Christer Rindebratt

29 augusti

Idag tjuvstartade vi sonens födelsedag genom att samlas på den mexikanska restaurangen La Comedia i Uppsala. Det var jag och hustrun, yngsta dottern med pojkvän, min ömma moder samt sonen med flickvän som satte oss vid långbordet och beställde in det ena efter det andra. Det var Margerita i karaffer, rött och vitt vin i flaskor, majs med manchego ost och koriander, scampi på tacos med ännu mera manchego, en bakpotatis med ndujasmör, i storlek som ett människohuvud, ibericospett samt mycket mer.
Väldigt gott och supertrevlig personal. Det var inte billigt men inte superdyrt, även om det sved i plånboken.  

Och så fick sonen sina presenter också. Jag tror han var rätt nöjd med dem. Som förälder har man nästan alltid dåligt samvete för att man inte ger barnen mer presenter, stöttar dem i olika aktiviteter och ser till att de har kläder av senaste snitt. 

När en av döttrarna gick på gymnasiet skulle klassen åka till Sydafrika och alla föräldrar betalade sina barns biljetter. Alla utom vi. Vi hade inte råd. Så dottern fick vara hemma när alla andra åkte. Vi mådde skitdåligt men vad skulle vi göra?

Ibland fantiserar jag och hustrun om vad vi skulle göra om vi vann pengar. Högst upp på listan är att överraska barnen med resa eller andra dyra varor. Det största lyckan är ju att göra andra glada och speciellt barnen. Det tror jag är universellt för alla föräldrar.

Nu är det bara två månader kvar också innan jag ska bli farfar. Det är fantastiskt. Varje barnbarn är ett mirakel.
Jag och Hustrun kunde från början inte få barn. Jag kämpade och slet i mitt anletes svett och även om uppdraget i sig var väldigt trevligt så var det frustrerande att resultatet uteblev. Åren gick, men så blev Hustrun gravid och vi blev överlyckliga … ända tills hon fick missfall.
Nu var vi helt förtvivlade och såg framför oss ett liv utan barn.

Men så slutade Hustrun att röka … blev gravid, och så föddes äldsta dottern. Och några år senare gick hon ned i vikt, och då kom sonen.
Varje barn är ett mirakel och vi som inte kunde få barn har nu fyra stycken samt två barnbarn. Och nu är ännu ett barnbarn på gång. Det är fantastiskt.!

Jag är så glad för sonen och hans älskade sambo och håller tummar och fötter för att allt ska gå vägen på bästa möjliga sätt. 

Men det kostar att bli förälder. Bara en sådan sak som en barnvagn kan kosta 25.000 kronor. Det är ju helt galet. Sedan tillkommer allt annat. 

Samtidigt har vi i Sverige fantastiska förmåner när det gäller mamma och pappaledigheter. 480 dagar hemma med barnet! Som jämförelse får nyblivna mammor i USA vara hemma tolv veckor men utan lön. Snittet i världen ligger på 29 veckors betald barnledighet.

Men alltså inte i USA. Det är riktigt dåligt.

28 augusti

När jag säger köksmaskiner, vad tänker du då?

Det finns snart köksmaskiner för det mesta som en modern familj kan behöva. Förutom vispar, brödrostar, och köksassistenter har vi sådana självklara verktyg såsom äggkokaren, juice-centrifugatorn, våffeljärnet, fritöser, kaffekokaren, salladsslungare, morotsskivaren, äggskivaren, slow cooker, tryckkokare, glassmaskiner, riskokare, vattenkokare, sous vide samt mycket mera.

Hur min Hustru skulle kunna klara sig utan alla dessa maskiner är en gåta. Vi har därför rensat några skåp i hallen som nu är fyllda till brädden med köksassistenter, sous vide, vattenkokare, med mera.
Du kanske tänker att det är onödigt med alla maskiner och ja, på ett sätt är det självklart det. Man behöver ju inte alla maskiner för att laga mat men ibland så spelar vi matroulette och drar ett kort med en maskin på av alla de som står i skåpen. Den maskinen åker då fram och sedan ska den användas minst en vecka.

Jag släpar fram den, kontrollerar att den fungerar och sedan ska det lagas mat. Nu sist drog Hustrun kortet med latmanskokaren (slow cooker) och tillagade sedan fantastiska rätter med kyckling och högrev. Skitenkelt. Bara slänga ned det råa köttet i kokaren, fyll på med färska örter, kryddor och grönsaker. Krydda på rejält. Sedan får rätten koka långsamt under sex timmar, och så är det klart!

Det påminner egentligen väldigt mycket om matlagningen för tusentals år sedan när man eldade i en grop med stenar, lindade in köttet i blad med kryddor och grönsaker, skickade det ned i gropen samt skottade igen. Sedan grävde man upp det efter några timmar. Samma princip fast nu slipper man bli skitig om händerna.

Men sedan finns det maskiner som är mindre bra. Verktyg som både hackar, skivar och river grönsaker tar bara upp plats till exempel. För att inte nämna alla små ”bra att ha verktyg”.

När vi var på Citti stormarknad i somras ryckte Hustrun mig plötsligt i armen.
”En sådan där ska vi ha!” sa hon.
”Vadå?” sa jag och slet blicken från en läcker webergrill med dubbla förgasare och röktillsats.
”En äggtoppsskivare!”

Jag vet inte vad du tycker kära läsare men en äggtoppsskivare? Verkligen?
Är det en sådan man har längtat efter större delen av sitt liv?
Vad är det för fel på en kniv eller sked som kan kan knacka hål på äggskalet med?
Nej hustrun ville ha en mässingsstång med en kula på som skulle knacka bort äggets topp på ett elegant sätt. Jag svarade henne därför välformulerat och vänligt:
”Aldrig i helvete. Över min döda kropp!”
Hon blev inte glad och ignorerade mig sedan under resten av shoppingen på Citti. Men så idag attackerade hon mig igen.
”Men se här”, sa hon. ”En äggtoppsknackare, precis en sådan som jag vill ha.” Och så pekade hon på en websida där de saluförde en sådan där mässingsstång med en kula på. Jag öppnade munnen för att säga nej när jag såg att den var nedsatt 65%.

Jag har en stor svaghet och det är att jag inte kan låta bli att shoppa när grejerna är rejält rabatterade. Jag tänker som så att då sparar jag pengar fast i verkligheten spenderar jag pengar på junk som jag aldrig kommer att använda. Jaja. Två minuter senare var ordern lagd och om en vecka är vi stolta ägare till en äggtoppsknäckare.

Jag ger den max en vecka framme innan den åker in i skåpet. Som tur är så är den rätt liten så jag kan nog klämma in den i skåpet ovanför köksassistenten och bredvid den lilla trekantiga plastlådan som både kan skära, hacka och riva grönsaker…

27 augusti

Enligt meteorologerna börjar hösten när temperaturen under fem dagar efter den första augusti varit under tio grader celsius. Då är det dags att ta på sig tröjan på kvällarna, byta shortsen mot långbyxorna och förbereda sig för kyligare tider. Men det är också en period med svamp i skogen, skörd i trädgårdslanden och kyliga stjärnklara härliga kvällar.

Men det finns andra tecken på att hösten är i antågande: Fågelsvärmar som drar söderut och häckande studenter i varje hörn av Uppsala. Insparkarna är så många att man får huka sig när man rör sig genom staden och svärmar av cyklar blockerar vägar och stigar på morgon och eftermiddag. Det gäller att ha tungan rätt i munnen när man navigerar genom ett Uppsala färgat av studentikosa spratt.

Det generella modet förändras från att vara typiskt konservativt (tråkigt?) med nyanserna svart, grått och vitt till en övervägande och färgrik kulturarena. Nu gäller lila sparkdräkter och slitna kolorerade jeans med hängslen och otaliga orangefärgade jumpsuiter ersätter kostym och klänning. Handmålade T-shirtryggar med noggrant genomtänkta kulturella texter som ”Recce-jöns”, ”Matte 2B” och ”Sug min xxx” fångar min blick när jag cyklar genom studenthavet på väg till Ångström på morgonen.

Inne på Ångström drar flockar med osäkra studenter genom korridorerna på jakt efter sin tillhörighet eller vallas runt av seniorer likt en grupp får på väg till slakten. Det är både uppmuntrande, energiskt och uppfriskande samtidigt som det är kaotiskt och förvirrat.

Helt underbart med andra ord.

Ett av de saker som jag verkligen uppskattar med att jobba på universitetet är energin som tusentals studenter ger ifrån sig. Det är som om viljorna och målsättningarna från alla dessa laddar mig med energi.

Samtidigt är det lite tråkigt att universitetet som organisation har svårt att möta behoven och önskemålen i rimlig tid. Universitetet är som en stor oljetanker med milslång stoppsträcka och enorm svängradie. Det tar år att ändra saker eller införa nytt stöd för forskare eller studenter.

Men skulle inte universitetet istället kunna vara en flotta med olika skepp under gemensam styrning där varje fartyg kan anpassa fart och kurs inom vissa riktlinjer? Det skulle bli mycket mer flexibelt och stödjande.

Mitt resekåseri börjar också ta allt mer fysisk form. Jag nämnde förut att den var på drygt 20 000 ord. Jag går nu igenom varje sida för att förtydliga och korrigera så att texterna blir lite mer förståeliga. Ett inspel från tidiga läsare är också att vi borde inkludera recept i boken. Hustrun är en duktig kock så nu jobbar vi fram ett antal rätter som vi stött på under resan och som vi vill berätta om. Rätter som Currywürst, Spagettiglass och den konstiga osträtten som jag inte vet vad den heter.

Det ska bli jättekul!

26 augusti

Ett problem med att bli gammal är att behåringen i ansiktet verkar gå på steroider. Testosteronet minskar ju efter fyrtio (-0,4% per år) men skäggenergin verkar istället bara ha ökat.

Ens dagen rakar jag mig med hyvel och uppnår en slät babyliknande hud utan ett skäggstrå så långt ögat kan se. Tre dagar senare råkar jag slänga ett öga i spegeln och möter jultomten med långt spretigt vitt skägg och förskräckta ögon. 

Man kanske ska börja göra som tjejerna, när de ska ta bort oönskade hårstrån? Vaxa nyllet? Fast då ska det ju på manligt manér vara rykande het asfalt som hälls på hakan och som sedan med en morakniv skrapas bort tillsammans med förkolnad hud och skäggstrån . 

Hmm.

Sedan kan man ju fundera kring det evolutionära. Vilket syfte har en massa ansiktsbehåring? Blev brudarna galna när de såg ett rejält spretigt skägg – eller var det bara avtändande? 

För riktigt länge sedan, i mänsklighetens vagga fick man va glad om man blev äldre än tretti. En sextioåring borde då ha varit ett unikum och någon man såg på med beundran (eller skepsis) eftersom karln ju faktiskt hade överlevt så länge. Han hade nog bra gener, eller var jävligt duktig på att gömma sig. Men vad signalerade då skägget? Att man skulle lyssna på’n? Rulla runt i sänghalmen? 

Vetenskapen hävdar att skäggväxten styrs av att testosteronet aktiverar dihydrotestosteron som i sin tur ökar på skägget. Samtidigt är det många som hävdar att ju äldre man blir desto svårare är det att bygga muskler.
Kan det vara så att den krympande mängden testosteron fördelas om så att skägget ökar på bekostnad av musklerna?

Geoffrey Miller hävdar i sin bok ”The Mating Mind ”att skäggväxten har vuxit fram ( pun intended ) evolutionärt eftersom kvinnorna tänder på det. Men BARA om män med skäggväxt är i minoritet. Med andra ord om jag är ensam om min behåring så kommer jag knappt kunna värja mig för alla kvinnor som vill åt min kropp, men om alla har skägg så tappar tjejerna intresset.

Inte för att jag är tillgänglig på marknaden men jag hoppas verkligen att trenden med skägg på unga slynglar försvinner. Då kanske vi gamla gubbar kan få en busvissling eller två på gatan.

Och sedan har vi ju sådana avarter som öronhår. Vad i hela världen har det för funktion???

Svar från chatGPT: ”Inne i snäckans gångar sitter hörselorganet med en mängd hårceller – yttre och inre hårceller. De yttre hårcellerna förstärker ljud, så att vi kan höra svaga ljud och uppfatta olika frekvenser i mänskligt tal bättre. De inre hårcellerna sköter omvandlingen från ljud till nervsignaler.”

Så det fanns faktiskt en funktion med hår i örat! Slutsatsen borde då bli att ju mer yttre hår man har på sina öron, desto bättre borde man då höra mänskligt tal…
Det var som tusan.

25 augusti

Idag tvingade hustrun mig att skjutsa henne, min ömma moder, dottern samt pojkvännen till Mio. Jag hatar Mio. Några gånger per år delar de ut rabattcheckar på 300 spänn per person om man handlar för 600 och då ska vi (måste vi) tydligen åka dit och köpa onödiga saker bara för att utnyttja rabatterna.

Då införskaffas sittpuffar, lakan med inbyggde kuvert, samt små kuddar. Helt onödigt tycker jag eftersom linneskåpet är fullt med lakan och det ändå inte går att sitta i soffan eftersom alla kuddar tar upp all plats.

Jag är nog en sån där asket som uppskattar det enkla och rena. Det räcker med en uppsättning lakan vardera, en kudde per person, fyra kuvert bestick, fyra stolar osv. Ni förstår säkert.
Sedan anser jag också att det är viktigt att ha en bra bil för shopping, en bra bil för att åka fort samt en dyr husbil som har en stor soffa där bak. När det gäller TVn så måste minst vara på 86″ och ha avancerade belysningspunkter såsom QLED och inget hushåll är komplett utan en AI-styrd dammsugare såklart.
Vad vill jag komma till med det där? Jo det räcker med en racingbil, inte två. Det där med att ha flera kuddar och lakan är bara onödigt och Mio lurar bara folk att köpa dubletter av allt.

Tyvärr förstår inte hustrun eller dottern detta.
Stackarna.

Efter att ha lastat av alla onödiga Mio-saker hemma begav vi oss ned i källaren. Det är spännande i källaren där vi har vårt förråd. Och lite läskigt. Hustrun vågar inte gå ned själv för det är smala gångar med lampor som tänds av rörelse.
Korridorerna sträcker sig under inte bara en huskropp utan flera och är man inte försiktig kan man gå vilse och hamna bland någon annans borttappade saker. Kanske står man till slut långt bort i en av världen bortglömd korridor, med grönt mögel på väggarna och kackerlackor som kilar omkring fötterna medan man snubblar fram. Då slocknar all belysning så att man står i becksvart mörker. Det droppar från något rör någonstans och hur man än vevar med armarna så tänds inte belysningen igen. Det är då du känner att någon eller något står precis bakom dig men du vågar inte vända dig om. En kall andedräkt kittlar dig i nacken. Från ett monster? En knarklangare? Eller kanske fru Johannson på andra våningen? Du vet hon med de sura ögonen?
Då är det inte roligt.
Så jag måste alltid följa med ned i källaren som sällskap, men det gör jag gärna.

I vårt förråd står tiden stilla. Låda efter låda med minnen från trettio, fyrtio, femtio år tillbaka i tiden står staplade på varandra. Nu ska sonen fylla trettiotre så då tänkte vi försöka hitta några bilder på honom när han var liten och söt. (Vi kanske hittade något men det får han veta på torsdag då han fyller). Men vi hittade också bilder på oss själva när vi träffades och ännu tidigare.
Gud va snygga vi var!
Men det konstiga är att det jag kommer ihåg från den tiden var mest att man gick omkring och kände sig ful och oattraktiv. Antingen för fet eller för smal.
Till alla ungdomar där ute: Passa på och njut för så snygga som ni är nu kommer ni inte vara när ni fyllt sextio. Om ni inte har en jävla tur och har seriöst avancerad DNA i generna.

Jag hittade flera bilder på en ung tjej med ett fantastiskt leende och glittrande ögon:

Hustrun är vacker idag men när hon var arton var hon ett bombnedslag och jag förstår varför jag föll för henne. Känslor bubblade upp inom mig och fotografierna blev en brygga till de känslor jag hade när jag såg henne första gången. Lite som en tidsmaskin. Hade jag haft musiken vi lyssnade på i öronen också, hade tidsresan varit fullständig.

Jag är lycklig lottad.