Hustrun hade kalas idag och vi hade sjutton av våra närmaste vänner över på en oktoberfest. Det var tyska korvar i alla storlekar, såser, röror, bröd, pommes frites, en massa öl, vin och snacks.
Finns det något bättre än att njuta av mat och ett gott sällskap en regnig kväll i september? Jag kan då inte för min själ komma på något bättre. Av det skälet är också kvällens eftertänksamma skrivelse betydligt kortare än vanligt eftersom ölen, vinet, romen och konjaken inom skjortan får min tankeverksamhet att blekna och min kropp att tröttna fortare än vanligt. Nog är att säga att jag och Hustrun är lyckligt lottade att få ha sådana trofasta och underbart sociala vänner att dela vardag och fest med.
Ni är underbara!
Så var det sagt och sängens underbara mjukhet hägrar. Även om stegen är få mellan datorn och sängen så är de ibland svåra att ta och väggar nödgas stadga ostabila bens ystra språng över plastmattor och bomull.
Godnatt kära läsare och må så gott. Försaka inte ynnesten att umgås med dina vänner, för någon dag kanske de inte finns kvar.
Jag går på vad som helst. Säger någon att jag får en miljon om jag ger hen mitt bankkonto och hjälper hen logga in på det så går jag på det. Jag blir konstant lurad av Nigeriabrev, phishing, Postkodlotteriet, Triss, eller för den delen Lotto på båda onsdag och lördag med joker och hela millivitten. (Älskar dialektala ord som millivitten? Vem sjuttsingen kom på det?.)
Vinner jag då? Njaa. Nämen vänta, vi har ju faktiskt vunnit, Hustrun och jag, på Triss. Två gånger faktiskt. Ena gången tietusen och andra gången femtitusen blanka enkronor.
Första gången bodde vi på landet och var fattiga. Riktigt fattiga. Så fattiga att vi nyttjade toapapperet på båda sidorna samt använde tygblöjor som vi tvättade efter att barnen pruttat dem fulla med vedervärdiga matrester. Så panka att vi bara hade råd att se på nyheterna på TVn och lamporna tända i vardagsrummet 30 minuter på söndagarna. Vi var faktiskt så panka att vi inte kunde bo kvar längre. Fyra hemmavarande barn hade vi och pengarna räckte inte till allt som behövdes. Till slut hade vi två amorteringar med mera på totalt 9200 kronor som vi måste betala eller också var vi tvungna att flytta från huset. Vi hade inga köpoäng på Uppsalahem så enda lägenheten vi isåfall skulle kunna få för sex personer var i något oroligt område i Uppsala som ingen ville bo i.
Klockan tickade och vi hittade ingen väg att lösa skulden, så vi började planera för det oundvikliga och fasade för vad vi skulle säga till barnen. Det var nu bara tre veckor kvar innan skulden skulle gå till inkasso. Så sitter vi i bilen, vi har handlat lite mat och köpt en trisslott som hustrun skrapar. ”Kolla vi har vunnit 60 kronor”, säger hon plötsligt, ”Ska vi inte lösa in den?” ”Nu direkt?” frågar jag. Hon nickar. Så vi åker tillbaka och får två nya lotter. Så åker vi iväg igen hemåt igen medan hon skrapar den ena. Ingen vinst. Så den andra. Då hör jag hur hon slutar andas. ”Christer?” ”Ahh?”, säger jag och tutar på en idiot i en orangefärgad telebilsvolvo. ”Vi har vunnit.” ”Aha?” säger jag och bromsar in. Tokdåren ligger nu i båda filerna och blockerar omkörning. ”Hur mycket?” Tyst en stund. ”10.000”, säger hon. ”Tie …. vad!!?” säger jag och håller på att köra på fanskapet, ”Tietusen????”
Tietusen var det. Vi löste in skulden och kunde bo kvar. En vinst verkligen i rättan tid. Nästan som man kan tro att någon vakade över oss. För de resterande 800 köpte vi leksaker till barnen.
Andra gången var vi hemma. Hustrun satt i vardagsrummet och skrapade på en trisslott, medan jag låg på soffan och läste en bok. Även denna gång var vi lite låga på cash skulle man kunna säga. Så slutade hon att skrapa och sa något som jag inte kunde höra. Sedan: ”Vi har vunnit! Minst 50.000!” ”Jaja, sluta skämta”, sa jag. ”Har vi verkligen vunnit och hur mycket?” ”Jag lovar. Tre TV-apparater!!” ”Du måste se fel. Kom hit med den.” Men det var faktiskt tre TV-apparater. Vi ringde genast upp Svenska spel, enligt instruktionerna på lotten. ”Nu ska du skrapa kontrollrutan”, sa rösten i telefonen. ”Det kan man väl inte göra?” sa jag. ”Då blir ju lotten ogiltig”. För så stod det på lotten: ”skrapas kontrollrutan är lotten ogiltig” Då skrattade hon på Svenska spel så hon kiknade i luren som jag höll mot örat med svettiga händer. ”Idag får du skrapa den, jag lovar”, sa hon.
Sedan dröjde det fyra månader innan vi fick åka till Gotland och Hustrun fick skrapa i TV. Vi bodde på en gård, fick åka limousine med spelkontrollanten och hustrun blev sminkad i samma rum som Pugh Rogefeldt, fast han var rätt sliten. Det blev 50.000 till slut. Fast då hade vi redan spenderat 37.000 på lån och sådant, men det blev en studsmatta för pengarna som blev över, och den hade vi kvar i många år.
Så jag är nog både lättlurad och godtrogen, fast ibland blir det bra ändå. Nästan som man har en vakande ängel någonstans där uppe. Som hjälper till när det börjar gå åt pipsvängen. Fast varför vänta till det blinkar rött på bankkontot?
”Hallå där uppe! Det är dags nu!” Ohörbart mumlande och svagt eko av harpor och kanske lite fiol hörs någonstans däruppifrån. Hustrun säger att det kommer från våning åtta men jag tror det kommer från något rosa moln betydligt längre upp.
Människan är inte snabb direkt. Vi är egentligen skapta för att ta det lite lugnt. ”Chilla” som det heter nu för tiden. Kroppen är faktiskt utformad så att den alltid jobbar med att minimera vårt energiutnyttjande, så att hjärnan ska få kunna få sitt. Hjärtat mår bra av att snabba upp sig ibland, men stresshormoner ska inte konstant förpesta vårt innanmäte. Hormoner behövs när vi ska springa ifrån ett lejon, en upprörd älg eller en kraftigt irriterad varg. Då är det bra att vi stressar, får ut extra hormon i kroppen så musklerna orkar lite mer.
Men det är lyckligtvis inte så vanligt med hungriga lejon, upprörda älgar eller irriterade vargar i storstäderna idag. Att stressa lagom är bra, konstant stress tar livet av dig.
Men så lagom är det ju inte eller hur? Vi stressar på jobbet, stressar för att lämna barnen på dagis, stressar för att hinna göra det lilla extra hemma så att våra vänner inte tycker våra hem suger. Allt ska ske på bestämda tider, vi räknar minuter istället för halvdagar. Vi kopplar av via mobilen genom att svajpa, socialisera via chat-appar som gör att vi alltid finns tillgängliga. ”Va, har han inte svarat inom fem minuter på mitt meddelande? Är han sjuk?”
När jag var mindre så kunde man sitta en halvtimme och bara titta ut på omgivningen. När man väntade på bussen till exempel. Hjärnan gick på tomgång, man bara var. Klurade på olika saker, funderade, lät tiden gå sin gång. Idag sitter alla på busshållplatsen och ser på mobilen, svajpar, läser och är tillgängliga. Hjärnan får inte vila. Men det behöver den.
Såg idag en annons för en klocka som de kallade för ”slow”. Den hade bara en visare. Det gick inte att räkna minuter, bara kvartstimmar. Jag gillar idén men vet inte om jag skulle klara av det med mitt arbete.
Slow
Folkhälsomyndigheten har lämnat ut riktlinjer för hur mycket skärmtid barn max ska ha. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls och 13-18-åringar ska max ha tre timmars skärmtid. Jag misstänker att det är betydligt mera. Våra ungdomar mår allt sämre och speciellt tydligt är detta i de övre tonåren med mycket ångest och dåligt mående.
Det kommer allt mer och mer trender och information om skadligheten med att vara konstant uppkopplad och jag tror att vi börjar närma oss pendelns ändläge. Vi har fram tills nu okritiskt anammat tillgängligheten och konsumtionen av digitala medier utan att förstå konsekvenserna. Vi har program som stimulerar reptilhjärnan och via vårt belöningssystem får oss att konsumera mera och mera. Likt en knarkare är vi fast i det digitala konsumtionsträsket. Men extrempunkten är nog nådd. Vi kommer snart se allt mera begränsningar och anpassningar för att vi ska kunna konsumera på en rimlig nivå.
I den kontexten är nog en klocka som heter Slow inte ett illa val, eller en mobiltelefon som det bara går att ringa med.
Idag är det dan före dan. Du vet, innan stålarna landar på kontot. Eller som Magnus Uggla sjunger: ”Den tjugofemte smäller det!” Jag har nyttjat föregående lön precis på öret (nästan) så att jag idag, dagen före har precis 5 kronor och 23 öre på kontot. Jag måste säga att jag är lite stolt över bedriften. För det är ju meningen att lönen ska gå åt. Det där med att spara till bättre tider har jag aldrig förstått mig på. För att inte tala om inflationen! Allt blir ju dyrare. Om man då spenderar pengarna så snart de kommer in på kontot så får man ju ut mera. Eller hur? Med en fyra procentig ränta per år så blir alltså mina pengar värda fyra tolftedels procent mindre i slutet av månaden, jämfört med hur mycket de var värda den tjugofemte. Så det bästa är ju att sätta sprätt på dem omedelbums så snart de landar på bankkontot.
”Varje person bör ha minst tre månadslöner på banken i reserv”, var något jag hörde från en ekonomisk så kallad ekonomisk rådgivare på TVn häromdan.Tre månadslöner! Vem fan har det i reserv? Då kan man ju inte köpa grejer ju. Man ser den där jyssta TVn, cykeln eller vad det nu är som man desperat behöver just denna månad. Den sänder ut sina locktoner, förvrider ens sinne tills det enda man ser är sig själv och grejen i lycklig förening. Det bästa av allt är att alla sociala medier på något sätt också fattar att man har fastnat i prylgyttjan. De fullkomligt dränker en i annonser, Youtubeklipp och lyckliga människor som dansar runt med produkten till ljudet av uppiggande musik och glada hejarop. Halleluja! Det är bara att tömma reserven, slanta ut och lycklig gå hem med varan. Denna lyckokänsla när kontot töms och man kan känna på grejen man köpt, den håller i sig länge. Flera dagar. Ibland till och med en en månad. Sedan har man tröttnat. Det bästa av allt är att det alltid kommer en ny modell, kanske en ny mobiltelefon som man kan köpa.
Hustruns väska är idealisk att stoppa ner grejer man köpt i. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop men väskan är ett typexempel på att något som ser litet ut utanpå är rymligt inuti. Jag misstänker faktiskt att det finns en extra dimension där inne. Det finns ingen annan förklaring.
Låt oss anta att vi är ute och går på stan. Törsten attackerar mig så jag viker mig dubbelvikt. ”Gu va törstig jag är”, utbrister jag och känner tungan krulla ihop sig som en torr kaktus i käften. ”Ett ögonblick”, säger Hustrun och öppnar väskan.”Med eller utan socker?” ”Ehh, va?” ”Ja vill du ha dricka med eller utan socker?” Hon rotar runt i väskan och jag skymtar en Cola Zero 1,5 liter samt en Pepsi tvåliters returflaska med full laddning av svart färg, socker och obehagliga tillsatsämnen. ”Har du ingen Ramlösa?” frågar jag. ”Grapefrukt eller Päron?” Efter att jag har fått min Ramlösa päron fortsätter vi promenaden tills vi kommer fram till utkanten av staden. Där finns det en bänk med ett träbord. Hustruns mage börjar kurra så jag kikar på klockan. Precis som jag misstänker har den precis slagit tolv. Hustrun behöver ingen klocka, hennes mage är inställd på svensk normaltid och klockan tolv ringer den. ”Ska vi käka något?” frågar jag. En pizzarestaurang skymtar femtio meter bort. ”Ska vi ta en pizza?” ”Ett ögonblick”, säger Hustrun, rotar runt i väskan och lyfter ut en inbakad Calzone som det fortfarande ryker ifrån, två tallrikar, en flaska gott vin, två vinglas, bestick samt en vitlöksbaguette som säkert är en meter lång. ”Jag har tyvärr ingen pizzasallad”, säger hon ursäktande. Jag glor på pizzan, den utan pizzasallad, och lyfter frågande blicken till Hustruns ansikte ”Ingen pizzasallad? Nä, då får det vara”, utbrister jag.
Idag är det måndag men sovmorgonen kan jag glömma. I går eftermiddag satte jag nämligen lillbilen på laddning på grusparkeringen bredvid vårt hus och planerade sedan att hämta den vid tiotiden och köra ner den i garaget. Så vad hände? Jo vid halv tolv, efter sängdags för undertecknad insåg jag att jag glömt hämta den. En normalt funtad människa hade då satt klockan på sovmorgon och hämtat bilen vid tio-tiden. Men inte undertecknad, snål som jag är. Efter klockan åtta på morgonen får man nämligen betala tio kronor i timmen för parkeringen. Tio kronor! Med dagens priser vet jag inte vad man kan få för tio kronor. En halvliter mjölk kanske? Jo förresten, en förstörd sovmorgon!
Så istället för att ligga och snusa fridfullt i min varma säng, ställde jag klockan på halv åtta, kastade mig ut ur sängen, stapplade ut i en svinkall morgon och körde ner bilen i garaget. För att spara tio kronor! Jag är helt dum i huvudet. Sedan var den dagen förstörd.
Det är faktiskt inte bara ord. Min kropp är konstigt funtad. Får jag inte minst åtta timmars sömn så är min kropp hämndlysten på allt och alla. Den surar till sig, hittar fel i allt och bara är tvär och grinig. Stackars den som måste stå ut med min kropp en dag när den fått mindre än sina åtta timmar. Oj oj.
Så idag har Hustrun haft det kämpigt. Men eftersom hon levt med mig i 44 år så tror jag hon har bra koll och vet hur hon ska handskas med det.
Under dagen har jag jobbat vidare med resekåseriet. Då gör det inte så mycket om jag är grinig. Verket framskrider, om än i långsam fart, likt en sköldpadda med såväl skavsår som talproblem. Sida efter sida läggs till handlingarna och nu är jag uppe i 29 sidor (av 120) som jag på något sätt gått igenom och försökt styra upp. Tanken just nu (som kan ändras närsomhelst) är att ha text på vänstersidorna och bilder på högersidorna. Det låter lätt eller hur? Något en femåring skulle kunna fixa. Fel! Det är det hur knöligt som helst. Speciellt i Word. Bara för att jag vill ha utfallande bilder ut till kanten på högersidorna och marginaler på vänstersidorna så bråkar Word med mig hela tiden. Jäkla Microsoft. Den där Bill Gates är nog en jäkla sadist. Sedan är det där med layout. På bilderna. På högersidan. Hur ska de vara? Hur jag än arrangerar 3-4 bilder på sidan ser de ut som om tidigare nämnda femåring varit är och petat med musen. DET.SER.UT.SOM.SKIT. Samtidigt har jag inte råd med en riktig layoutkonstnär eller fotograf för den delen. AI-genererade bilder som också ser ut som något katten släpat in från bakgården kan jag i och för sig ordna. För bevis – se nedan.
Observera speciellt ansiktena på det kära gamla paret som sitter på taket på sin husbil. De är totalt deformerade!
Men jag har en djävulsk plan. (Jag har bara djävulska planer). Denna är dessutom väldigt simpel i sin uselhet. Jag ska helt enkelt tigga och be mellandottern om hjälp. Hon är väldigt duktig på det däringa grafiska.
