Två år med döden i fickan, del ett

img_25192009 råkade jag på Marcus igen. Vi hade suttit bredvid varandra i varsitt hyrt kontor på Regus under åren 2000-2001, men hade inte haft nära kontakt sedan dess.
Vi hade då spånat på en inköpsportal för traders avsett för den kinesiska marknaden. Hade den kommit på plats hade det varit stort!
Marcus var, och är en galen idéspruta med många påhitt och infall. Förra året var han på plats i Uzbekistan, långt ute i vildmarken, i en jeep med två fulla ryssar, för att köpa en guldgruva. Det blev ingen sådan men väl ett äventyr som hette duga. Sådan är han. Jag älskar honom. (Puss på dig Marcus!)

Jag hade precis hoppat av Linear, mitt och PMs sadelbolag, sedan vi blivit uppköpta av en ubåtsnätsmiljonär vars enda intresse var att börsnotera oss.  Att driva bolaget och ta fram en sadel som var optimal för hästarna intresserade honom inte.
Jag tröttnade och var därmed  som man brukar säga det in-between-jobs.

Vi träffades några gånger och spånade på olika idéer. Hans gravstensbolag gick bra men det var en dödperiod (ursäkta vitsen) under vintern där det inte skedde så mycket begravningar på grund av tjälen. Några månader där man kunde utforska och hitta på andra saker.
”Men varför inte köpa in dig i mitt bolag?” sa han en dag. ”Jag skulle vilja expandera verksamheten internationellt och du har ju lång erfarenhet av försäljning.”

gravstenI och för sig stämde det, även om jag inte visste någonting alls om gravstenar och begravningar. För det var just det Marcus erbjöd mig – att bli delägare i ett gravstensbolag. Men vad sjutton – jag tackade ja och inledde två av de mest absurda åren i mitt liv.

Marcus bolag levererade gravstenar till Fonus och var den enskilt största leverantören dit. Tillverkningen skedde i Xiamen, Kina, en region som hanterar i princip hela världens stenarbete. 90% av all sten som bryts i världen skeppas dit. Bara stenbranschen anställer tio miljoner arbetare i regionen. Vårt lilla bolag bestod av ca trettio personer så vi var inte speciellt stora.

Xiamen är laglöst land, ungefär som vilda västern under slutet av 1800-talet. När jag kom dit hade Marcus precis löst en väpnad konflikt med ägaren av fabrikshusen. Ägaren, vi kan kalla honom Mr Han, hade gjort konkurs och Marcus förutsatte då att han skulle betala hyran till konkursförvaltaren.

Det tyckte inte mr Han. Han hade ju ägt lokalerna i många, många år och vad gjorde då en liten konkurs? När Marcus inte ville betala låste han in alla fabriksarbetarna i fabriken och placerade ut väpnade vakter så de inte skulle komma ut. Marcus fick snabbt som attan slänga sig på ett plan ner till Xiamen för att försöka få ut sina arbetare innan de svalt ihjäl.

Mr Han vägrade prata med Marcus. Han kunde ju inte förlora ansiktet om han nu gav med sig. Marcus kunde heller inte officiellt förhandla med honom för då skulle Marcus förlora ansiktet.

En variant där Marcus lokala chef förhandlade under bordet med mr Hans lakej prövades. Det funkade inte. Positionerna var fastlåsta och personalen höll på att svälta ihjäl.

Men så plötsligt var mr Han ägare igen och Marcus kunde betala utan att förlora ansiktet. Vad hade hänt?

Jo mr Han hade besökt polischefen med sina vakter tillsammans med en hemlig summa Yuan. Piska och morot.
Plötsligt var han ägare av sin fabrik igen, Marcus kunde betala och fabriksarbetarna kunde åka hem och äta mat.

Så kan det gå till i Kina.

ps! Nästa vecka berättar jag om den mest makabra mässan jag någonsin varit på. Vi ses! ds

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *