Magins två ansikten släppt!

OPhew!

Nu är då Magins Två Ansikten äntligen släppt efter mycken vånda och bestyr. Var den tillräckligt bra? Har jag hittat alla stavfel? Saknas det kapitel? Ord? Är ledtrådarna till den underliggande berättelsen tillräckligt tydliga? Eller för krångliga? Kommer någon fatta vad jag menar?

Magins två ansikten är en rejäl omarbetning av min debutbok Profetian med mer än 100 extra sidor. Vad har jag gjort och varför?

Profetian var en bra bok men det saknades information. Information som var väsentlig för den underliggande handlingen som framkommer mer i bok två och tre. Ett exempel är Minah – en viktig person vars öde måste belysas mer. Profetian själv och dess fysiska uppenbarelse måste länkas in och överraskningar förberedas. Dessutom var jag lite trött på Daras tankar. Att hela tiden läsa exakt vad han tänker blev lite tråkigt och övertydligt. Genom att ta bort dem får man själv bilda sig en åsikt. Mycket mer spännande och irriterande.
Gestaltning! Det var vad som behövdes. Men gestaltning är svårt. Förhoppningsvis har jag tränat lite extra på det nu.

Jag har också kompletterat med en historisk backdrop för den fakta-intresserade. Sargon har ju faktiskt funnits, faktum är att de flesta karaktärerna i boken har levt i verkligheten. Städerna Kutha och Kish finns fortfarande kvar därute, under sanden i Irak. Benknotorna efter mina karaktärer vilar (kanske) också där eller också lever de fortfarande…

Språket som används i boken för besvärjelser är Akkadiskt. Jag har försökt använda så korrekta betydelser som möjligt men eftersom jag inte är arkeolog så har jag säkert gjort många fel därvidlag. Jag ber om överseende. Det akkadiska språket var vid tidpunkten för boken nästan bortglömt och kallas det gamla språket. Jämför med latin idag. Man har lite kläm men egentligen ingen aning.

Språket Dara och hans vänner talade var Sumeriska och en hel del ord och betydelser är hämtade från detta. Spionchefen Uttumans namn till exempel är en lek med ”uttu” – ordet för spindel på sumeriska och ordet ”man” på svenska.

Ja just det. Spindelmannen såklart  😉

Magins två ansikten finns nu både som tryckt pocket och som ebok. Nu gäller det att få ut lite reklam om den.

Nästa steg?

Oj jag har fem projekt i pipelinen:

  1. Marknadsföra Magins två ansikten. Hur?
  2. Magins röda färg. Komplettera den med ett gudalikt avsnitt om An och hans vänner. Det måste in! Sedan göra klart för publicering.
  3. Magin och Döden – Bok tre i serien. Jag har skrivit tjugo sidor. och vet en hel del om vad som kommer att hända. Ni kommer att bli överraskade och förfärade ….
  4. Fru Joredals knarkfabrik. Trycka eller inte? Jag saknar läsare som har läst boken och har synpunkter.
  5. Den största skatten – Nytt projekt. Science Fiction, spänning och äventyr på havets botten. Ett fartyg sjunker men några överlever instängda i fartyget som vilar på 150 meters djup. Med tonvis av vatten ovanför sig och räddningen. En räddningsoperation skickas ut. Min hjälte, en marinsoldat, utrustas med ny teknik. En DVR kamera, Delayed Virtual Reality. Den visar det som hänt för tre dagar sedan. Tanken är att man skall kunna se var passagerarna flydde och spåra dem på plats i den sjunkna skeppet. Men något går fruktansvärt fel…

Min dagbok, 1 januari 1917

Ännu en natt med svår magvärk. Jag har bett till Gud att Han skall låta mig slippa denna plåga. Vad jag än syndat haver borde denna upplupna värk ha varit straff nog.

Uppsala visar sig idag som den kalla härskarinna den är. Temperaturen är minus femton grader och snölagret är tjockt överallt sedan snöstormen på julafton. Det är knappt så hästarna kan ta sig fram och de få motorfordon som finns står översnöade i drivorna. Till och med Fyrisån är igenfrusen.  Det enda positiva är att barnen åkte skridskor på Ekoln igår.

Uppsala har fortsatt att växa och bostadsbristen är skriande hög. Vi är nu 27 tusen själar, bosatta på båda sidor ån. För bara trettio år sedan bodde bara tolvtusen  i staden så växtvärken är framträdande. Vi är dock lyckligt lottade som bor på rätt sida om ån, den västra. Här är relativt lugnt, medan arbetarkvarteren på östra sidan regelbundet härjas av bråk, fylla och sjukdomar. Husen där är mestadels ruckel och skjul med dålig isolering och komfort. Jag har svårt att se hur Uppsala skall kunna växa mera. Varje yta är antingen upptagen av fabriker eller bostäder åt arbetarna.

Det är ont om mat, så även för oss. 1916 var ett dåligt år med en förstörd skörd. Följden är att det inte längre finns mat i butikerna. Det talas om ransonering, och redan har priserna på ägg och mjöl skjutit i höjden. Mitt jobb på Uppsala universitet betalar inte så mycket men tillräckligt för att föda min familj. Om priserna ökar allt för mycket kan vi dock få problem. Saga har fått arbete på regementets djurstall och jag hoppas hon kan hjälpa till med försörjningen. Vincent kämpar vidare med arbetet på resebyrån i Stockholm, men det är kärvt. Det gäller att alla kan skjuta till.

Det stora kriget pågår ännu med oförminskad styrka. De ryska trupperna har avancerat mot Sverige genom att ta två städer som heter Babit och Tirul. Må gud bevara oss från ryssen!
Engelsmännen har också avancerat men till vilket pris? Vi hör dagligen fasansfulla rykten om massmord på tusentals unga män som skickas fram mot kulsprutor och utan medlidande mejas ned i drivor. Unga män, inte äldre än min egen son avlivas som djur. För vad?
Tusentals flyktingar har anlänt till Sverige. Människor som flytt krigets fasor för att finna en fristad hos oss här uppe i norr. Jag har anmält mig till frivilligverksamheten och avser göra mitt bästa för att underlätta tillvaron för dessa stackare som ofta anländer utan något mer på sig än sina kläder. Såväl Sandra som Sally har anmält sig till sjuksköterskekåren och hjälper till i storstaden med vård och dåd för de stackarna.

Vad händer här i staden då? Matbristen har jag nämnt. Ett nytt kemiskt laboratorium har också invigts. Här skall olika vätskors hemligheter lösas, även om jag har svårt att se vad de skulle kunna finna. Det mesta borde redan vara uppfunnet och analyserat.

För 1917 hoppas jag innerligt att det stora kriget skall sluta med fred men jag är inte positiv till att det skall lyckas. I övrigt ber jag om hälsa för alla i familjen och att jag kan klara av att försörja för alla. En extra stor tanke till min kära fru som tappert stått vid min sida i alla dessa år genom stormar och katastrofer.

Må lyckan och hälsan stå oss bi även under detta år.

 

2017 – utvecklingens år!

Första januari. Om man får döma efter hur många av mina vänner mår, borde den här dagen ha döpts till ”Baksmällans dag”. Eller kanske ”Blyluvedagen”. Men det finns flera facetter på de här 24 timmarna än bara huvudvärken efter gårdagens drycker. Den här dagen är en av de mest polära dagarna på hela året.

Dickens, 30 år gammal, 1842

Som Dickens skrev i sin berättelse så kolliderar flera världar just på denna dag. Det gamla året har precis förts till sin grav,  det nya drar sina första skälvande andetag.

Det är en tid för återblickar och navelskådande. Hur gick det? Varför lyckades jag inte med det där? Eller va bra det här blev! Förmögenheter har vunnits och förlorats, barn har fötts och gamla rockstjärnor och skådisar kilat vidare.  Tiden är en okänslig älskarinna brukar man säga. Men ofta finns det en säregen charm i att betrakta de nya rynkorna man fått under året, det grå håret som breder ut sig och flinten som blir allt större. Och även om vi upprepar många misstag år ut och år in så har vi kanske lyckats bryta något mönster under året.
Ett skäl gott som något att vara stolt över.

2015 var ett riktigt skitår, så jag och min familj gick in i 2016 med stora förväntningar. Det skulle bli ett bra år! Det måste helt enkelt bli bättre, det kunde knappast bli sämre.
Nå hur gick det?
Det gick fantastiskt! Mina barn (verkar) må bra. Vincent har fått jobb på Style och Sally jobbat hela året nästan på lagret. Sandra är uppskattad på sitt jobb och ska flytta ihop och bli sambo. Saga kämpar vidare och det går bättre och bättre i skolan. Salle har fått tjej. Min mamma har flyttat till Uppsala. Syrran trivs med sin karl! Jag har skrivit två böcker; uppföljaren till Profetian samt en helt ny bok i en annan genre. Jag håller på att ta kontroll över min stress och mår bättre.
Ett bra år.

2017 – vad kommer hända nu? Om vi håller oss kvar i det familjens hägn så hoppas jag att de goda fröna som såddes under det förra året nu vår gro och växa sig starka. För mig är det nya året ett utvecklandets år. Det år där vi skall bli bättre på att vara närvarande i nuet, utvecklas i vårt skapande eller jobb och fortsätta knyta kontakter.
Jag har också några löften att infria:
Jag lovar att ägna mer tid åt barn och barnbarn. Jag ska jobba hårt för att balansera skrivandet, jobbet och min underbara familj. Ni är skälet till min existens!
På skrivarfronten kommer jag släppa tre böcker under året som redan är klara. Det som återstår är omslaget på den sista samt en hel del korrektur.  Förhoppningsvis kommer jag också sälja några ex. Jag kommer även skriva klar en till bok under 2017, kanske två. Jag tror stenhårt på att ju mer man tränar, desto bättre blir man på hantverket.

Du då? Vilka löften har du för det nya året? Vad vill du bli bättre på?

Vilket är det bästa omslaget för Fru Joredals knarkfabrik?

Jag behöver din hjälp! Just du! Du som läser det här. Nä, nä försök inte att bläddra undan eller stänga av datorn.

Min senaste bok är nu (återigen) nästan klar. Jag vet, det var den ju för två månader sedan också – men det är det som är spännande med livet. Det händer ju nya spännande saker hela tiden.

Vad den handlar om?
Ja den handlar om den gamle hackern Sigurd och hans smarta hund Frida och en knarkkartell och SÄPO som vill döda honom och ett MC-gäng och narkolepsi och ryssar och rullstolar och skjutgalna poliser och ….

Errm det är nog bättre du läser på omslagen (klicka för att förstora):

Revolver, spruta och tangentbord
Revolver, spruta och tangentbord
« 1 av 3 »

Jag vet inte vilket av omslagen ovan jag skall välja för min bok!
Det är där jag behöver din hjälp!

Hjälp mig!

Du behöver bara rösta nedan:

 

Sötaste julskinkan ever!

Så var det dags för jul. Igen. Det var då som sjutton, det kunde man inte tro för 366 dagar sedan att det skulle upprepa sig. Tomten kom. Sågs. Skrämde barnen och försvann. Och nu kommer han tillbaka. På årsdagen. Lite läskigt är det.

Vad gör han resten av året? Sitter i en garderob och kikar ut mellan springorna? Gräver gångar under trädgårdslandet? Häckar i skorstenen? Gömmer sig på stormarknaden?

Vissa tror han på något sätt flyttar till Nordpolen och bygger leksaker hela året. På Nordpolen? Utan el. Det är kallt där. Kompasserna bara snurrar runt. Det enda man vet är att söder är åt alla håll. Och att solen knappt går upp. Spolar man i toaletten (om man har en sådan) så snurrar det åt andra hållet jämfört med Sydpolen. Spooky. Kan det vara ett liv? Låter mera som ett straff.

Det bästa med tomten är skinkan. Inte tomtens för den är säkert vit, hårig och illaluktande. Jamen tänk efter, var skulle han tvätta sig på nordpolen? Med snö eller?

Men sluta tjata om tomtens arsle nu! Jag tänker på grisens. Den är meningen med julen! Speciellt med mitt specialrecept som jag snott från Nigella. Inte godiset utan den engelska kocken. (Kockinnan?)

En söt skinka med smak av Coca cola, svartpeppar och lök, toppad med en rostad rand av ägg, senap och brödsmulor. Känn snålvattnet rinna till och julstämningen infinna sig. Såhär gör du:

Köp en rimmad skinka. Gärna med julklappsrim.

Skölj skinkan och stoppa ner den i en lagom stor kastrull. Klyv en gul lök, krydda med hela svartpepparkorn och häll på Coca Cola tills det täcker skinkan.
Obs inte Light Cola! Skinkan skall vara en sockerbomb!

Om du kör LCHF skaffar du dig en tredagars amnesi! Intala dig att LCHF är bara för töntar. Julen är ju bara några dagar på året. Resten av året kan du späka dig så mycket du vill.

Koka skinkan tills den uppnått den hedervärda temperaturen på 70 grader, tar ca en timme per kilo. Ta upp den och låt den svalna. Bort med nätet och pensla den med en blandning av äggula och din favoritsenap. Jag föredrar skånsk senap men pensla på din egen favoritblandning. Toppa med mortlat bröd. Peta in skinkan i ugnen och griljera den tills brödet är lagom brunt.
Vad är lagom? Du bestämmer!
Om du gillar svart, så kör på tills det ryker (Pun intended) .
Vill du lite ljusgult på gränsen till brunt – varför inte?

Ta ut den och betrakta den rykande skapelsen med vördnad. Den är din. Hela skinkan! Du kan äta upp den alldeles själv, bara frossa i skinka morgon lunch och middag. ja nattmacka såklart också.

  • Filmjölk och …. skinka såklart!
  • Pepparkaka och en rejäl skinkbit. Mums.
  • Glass och … du börjar förstå …. skinka.
  • Favoriten är den á la Spartan. Det vill säga en hård macka med smör, en tjock skiva av din egenhändigt tillverkade skinka, ett tjockt lager skånsk skinka. Mmmmmmmmmmmm. Bara njut!

Julfriden är här!

 

Den tredje sfären får nytt blod

Nu har jag och min omslagsartist Indiedesign ändrat stilen på omslagen till min Dark Fantasy bokserie ”Den tredje sfären”. Jag har också passat på att göra en del andra förändringar:
Namnet på den första boken ”Profetian” har bytt namn till ”Magins två ansikten”.

Jag var aldrig speciellt nöjd med ”Profetian”. Det fanns flera andra böcker med samma namn och dessutom har jag skrivit om boken med 30% så den förtjänar ett nytt namn.
Bok två har också fått sitt namn modifierat. Den heter nu ”Magins röda band”, och passar därmed ihop bättre med bok ett.
Typsnittet på titeln har också förändrats till att bli mer läsbart.

Det som återstår nu är att se över inlagan en sista gång och sedan publicera dem. Tanken är att de skall få vara print on demand samt ePub båda två. Misstänker att upplagan inte blir alltför stor. Konkurrensen i det här segmentet är svår. Men det känns ändå kul att få ut båda böckerna nu till våren. Bok tre i serien: ”Magin och döden” är ungefär 20% klar och kommer att vara mer humoristisk än de två tidigare. Även om humorn definitivt har en kraftigt svart ton …

Mera jobb på knarkfabriken med redaktör!

Läckert fotografi av Tim Marshall (instagram.com/tim.marshall)
Läckert fotografi av Tim Marshall (instagram.com/tim.marshall)

Att skriva klart sin bok är svårt. Vänner och bekanta läser manus  och ger synpunkter men ibland kanske det inte räcker till. Det kan kännas som om man är vilse på havet och desperat söker efter den kortaste vägen till land utan att bli uppäten av hajar eller överkörd av finlandsfärjan.

Redaktörer kan vara bra att ha, men det gäller att välja rätt. Förra gången, när jag skickade Profetian – min första bok till en lektör så fick jag bara tillbaka en halv sida med kommentarer. I princip stod det att texten flöt bra. Inte riktigt vad jag ville ha och trots påstötningar fick jag ingen respons från lektören.
Skäms Mörkersdottirs förlag! Betalar man för en genomgång vill man ha saklig kritik, synpunkter och åsikter som hjälper en att göra boken bättre.

För Fru Joredals knarkfabrik hade jag gjort en hel del research och hyrt in proffset Erik Grundström. Vilken skillnad! Inte nog med att han hade gått igenom hela boken och lämnat kommentarer på kapitel och vissa avsnitt, han hade också idéer om hur jag skulle göra boken mer komplett. Det visade sig att jag ofta glömmer att introducera mina karaktärer. När jag behöver en sidofigur så skrivs hen in i manuset, men ofta sväller deras del i boken så mycket att de bör introduceras betydligt tidigare.
Ett exempel är Brynolf, som ursprungligen startade som en bifigur till Kommissarie Peter Panowskis äventyr i ”Gamlingar får smaka krutrök”.  Men efter Eriks förslag har Brynolf fått en egen fortsättning där han rymmer från ålderdomshemmet, vi får möta honom när han spränger missionshuset i Luleå i luften samt mycket mer. Brynolf hänger med och kanske t.o.m får en egen bok så småningom, vem vet?

Erik och jag satt och snackade om manuset en timme i Stockholm. Vilken känsla att diskutera med ett proffs hur manuset skulle bli ännu bättre! Det bästa av allt var att han verkade gilla det han läste. När vi suttit i femtio minuter och gått igenom alla kapitel och jag hade fått en massa idéer om hur allt skulle bli bättre, tystnade han och lutade sig framåt.
”Du skriver i en ovanlig genre”, sa han. ”Humoristiska deckare. Jag tänker på Bo Baldersson som nog kommer närmast dig. Du har en förmåga att se det roliga i situationer och skruva till det. När du är klar med manuset skall du definitivt försöka ge ut det via ett förlag. Så bra är den.”

Jag kunde inte säga ett ord. Att jämföras med Bo Baldersson* som är en av de mest kända författarna i Sverige på åttiotalet och som gav ut sina böcker i stora upplagor är en fantastisk ära. En ära som jag inte vet om jag är värdig att hedras med, men som likväl gör mig väldigt glad.

Efter mötet med Erik fick jag förnyad entusiasm och skrev om och lade till 12000 ord i rask takt. På två veckor ökade boken 20% med kapitel som jag hoppas fördjupar och förbättrar manuset. Nu har jag beställt ett PoD korrekturex. igen med alla nya sidor och skall skicka ut den bland mina vänner och barn igen. Jag siktar på att ge ut ett korrekturex. till innan jag trycker upp boken. Det finns alltid stavfel som behöver justeras…

* Bo Baldersson är en pseudonym för en svensk författare/författargrupp  vars identitet ännu ej avslöjats. Baldersson skrev elva böcker mellan 1968 och 1990 som sålts i drygt två miljoner exemplar.

Med döden i fickan, del två

pietaFör att expandera verksamheten ut i Europa och världen beslöt sig Marcus och jag att åka på en mässa för att knyta kontakter och för mig att lära mig mer om hur allt funkar. Det blev en absurd upplevelse.

Mässan hette PIETA och var belägen i Dresden. Efter en bilresa genom Sverige så stannade vi till i Holland för att möta upp en distributör av våra gravstenar. Verksamheten var i uppstartsläge men vi hade gott hopp om att kunna expandera. Över en middag diskuterade vi bland annat kyrkogårdagar. I Holland, fick jag veta, hyr man tydligen sin gravplats på tjugo eller fyrtio år, därefter gräver de upp resterna.

I USA däremot köper man däremot en gravplats ”för evigt” på vissa gigantiska kyrkogårdar. Kostnaden för en ståplats i jorden i USA kan vara flera miljoner och när man ser på en byggplats för en kommersiell kyrkogård i USA ser de ofta ut som en bikupa, med små smala begravningsschakt som de sedan täcker med ett lager jord och gräsmatta.

Det var intressant men efter en övernattning på en båt gick resan vidare till mässan.

Utanför mässan stod olika gravstenar på rad och på mässområdet var det olika temaområden. Direkt efter entrén stod det rostfria bänkar med rännor, skapar och rattar och små vinschar. En försäljare dök genast upp och erbjöd godis samtidigt som han entusiastiskt berättade om sina produkters utmärkta funktionalitet och kvalitet. Det tog någon minut innan jag insåg att bänkarna var obduktionsbord men kunde också användas som balsameringsbord för den professionelle. Godis och obduktionsbord kändes för mig som en konstig kombination.

Längre bort ryckte en annan säljare tag i mig och när han hörde jag kom från Sverige blev han översvallande intresserad. Tydligen fanns det i Holland krav på att tillvarata metaller och sådant som smälts ut ur kroppen vid kremeringen. Metaller som är värda hundratusentals kronor för ett medelstort krematorium. Det kändes väldigt konstigt. På ett sätt så är det ju viktigt att inte förorena jorden med metaller. Men att samtidigt kommersialisera kroppen som en slags metalldepå kändes ännu konstigare.

Kistleverantörer från Rumänien hittade vi också på mässan och där fanns en intressant öppning. Vi kanske skulle expandera med kistor i Sverige? Sagt och gjort, en resa till Rumänien planerades raskt och blev även den en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Mer om den i en senare blog.

 

Två år med döden i fickan, del ett

img_25192009 råkade jag på Marcus igen. Vi hade suttit bredvid varandra i varsitt hyrt kontor på Regus under åren 2000-2001, men hade inte haft nära kontakt sedan dess.
Vi hade då spånat på en inköpsportal för traders avsett för den kinesiska marknaden. Hade den kommit på plats hade det varit stort!
Marcus var, och är en galen idéspruta med många påhitt och infall. Förra året var han på plats i Uzbekistan, långt ute i vildmarken, i en jeep med två fulla ryssar, för att köpa en guldgruva. Det blev ingen sådan men väl ett äventyr som hette duga. Sådan är han. Jag älskar honom. (Puss på dig Marcus!)

Jag hade precis hoppat av Linear, mitt och PMs sadelbolag, sedan vi blivit uppköpta av en ubåtsnätsmiljonär vars enda intresse var att börsnotera oss.  Att driva bolaget och ta fram en sadel som var optimal för hästarna intresserade honom inte.
Jag tröttnade och var därmed  som man brukar säga det in-between-jobs.

Vi träffades några gånger och spånade på olika idéer. Hans gravstensbolag gick bra men det var en dödperiod (ursäkta vitsen) under vintern där det inte skedde så mycket begravningar på grund av tjälen. Några månader där man kunde utforska och hitta på andra saker.
”Men varför inte köpa in dig i mitt bolag?” sa han en dag. ”Jag skulle vilja expandera verksamheten internationellt och du har ju lång erfarenhet av försäljning.”

gravstenI och för sig stämde det, även om jag inte visste någonting alls om gravstenar och begravningar. För det var just det Marcus erbjöd mig – att bli delägare i ett gravstensbolag. Men vad sjutton – jag tackade ja och inledde två av de mest absurda åren i mitt liv.

Marcus bolag levererade gravstenar till Fonus och var den enskilt största leverantören dit. Tillverkningen skedde i Xiamen, Kina, en region som hanterar i princip hela världens stenarbete. 90% av all sten som bryts i världen skeppas dit. Bara stenbranschen anställer tio miljoner arbetare i regionen. Vårt lilla bolag bestod av ca trettio personer så vi var inte speciellt stora.

Xiamen är laglöst land, ungefär som vilda västern under slutet av 1800-talet. När jag kom dit hade Marcus precis löst en väpnad konflikt med ägaren av fabrikshusen. Ägaren, vi kan kalla honom Mr Han, hade gjort konkurs och Marcus förutsatte då att han skulle betala hyran till konkursförvaltaren.

Det tyckte inte mr Han. Han hade ju ägt lokalerna i många, många år och vad gjorde då en liten konkurs? När Marcus inte ville betala låste han in alla fabriksarbetarna i fabriken och placerade ut väpnade vakter så de inte skulle komma ut. Marcus fick snabbt som attan slänga sig på ett plan ner till Xiamen för att försöka få ut sina arbetare innan de svalt ihjäl.

Mr Han vägrade prata med Marcus. Han kunde ju inte förlora ansiktet om han nu gav med sig. Marcus kunde heller inte officiellt förhandla med honom för då skulle Marcus förlora ansiktet.

En variant där Marcus lokala chef förhandlade under bordet med mr Hans lakej prövades. Det funkade inte. Positionerna var fastlåsta och personalen höll på att svälta ihjäl.

Men så plötsligt var mr Han ägare igen och Marcus kunde betala utan att förlora ansiktet. Vad hade hänt?

Jo mr Han hade besökt polischefen med sina vakter tillsammans med en hemlig summa Yuan. Piska och morot.
Plötsligt var han ägare av sin fabrik igen, Marcus kunde betala och fabriksarbetarna kunde åka hem och äta mat.

Så kan det gå till i Kina.

ps! Nästa vecka berättar jag om den mest makabra mässan jag någonsin varit på. Vi ses! ds

 

 

 

 

 

 

 

Rebooting Fru Joredal!

Hej Bloggen!

Jag har inte skrivit på ett tag. Känt mig hängig och omotiverad. Kan bero på en efterhängsen förkylning men mer troligt på att Kickstarter projektet nu snart är klart och det kommer inte att gå i mål.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så beror det på att konverteringsgraden är låg för denna typ av projekt, mellan 1-2% är vanligt. Jag är begränsad med vilka jag bjuder in till min krets så jag når kanske 500 personer när jag kommunicerar. Av dessa stöder då 5-10 normalt ett projekt, vilket stämmer med vad vi har uppnått tillsammans. För att komma i mål hade jag behövt nå betydligt fler  (typ 60 000) eller också hade jag behövt sänka målet.

 

 

Det är förvisso ingen katastrof men jag behöver se över hur jag skall göra för att göra klar Fru Joredal, med omslag, korrektur och tryck. Det kommer att ta längre tid och inte bli lika bra men boken skall ut!

Tack ni som sponsrat projektet! Jag lovar att ni skall få en bok i handen, men det kan dröja lite längre än vad jag trodde från början.

Nästa vecka skall jag åka på en utbildningsdag i Jönköping, anordnad av Egenutgivarnas förening. Jag hoppas lära mig mycket som kan vara till nytta för nuvarande och framtida böcker!