Christer Rindebratt

28 september

Det kan vara skitsvårt att följa recept ibland. Ibland står det att råvaror ska mätas med msk, tsk eller cl, men vad betyder det egentligen? Ska det vara släta, strukna eller rågade tsk eller msk? Hur mycket är det om det är rågat? Skedar är ju olika stora. Vilken tesked eller matsked ska jag använda? IKEAs? Eller COOPs?
Ja, jag vet att det finns små mått som heter msk/tsk i plast men våra mått brukar försvinna. Sedan stämmer faktiskt inte alltid måtten…
Enligt wikin är nämligen en tsk=fem ml och en msk=15 ml, förutom i Australien, där en msk är hela 20 ml. Förklara det om du kan.
MSK är dessutom också en tidszon i Ryssland och förkortningen för en mentalskötare.
”Ja, och så rör du ner två matskötare socker ned i bunken, samt kryddar efter tycke och smak.”
Ska man mala ner matskötarna först innan man rör ner dem i byttan eller går de i hela? Hur stor bytta ska man använda? Ska de ha kläderna på?
Nu överdriver jag såklart, självklart ska vi inte ha mentalskötare ner i såsen. (om det inte är ett kannibalrecept såklart.)
Men vet vi om receptet är från Australien eller inte? Kanske kocken använde australiensiska matskedar när hen tillverkade rätten? Eller teskedar från MIO?

Sedan har vi begreppet: ”krydda efter tycke och smak”. Vaddå efter tycke och smak? Om jag visste vad rätten skulle smaka när den var klar så hade jag väl inte behövt ett recept? Jag vill helst veta vad jag ska ha in i byttorna, kastrullen eller i stekpannan. Det ska stå i receptet tillsammans med en fotnot om kocken är från landet/kontinenten Down Under eller inte. Annars är det väl ingen mening att läsa ett recept?
Ska jag hitta på allt själv?

Allt detta kom till sin spets när vi igår skulle ta fram ett eget recept på Currywürst till vår resekåseribok ”Vin, dödsskräck och toalettbestyr”. Det finns många recept på sås till currywürst, men jag ville att såsen som i grunden är en tomatsås skulle ha lite geist, lite sting och komplexitet. En Rindebrattsås helt enkelt.
Tyvärr fattar ju inte undertecknad de mer avancerade delarna av matlagning, pricken över i, grädden på moset molnet över … ja du fattar. Däremot har jag ett hemligt vapen. En smaksäker Hustru som säkerligen kan slå hr Tore Wretman på fingrarna.

Jag stekte därför glatt på skivad bratwürst, öste på Currypulver så lagret tog slut, hackade och stekte lök och vitlök, fräste och höll på som värsta Mac Donalds kocken, så att fettet rann nerför väggen och brandvarnaren försynt började gnälla från taket. Petade i tre burkar passerade tomater (passerade – också ett kul ord som har två betydelser:1. Gå eller åka förbi, 2: pressa livsmedel genom en sil), kryddade och lät koka ihop i en halvtimme. Sedan smakade jag nöjt på sörjan. Det smakade …. som passerade tomater med lök och kryddor. Inte så mycket mera.
Hustrun smakade också och tittade sedan på mig med en frågande min?
”Vad har du haft i för grönsaker eller ingredienser?”
Jag beskrev stolt vad jag hackat, skurit och med en liten sång petat i grytan, varvid hon skakade på huvudet.
”Du har alltså kokat ihop en tomatsås med enbart tomater? Då kommer den att smaka tomater och inget annat. Du måste ha i andra passande ingredienser som gifter sig så att det blir mer komplext.”
Jag stirrade frågande på henne medan jag försökte torka bort det värsta fettet från väggen med ena handen. Hustrun suckade, sjasade undan mig och därefter fick såskastrullen sig en rejäl omgång extra råvaror, fick koka ytterligare en halvtimme och sedan smakade jag igen:
Såsen var magisk. Jag nästan svimmade av vällust. Änglar sjöng upp till kör och det kändes som om fötterna lättade från marken. Det var som om de tyska gudarna förtrollat såsen. Och till currybratwürsten var den fantastisk. Så nu finns den mödosamt inskriven i resekåseriet, självklart med den fåniga formuleringen:

”Och så kryddar du efter tycke och smak.”

27 september

Hustrun hade kalas idag och vi hade sjutton av våra närmaste vänner över på en oktoberfest. Det var tyska korvar i alla storlekar, såser, röror, bröd, pommes frites, en massa öl, vin och snacks.

Finns det något bättre än att njuta av mat och ett gott sällskap en regnig kväll i september? Jag kan då inte för min själ komma på något bättre. Av det skälet är också kvällens eftertänksamma skrivelse betydligt kortare än vanligt eftersom ölen, vinet, romen och konjaken inom skjortan får min tankeverksamhet att blekna och min kropp att tröttna fortare än vanligt. Nog är att säga att jag och Hustrun är lyckligt lottade att få ha sådana trofasta och underbart sociala vänner att dela vardag och fest med.

Ni är underbara!

Så var det sagt och sängens underbara mjukhet hägrar. Även om stegen är få mellan datorn och sängen så är de ibland svåra att ta och väggar nödgas stadga ostabila bens ystra språng över plastmattor och bomull.

Godnatt kära läsare och må så gott. Försaka inte ynnesten att umgås med dina vänner, för någon dag kanske de inte finns kvar.

26 september

Jag går på vad som helst. Säger någon att jag får en miljon om jag ger hen mitt bankkonto och hjälper hen logga in på det så går jag på det. Jag blir konstant lurad av Nigeriabrev, phishing, Postkodlotteriet, Triss, eller för den delen Lotto på båda onsdag och lördag med joker och hela millivitten. (Älskar dialektala ord som millivitten? Vem sjuttsingen kom på det?.)

Vinner jag då? Njaa. Nämen vänta, vi har ju faktiskt vunnit, Hustrun och jag, på Triss. Två gånger faktiskt. Ena gången tietusen och andra gången femtitusen blanka enkronor.

Första gången bodde vi på landet och var fattiga. Riktigt fattiga. Så fattiga att vi nyttjade toapapperet på båda sidorna samt använde tygblöjor som vi tvättade efter att barnen pruttat dem fulla med vedervärdiga matrester. Så panka att vi bara hade råd att se på nyheterna på TVn och lamporna tända i vardagsrummet 30 minuter på söndagarna.
Vi var faktiskt så panka att vi inte kunde bo kvar längre. Fyra hemmavarande barn hade vi och pengarna räckte inte till allt som behövdes. Till slut hade vi två amorteringar med mera på totalt 9200 kronor som vi måste betala eller också var vi tvungna att flytta från huset. Vi hade inga köpoäng på Uppsalahem så enda lägenheten vi isåfall skulle kunna få för sex personer var i något oroligt område i Uppsala som ingen ville bo i.

Klockan tickade och vi hittade ingen väg att lösa skulden, så vi började planera för det oundvikliga och fasade för vad vi skulle säga till barnen. Det var nu bara tre veckor kvar innan skulden skulle gå till inkasso.
Så sitter vi i bilen, vi har handlat lite mat och köpt en trisslott som hustrun skrapar.
”Kolla vi har vunnit 60 kronor”, säger hon plötsligt, ”Ska vi inte lösa in den?”
”Nu direkt?” frågar jag. Hon nickar. Så vi åker tillbaka och får två nya lotter. Så åker vi iväg igen hemåt igen medan hon skrapar den ena. Ingen vinst. Så den andra. Då hör jag hur hon slutar andas.
”Christer?”
”Ahh?”, säger jag och tutar på en idiot i en orangefärgad telebilsvolvo.
”Vi har vunnit.”
”Aha?” säger jag och bromsar in. Tokdåren ligger nu i båda filerna och blockerar omkörning. ”Hur mycket?”
Tyst en stund.
”10.000”, säger hon.
”Tie …. vad!!?” säger jag och håller på att köra på fanskapet, ”Tietusen????”

Tietusen var det. Vi löste in skulden och kunde bo kvar. En vinst verkligen i rättan tid. Nästan som man kan tro att någon vakade över oss. För de resterande 800 köpte vi leksaker till barnen.

Andra gången var vi hemma. Hustrun satt i vardagsrummet och skrapade på en trisslott, medan jag låg på soffan och läste en bok. Även denna gång var vi lite låga på cash skulle man kunna säga. Så slutade hon att skrapa och sa något som jag inte kunde höra. Sedan:
”Vi har vunnit! Minst 50.000!”
”Jaja, sluta skämta”, sa jag. ”Har vi verkligen vunnit och hur mycket?”
”Jag lovar. Tre TV-apparater!!”
”Du måste se fel. Kom hit med den.”
Men det var faktiskt tre TV-apparater. Vi ringde genast upp Svenska spel, enligt instruktionerna på lotten. ”Nu ska du skrapa kontrollrutan”, sa rösten i telefonen.
”Det kan man väl inte göra?” sa jag. ”Då blir ju lotten ogiltig”. För så stod det på lotten: ”skrapas kontrollrutan är lotten ogiltig”
Då skrattade hon på Svenska spel så hon kiknade i luren som jag höll mot örat med svettiga händer.
”Idag får du skrapa den, jag lovar”, sa hon.

Sedan dröjde det fyra månader innan vi fick åka till Gotland och Hustrun fick skrapa i TV. Vi bodde på en gård, fick åka limousine med spelkontrollanten och hustrun blev sminkad i samma rum som Pugh Rogefeldt, fast han var rätt sliten. Det blev 50.000 till slut. Fast då hade vi redan spenderat 37.000 på lån och sådant, men det blev en studsmatta för pengarna som blev över, och den hade vi kvar i många år.

Så jag är nog både lättlurad och godtrogen, fast ibland blir det bra ändå. Nästan som man har en vakande ängel någonstans där uppe. Som hjälper till när det börjar gå åt pipsvängen. Fast varför vänta till det blinkar rött på bankkontot?

”Hallå där uppe! Det är dags nu!”
Ohörbart mumlande och svagt eko av harpor och kanske lite fiol hörs någonstans däruppifrån. Hustrun säger att det kommer från våning åtta men jag tror det kommer från något rosa moln betydligt längre upp.

”Det är dags för en vinst nu!”

25 september

Människan är inte snabb direkt. Vi är egentligen skapta för att ta det lite lugnt. ”Chilla” som det heter nu för tiden. Kroppen är faktiskt utformad så att den alltid jobbar med att minimera vårt energiutnyttjande, så att hjärnan ska få kunna få sitt.
Hjärtat mår bra av att snabba upp sig ibland, men stresshormoner ska inte konstant förpesta vårt innanmäte. Hormoner behövs när vi ska springa ifrån ett lejon, en upprörd älg eller en kraftigt irriterad varg. Då är det bra att vi stressar, får ut extra hormon i kroppen så musklerna orkar lite mer.

Men det är lyckligtvis inte så vanligt med hungriga lejon, upprörda älgar eller irriterade vargar i storstäderna idag.
Att stressa lagom är bra, konstant stress tar livet av dig.

Men så lagom är det ju inte eller hur? Vi stressar på jobbet, stressar för att lämna barnen på dagis, stressar för att hinna göra det lilla extra hemma så att våra vänner inte tycker våra hem suger. Allt ska ske på bestämda tider, vi räknar minuter istället för halvdagar. Vi kopplar av via mobilen genom att svajpa, socialisera via chat-appar som gör att vi alltid finns tillgängliga.
”Va, har han inte svarat inom fem minuter på mitt meddelande? Är han sjuk?”

När jag var mindre så kunde man sitta en halvtimme och bara titta ut på omgivningen. När man väntade på bussen till exempel. Hjärnan gick på tomgång, man bara var. Klurade på olika saker, funderade, lät tiden gå sin gång. Idag sitter alla på busshållplatsen och ser på mobilen, svajpar, läser och är tillgängliga. Hjärnan får inte vila.
Men det behöver den.

Såg idag en annons för en klocka som de kallade för ”slow”. Den hade bara en visare. Det gick inte att räkna minuter, bara kvartstimmar. Jag gillar idén men vet inte om jag skulle klara av det med mitt arbete.

Folkhälsomyndigheten har lämnat ut riktlinjer för hur mycket skärmtid barn max ska ha. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls och 13-18-åringar ska max ha tre timmars skärmtid. Jag misstänker att det är betydligt mera. Våra ungdomar mår allt sämre och speciellt tydligt är detta i de övre tonåren med mycket ångest och dåligt mående.

Det kommer allt mer och mer trender och information om skadligheten med att vara konstant uppkopplad och jag tror att vi börjar närma oss pendelns ändläge. Vi har fram tills nu okritiskt anammat tillgängligheten och konsumtionen av digitala medier utan att förstå konsekvenserna. Vi har program som stimulerar reptilhjärnan och via vårt belöningssystem får oss att konsumera mera och mera. Likt en knarkare är vi fast i det digitala konsumtionsträsket. Men extrempunkten är nog nådd. Vi kommer snart se allt mera begränsningar och anpassningar för att vi ska kunna konsumera på en rimlig nivå.

I den kontexten är nog en klocka som heter Slow inte ett illa val, eller en mobiltelefon som det bara går att ringa med.

För vi är ju bara människor.

24 september

Idag är det dan före dan. Du vet, innan stålarna landar på kontot. Eller som Magnus Uggla sjunger: ”Den tjugofemte smäller det!”
Jag har nyttjat föregående lön precis på öret (nästan) så att jag idag, dagen före har precis 5 kronor och 23 öre på kontot. Jag måste säga att jag är lite stolt över bedriften. För det är ju meningen att lönen ska gå åt. Det där med att spara till bättre tider har jag aldrig förstått mig på. För att inte tala om inflationen! Allt blir ju dyrare.
Om man då spenderar pengarna så snart de kommer in på kontot så får man ju ut mera. Eller hur? Med en fyra procentig ränta per år så blir alltså mina pengar värda fyra tolftedels procent mindre i slutet av månaden, jämfört med hur mycket de var värda den tjugofemte. Så det bästa är ju att sätta sprätt på dem omedelbums så snart de landar på bankkontot.

”Varje person bör ha minst tre månadslöner på banken i reserv”, var något jag hörde från en ekonomisk så kallad ekonomisk rådgivare på TVn häromdan.Tre månadslöner!
Vem fan har det i reserv? Då kan man ju inte köpa grejer ju. Man ser den där jyssta TVn, cykeln eller vad det nu är som man desperat behöver just denna månad. Den sänder ut sina locktoner, förvrider ens sinne tills det enda man ser är sig själv och grejen i lycklig förening. Det bästa av allt är att alla sociala medier på något sätt också fattar att man har fastnat i prylgyttjan. De fullkomligt dränker en i annonser, Youtubeklipp och lyckliga människor som dansar runt med produkten till ljudet av uppiggande musik och glada hejarop.
Halleluja!
Det är bara att tömma reserven, slanta ut och lycklig gå hem med varan. Denna lyckokänsla när kontot töms och man kan känna på grejen man köpt, den håller i sig länge. Flera dagar. Ibland till och med en en månad. Sedan har man tröttnat.
Det bästa av allt är att det alltid kommer en ny modell, kanske en ny mobiltelefon som man kan köpa.

Hustruns väska är idealisk att stoppa ner grejer man köpt i. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop men väskan är ett typexempel på att något som ser litet ut utanpå är rymligt inuti. Jag misstänker faktiskt att det finns en extra dimension där inne. Det finns ingen annan förklaring.

Låt oss anta att vi är ute och går på stan. Törsten attackerar mig så jag viker mig dubbelvikt.
”Gu va törstig jag är”, utbrister jag och känner tungan krulla ihop sig som en torr kaktus i käften.
”Ett ögonblick”, säger Hustrun och öppnar väskan.”Med eller utan socker?”
”Ehh, va?”
”Ja vill du ha dricka med eller utan socker?” Hon rotar runt i väskan och jag skymtar en Cola Zero 1,5 liter samt en Pepsi tvåliters returflaska med full laddning av svart färg, socker och obehagliga tillsatsämnen.
”Har du ingen Ramlösa?” frågar jag.
”Grapefrukt eller Päron?”
Efter att jag har fått min Ramlösa päron fortsätter vi promenaden tills vi kommer fram till utkanten av staden. Där finns det en bänk med ett träbord. Hustruns mage börjar kurra så jag kikar på klockan. Precis som jag misstänker har den precis slagit tolv. Hustrun behöver ingen klocka, hennes mage är inställd på svensk normaltid och klockan tolv ringer den.
”Ska vi käka något?” frågar jag. En pizzarestaurang skymtar femtio meter bort. ”Ska vi ta en pizza?”
”Ett ögonblick”, säger Hustrun, rotar runt i väskan och lyfter ut en inbakad Calzone som det fortfarande ryker ifrån, två tallrikar, en flaska gott vin, två vinglas, bestick samt en vitlöksbaguette som säkert är en meter lång.
”Jag har tyvärr ingen pizzasallad”, säger hon ursäktande.
Jag glor på pizzan, den utan pizzasallad, och lyfter frågande blicken till Hustruns ansikte
”Ingen pizzasallad? Nä, då får det vara”, utbrister jag.