Min dagbok, 1 januari 1917

Ännu en natt med svår magvärk. Jag har bett till Gud att Han skall låta mig slippa denna plåga. Vad jag än syndat haver borde denna upplupna värk ha varit straff nog.

Uppsala visar sig idag som den kalla härskarinna den är. Temperaturen är minus femton grader och snölagret är tjockt överallt sedan snöstormen på julafton. Det är knappt så hästarna kan ta sig fram och de få motorfordon som finns står översnöade i drivorna. Till och med Fyrisån är igenfrusen.  Det enda positiva är att barnen åkte skridskor på Ekoln igår.

Uppsala har fortsatt att växa och bostadsbristen är skriande hög. Vi är nu 27 tusen själar, bosatta på båda sidor ån. För bara trettio år sedan bodde bara tolvtusen  i staden så växtvärken är framträdande. Vi är dock lyckligt lottade som bor på rätt sida om ån, den västra. Här är relativt lugnt, medan arbetarkvarteren på östra sidan regelbundet härjas av bråk, fylla och sjukdomar. Husen där är mestadels ruckel och skjul med dålig isolering och komfort. Jag har svårt att se hur Uppsala skall kunna växa mera. Varje yta är antingen upptagen av fabriker eller bostäder åt arbetarna.

Det är ont om mat, så även för oss. 1916 var ett dåligt år med en förstörd skörd. Följden är att det inte längre finns mat i butikerna. Det talas om ransonering, och redan har priserna på ägg och mjöl skjutit i höjden. Mitt jobb på Uppsala universitet betalar inte så mycket men tillräckligt för att föda min familj. Om priserna ökar allt för mycket kan vi dock få problem. Saga har fått arbete på regementets djurstall och jag hoppas hon kan hjälpa till med försörjningen. Vincent kämpar vidare med arbetet på resebyrån i Stockholm, men det är kärvt. Det gäller att alla kan skjuta till.

Det stora kriget pågår ännu med oförminskad styrka. De ryska trupperna har avancerat mot Sverige genom att ta två städer som heter Babit och Tirul. Må gud bevara oss från ryssen!
Engelsmännen har också avancerat men till vilket pris? Vi hör dagligen fasansfulla rykten om massmord på tusentals unga män som skickas fram mot kulsprutor och utan medlidande mejas ned i drivor. Unga män, inte äldre än min egen son avlivas som djur. För vad?
Tusentals flyktingar har anlänt till Sverige. Människor som flytt krigets fasor för att finna en fristad hos oss här uppe i norr. Jag har anmält mig till frivilligverksamheten och avser göra mitt bästa för att underlätta tillvaron för dessa stackare som ofta anländer utan något mer på sig än sina kläder. Såväl Sandra som Sally har anmält sig till sjuksköterskekåren och hjälper till i storstaden med vård och dåd för de stackarna.

Vad händer här i staden då? Matbristen har jag nämnt. Ett nytt kemiskt laboratorium har också invigts. Här skall olika vätskors hemligheter lösas, även om jag har svårt att se vad de skulle kunna finna. Det mesta borde redan vara uppfunnet och analyserat.

För 1917 hoppas jag innerligt att det stora kriget skall sluta med fred men jag är inte positiv till att det skall lyckas. I övrigt ber jag om hälsa för alla i familjen och att jag kan klara av att försörja för alla. En extra stor tanke till min kära fru som tappert stått vid min sida i alla dessa år genom stormar och katastrofer.

Må lyckan och hälsan stå oss bi även under detta år.

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *