Tomtens explosiva paket – del 2

Så var det dax att få veta lite mer om Tomten. Var bor han … egentligen … och vad sysslar han med?

Vintern var Tomtens årstid. På sommaren brukade han … göra andra saker, men minnet var som sagt lite klent nu på ålderns höst. Vad var det han gjorde på sommaren egentligen? Han kliade sig på flinten och funderade. Det var … suddigt. På vintern däremot blev allt så klart och tydligt. Det måste vara luften som gjorde det.  Vinterluft var kall, ren och klar. Sommarluft var varm och dallrig och gjorde det svårt att andas.

Det var nog därför minnet svek honom.

Hans del av sjukhuskulverten var som ett maskformigt bihang till den stora transportkulverten under ingång 70. En blindtarm. Någon gång hade sjukhusledningen planerat att skapa en genväg mellan två separata sjukhusdelar, men pengarna hade tagit slut när grävningen uppdagade en gigantisk lerboll som projektet hade glömt att projektera för. Så pengarna försvann, projektledaren avskedades och förbindelsegången avslutades abrupt trettio meter in från huvudkulverten. Sjukhusledningen funderade några möten över vad de skulle göra med en gång som inte ledde någonstans och beslutade att lämna över det knepiga ärendet till nästa kontingent politiker. Ingången sattes därför igen med en låst dörr, vars nyckel prompt slarvades bort av vaktmästeriet.

Där bakom fann sig tomten sin fristad. Han hade inrett den med en verkstadsbänk med svarv, borrmaskin och verktyg, en höj och sänkbar dubbelsäng (tillverkad av två kasserade sjukhussängar) med rött överkast samt ett litet kök från fjärde våningen med tillhörande kylskåp. Golvet var av grå skrovlig betong och väggarna likaså med fuktränder efter kondens och med spindelväv i skrymslen och vråar.

”Borta bra men hemma bäst!”, stod det på en plansch som var upptejpad på väggen.

Och det kunde tomten skriva under på.

December hade varit hektisk; Dela ut paket till utmärglade barn på canceravdelningarna, sjunga julvisor för döende gamlingar samt stödja sjukhusets insamlingar nere vid stora torget. Sedan hade han ju sina uppdrag från näringsidkarna kring Stora torget med sina julbord, och julaktiviteter. Tomten tronade på gigantiska karmstolar med barn och ungdomar i knät, släpade runt på stinna sopsäckar och sa ”hoho” och ”god jul” så många gånger att han nästan slitit ut rösten. Tomten hade fullt skägg skulle man kunna säga och nu dagen före den stora dagen kände han sig faktiskt lite sliten. Nästan lite utarbetad.

”Men än fanns det fart i gubben”, sa han för sig själv och satte fast den röda toppluvan på skulten. Det var inga människor utanför hans kulvert så han förflyttade sig snabbt ut i huvudgången och fortsatte ned mot ingång 50 för vidare promenad ned mot stan. Det var inte så många möten i kulverten men de han mötte log och vinkade åt honom.
”God jul, Tomten” sa de.
”God jul själva!” skrockade han tillbaka utan att tänka på det. Som en ryggmärgsreflex.

Utanför sjukhuset var det vintrigt snöbark på marken med luddiga buskar vars grenar var täckta av ett tunt lager rimfrost. Snön knarrade under hans tjocka stövlar och andedräkten bildade små moln framför honom. Han tog ett djupt andetag av den kyliga luften och kände hur sinnena vaknade till liv. Hjärnan blev klar, synen skarp och huden knottrade sig förväntansfullt i kontakten med luft och is. Han kände alla väsen omkring sig; Talgoxen med sin blågula skrud som förväntansfullt spanade från cykelskjulets tak, Fru Lind som skyndade fram med tankarna fästa på sin man som låg nedsövd efter en hjärtoperation, Unge herr Salah som var sen till sitt pass på avdelning 137 och många fler.

Han vände blicken uppåt mot den grå skyn. Solen syntes knappt över horisonten men den lyckades ändå färga molnkanterna silvrigt glänsande. Däruppe cirklade gastarna från de nyligen döda, förvånade över sin plötsliga upplyftelse, utan rädsla eller smärta, nyfikna på vad som komma skulle.

Han skyndade på sina steg ned mot Svandammen. Han var sen.

Här hittar du mina andra böcker i bokserien Luthagen Blues!