar av golvet så att barnen brukade åka skridskor inomhus i vardagsrummet. För att kunna röra sig var det raggsockor på och tjocka tröjor, även inomhus. Vattnet frös några gånger och det var inte roligt, speciellt inte när även toaletten frös. Då fick man göra sina behov utomhus eller på jobbet. Första vintern 1990/1991 hade vi endast utedass. På vintern gjorde man följaktligen sina behov snabbt för att inte frysa röven av sig – bokstavligt. Det var minus 30 några veckor det året. Att bajsa ute då var inte kul. Huvaligen.

Men på sommaren var det fantastiskt med våra utehöns som kom vaggande så fort de såg en. Höns är väldigt sällskaplig djur och äggen är så goda när de får käka gräs och naturliga råvaror.
Många verandor hade vi också till slut. Det är kul att spika trall!
Var det varmt satt man på baksidan i skugga och ville man ha sol satt man på framsidan. Bär i filen? Bara att gå ut och plocka på morgonen. Ja det finns mycket som är bra med att ha hus på landet. Förutom när det går sönder saker. Och det gjorde det. Ofta.

För knappt tio år tänkte vi att nu ska vi prova på att bo i staden i stället – i lägenhet. Det är en omställning. Som alltid finns det bra och dåliga saker: det är varmt i en lägenhet – ibland alldeles för varmt, hissen är upptagen för jämnan, man kan inte parkera sin bil varsomhelst och det är folk överallt.

Häromdagen höll jag på med min laser och skar ut mönster i trä i arbetsrummet. Det blir lite rök men jag har en fläkt och en ventilationsslang som jag hängt ut genom fönstret så det inte ska lukta så mycket i lägenheten. Vi bor ju på sjunde våningen så det kan väl inte störa någon. Så fel jag hade.

Det ringer på dörren, inte en gång utan flera. Så dunkar det.
”Hallå!” är det någon som ropar.
Jag sätter lasern på paus och öppnar. Utanför står ett medelålders par som jag aldrig träffat förut med blossande röda kinder, som om de sprungit, vilket de kanske har gjort.
”Det brinner!” säger kvinnan ivrigt och försöker kika bakom mig för att skåda eldslågor eller vad det nu kan vara.
Jag fattar ingeting.
”Va?” frågar jag.
”Vi bor ovanför er och det ryker brandrök ut ur ett av era fönster.” Hon pekar obestämt in i lägenheten.
Jag suckar invärtes. Vad ska jag säga? Det är ju bra att de säger till om de tror det brinner, men kan jag inte ens få meka med min laser för nyfikna grannar?
”Det är bara min laser”, säger jag. ”Den ryker lite grann. jag ska stänga av den. Men tusen tack för att ni sa till!”
Jag ser på henne att hon nästan blir besviken på att det inte brann för fullt. Hon kanske är en sådan som går igång på brandmän? Med röda jackor och yxor?
Jag tackar dem en gång till och så lomar de besvikna iväg.
Så jag kan inte köra något som ryker när jag bor i lägenhet. Tusan också.

Och så har vi ungarna som trycker på alla knapparna i hissen så det tar en evighet innan den kommer. Hissen som slutar fungera just när man handlat sju matkassor och som man får släpa uppför alla sju trapporna.

Men också den snabba responsen när saker går sönder. Oftast är det fixat redan nästa dag. Så det är ömsom vin ömsom vatten. Egentligen som allt här i livet. Det går upp och det går ner.

Idag slutade spisen att fungera. Den var stekhet (OBS skämt) men inte där den skulle vara utan på hela hällen. Samtidigt blinkade alla lamporna som på ett flipperspel (för er som inte vet vad ett flipperspel är så är det företaget Ballys gåva till mänskligheten där undertecknad var flippermästare i Järva 1975. Det ni).

Är det något jag lärt mig genom åren är att saker ibland behöver startas om för att funka igen. Det finns så mycket elektronik och underbetalda kinesiska programmerare som tar genvägar så förr eller senare skiter det sig. Så jag stängde raskt av strömmatningen, väntade en kvart,m på med strömmen igen och så fungerade allt magiskt igen.

Samma sak hände för övrigt med diskmaskinen för två veckor sedan.Ut med sladden, vänta tio minuter så funkar det.

Har funderat på om det skulle kunna fungera med omstart på hustrun när hon snöat in på något. Men hon har tyvärr ingen sladd att dra ut eller någon fjärrkontroll att stänga av med. Men att sova är ju nästan som att vara utan ström…
Jag kanske skulle kunna viska i hennes öra när hon sover, ni vet programmera om henne, så att hon med glädje följer med och kollar på senaste Porschen i bilaffären, njuter av att diskutera wobblers och fiskedrag eller varför inte längta efter senaste avsnittet av en fantasy rulle på Netflix?
Hmm. Hon ser faktiskt lite trött ut redan…

Kategorier
Crippes betraktelser

Ingenting

3 september

Ibland är sinnet alldeles tomt. Oavsett om man skriver en bok eller ska göra andra kreativa saker så kan det bli så att det helt enkelt inte kommer fram något. Som idag.

Jag har satt som mål att jag ska skriva något varje dag, reflektera över sakernas tillstånd, vad jag gjort eller inte eller något annat som kommer upp. Men så idag när jag skulle skriva var det alldeles tomt. Ingenting.
”Hallå var är du min kära skrivarmusa?”
Inget svar.
Min musa har tagit semester, gömt sig under kudden eller gått på strejk. Hon (för muserna är alla av kvinnligt kön) har annat för sig. Hon kanske är och shoppar i något alternativt universum? Åkt tillbaka till Olympien för att ha retreat med de andra muserna?
Vad vet jag vad musor gör när de är lediga?

Du känner säkert till situationen, du ska skapa något, lösa något men du vet helt enkelt inte hur du ska börja. Så är det idag. Huvet är tomt. Vacuum. Typ. Vad ska jag hitta att skriva om som är någorlunda intressant för någon annan att läsa om?
Jag kanske ska skriva om ”Ingenting”?

Min dag har varit som de flesta dagar brukar vara. Man går upp, käkar frukost, tar sig till jobbet, jobbar, åker hem, käkar, slänger ett öga på TVn och sedan är det natti natti.
Ingenting som är speciellt upphetsande att läsa om eller hur? Men ofta när man läser eller ser saker i sociala nätverk så gör de fantastiska saker, hoppar fallskärm, hittar guldtackor, gifter sig på en toalett 3000 meter upp i luften, gör fantastiska middagar, bakar tårtor i form av gigantiska könsorgan, med mera.
Det man glömmer är att för varje fantastiskt läcker film, story eller berättelse så är det tjugo tråkiga vardagar när det inte händer någonting.
Alltså ingenting.
Det är just därför som det är viktigt för var och en av oss att inse att det är höjdpunkterna vi ser och läser om, andra människor har i princip lika tråkiga liv som vi själva. Vardagen kryper sig alltid på och det är rätt skönt.
För det mesta.

Ingenting är faktiskt det vanligaste i universum. Det finns mera av ”ingenting” än ”någonting” helt enkelt. Det finns en rätt gullig berättelse om ingenting som jag tänkte dra för dig kära läsare. Den belyser också väl hur vi människor fungerar:

En lärare i naturvetenskap sträcker upp handen för att äska tystnad och så tar han fram ett stort vitt papper samt en penna samt ritar en punkt mitt på papperet. Han lyfter upp papperet så att alla kan se.

”Kan ni beskriva vad detta är?” frågar han.
”Ett sandkorn på en strand”, säger en.
”Jorden i universum”, säger en annan.
”En ensam cell i en saltlösning”, säger den tredje.
Och så fortsätter det när alla studenterna försöker beskriva vad de ser. Han äskar tystnad igen.
”Ni har alla beskrivit den lilla punkten”, säger han. ”men 99.9999% av papperet består av vitt, av ingenting. Varför fokuserar ni på det lilla istället för det väsentliga?”

Vi människor är nog mycket sådana; Vi fokuserar på avvikelserna istället för helheten. Vi funderar på småsaker istället för den större kontexten. Det var säkert bra i djungeln när avvikelser betydde att lejonet eller ormen skulle attackera. Men idag är inte det behovet lika stort.
Ofta är helheten betydligt bättre än de irriterande småsakerna. Tänk på vad som fungerar bra istället för vad som är trasigt. Njut av det du kan göra istället för vad du inte kan.

Jag tror man kan bli lyckligare genom att tänka på ingenting och allting. För de hänger samman.

Kategorier
Crippes betraktelser

Hellre hälsa än stålar

2 september

Mellan Eufrat och Tigris låg för femtusen år sedan staden UR. Det var då världens största stad med upp till 50 000 invånare. Kanske var det världens största stad på den tiden.
Människorna som bodde i Ur var i huvudsak Sumerer och Akkadier och de var inte så olika oss. De föddes, älskade, jobbade, fick barn och dog så småningom. Vi vet en del om dem på grund av de lertavlor de lämnade efter sig. Dessa innehåller ett rikt material med berättelser, sagor, sånger, räkenskaper och böner.
En av de vanligaste bönerna på den tiden var böner om att få behålla hälsan och slippa vara sjuk. För är man allvarligt sjuk så spelar det ingen roll hur rik eller fattig man är.

Jomen säger du, man kan ju betala bra läkare som vet vad de gör!
Det är riktigt. Pengar kan också köpa mjukare sjukbäddar, bättre mat. Men livskvalitet är svårt att mäta i kronor.

Idag har jag besökt min kompis som råkat illa ut och sitter i rullstol. Jag har berättat om honom tidigare. Vi snackade lite skit och så visade han några AI-filmer han gjort. Jag är imponerad av hans styrka och motståndskraft, trots den svåra situationen han är i.
Att behålla hälsan är även idag det absolut viktigaste och när man möter svårt sjuka så blir man väldigt tacksam för att man än så länge är någorlunda frisk.
Så passa på och njut av dagen! Rör dig, käka god mat, umgås, cykla, simma, virka, snickra, prata med andra och umgås!

Husbilen är nu avställd men inte helt och hållet. Vi klurar fortfarande på om vi inte kan åka en liten runda om två veckor. Kanske en snabbis ner till Linköpingstrakten? Eller en liten fisketur?
Men först skulle den besiktigas. Tänk om den inte gick igenom?
Jag körde in den till besiktningen, tog en kaffe och satt sedan med hjärtat i halsgropen och väntade på dödsdomen.
Först testade besiktningsmannen bromsarna och det tog väldigt lång tid. Alldeles för lång tid. Han testade och testade, åkte tillbaka och in igen i bromsvaggan. Som om något var trasigt.
”Ja”, tänkte jag, ” nog har bromsarna skrikit när jag bromsat ibland så de är säkert slut. Nya bromsar kostar minst tretusenfemhundra spänn.”
Men var skulle jag få tag i stålarna? Kanske sälja något?
Besiktningskillen körde fram till smörjgropen, parkerade och kilade sedan ner under bilen. Där ryckte och slet han i alla stag och hjul så att husbilen slamrade och svajade som om den höll på att falla ihop. Även här höll han på i evighet.
”Fyratusen för nya styrstag. ” Jag lade till det i listan.
Så var det hel och halvljusens tur. En spegel togs fram och åkte fram och tillbaka. Nästan som ett mål på en skjutbana. Och han gjorde om det två gånger. För att ljusen var felinställda?
”Justering av hel- och halv-ljus”, reflekterade jag, ”Femtonhundra blanka enkronor.”
Nu var jag uppe i niotusen. Minst. I reparationer. Jag suckade. Det här gick åt skogen. Nu fick nog husbilen stå till nästa år. Jag var så nere att jag inte märkte att besiktningsmannen blivit klar, kört runt bilen, parkerat och nu stod och försökte få min uppmärksamhet.
Han log. Den sadistiska jäveln.
”Det gick ju bra det där”, sa han.
Ironi. Han retades också. Åh gud vad jag …
Men så såg jag att papperet han höll i var nästan alldeles vitt. Om man får nedslag så brukar det vara fullt med krumelurer med krav på ombesiktning. Jag öppnade förvirrat munnen.
”Vad …?” stammade jag.
”Ja nu behöver du inte besiktiga den förrän nästa år”, sa han och räckte mig papperet.
”Ha det så bra!”