Fem dagar utan mobil: Dag 5 : Att ha tråkigt räddar ditt liv

Så har det gått fem dagar. Jag har ägnat några dagar extra på att fundera på vad jag lärt mig.

Syften med detta lilla test var inte att se om jag kan leva permanent utan sin mobil utan mera vilka delar av användandet som jag bör avhålla sig ifrån. Med mina stressrelaterade problem så bör jag undvika aktiviteter som leder till en förhöjd stressnivå. Kortisol är inte bra för hjärtat med undantag för om man skall fly från någon tiger eller människoätande lejon. Lyckligtvis finns det få sådana i Uppsala.

Mobilanvändandet excellerar inom vissa områden där jag absolut inte kan se något skäl att inte använda den. Det finns inga bra alternativ. Här finner vi till exempel:

  • Musik
  • Information
  • Telefoni såklart
  • Träning
  • Kost
  • Schemaläggning/planering

Sedan finns det ett mellanskikt. Där är det mera hugget som stucket huruvida dessa appar är av nytto eller bara stressar upp dig är individuellt. Jag tror att vi behöver vara mer lyhörda för vår kropps signaler när det gäller användande av dessa:

  • Sociala medier
  • Email
  • SMS/Chat

För det är ju faktiskt så att du inte behöver vara uppkopplad hela tiden.
Du behöver inte vara tillgänglig 24/7.
Du måste inte svara på det där SMSet inom femton sekunder.
Du behöver inte använda sociala medier när du kör bil.

Nu efter nyår är det dessutom förbjudet att använda mobil i bilen om du inte har  handsfree. Men det vet du väl om?

Slutligen finns det de ultimata stresshöjarna. Spel som på sikt kommer få dig att må riktigt dåligt, sådana som spelas i realtid till exempel. Beteenden där du förjagar dötid med att surfa eller spela på mobilen. Det är faktiskt väldigt farligt. Forskare har visat att våra hjärnor inte klarar av att konstant vara utsatta för en strid ström av intryck, stress och aktiviteter. Den behöver få ha tråkigt och få varva ned.

På sikt kommer detta beteende att orsaka en kraftig ökning i mentala sjukdomar och stressrelaterade dödsfall. Våra barn som vuxit upp med mobilen är mest utsatta. De har blivit matade med digital information sedan de var några få år gamla. Vi ser också en kraftig ökning av mental ohälsa bland våra unga. BUP och psykologimottagningarna på våra sjukhus går på knäna. Ungdomar går in i väggen redan vid tjugo års ålder. Hjärntrötthet är ett nytt ord som inte fanns för några år sedan. Det blir allt vanligare.

Alfons Åbergs mormor sade något väldigt klokt till Alfons när han hade tråkigt:

”Om man inte har tråkigt en stund vet man ju inte när man har kul.”

Och det är ju så. De roligaste stunderna är när man har haft tråkigt ett tag och förväntan hunnits byggas upp för kalaset, festen, resan, biofilmen eller kärleksstunden. Det är så vår hjärna fungerar.
Du har bara en hjärna. Låt den få ha tråkigt.

Det mår den bara bra av.

 

Fem dagar utan mobil: Dag 4 : Mobilkrav!

 

Det finns situationer när jag märker att det är svårt, ja nästan omöjligt att klara sig utan min mobil. Det går helt enkelt inte att lösa om jag inte plockar fram den lilla dosan och aktiverar den. Härvidlag fyller den absolut ett syfte:

  • På gymmet: anteckna reps, vikter, maskiner och så vidare. Visst det går att anteckna på papper, men gudars vilken skillnad det är att få ned det digitalt
  • På gymmet eller på löparbanan: Musik. Vad vore världen utan musik? Ja rätt tråkig. Tack Spotify!
  •  Matlagning: recept på mobilen fungerar allra bäst. Jag har provat med papperskopior och stordatorn, men inget slår faktiskt den lilla skärmen på mobilen när man vispar äggvitor eller steker kött.
  • Vägvisning: ni fattar va? Papperskartor är väl nästan utdöda nuförtiden?

Det finns säkert några fler som jag missat.

Appar som däremot aldrig mer kommer att hamna på mobil är sådana som verkar i realtid, s.k. RTS spel. Ofta bygger man upp baser, samlar resurser och angriper andra faktioner på vissa tider. Ett exempel Guns of Glory men det finns flera andra.  Dessa orsakar sömnproblem, stress och en sammanblandning mellan den digitala världen och verkligheten som inte är nyttig.

 

Fem dagar utan mobil: Dag 3 : Min mobil – vilken mobil?

Nu på tredje dagen så har jag faktiskt ofta glömt bort att jag har en mobil i fickan. Till min förvåning märker jag att det går att leva ett liv utan mobil. Det funkar inte utan problem, men bättre än jag hade trott.

Talspråk

Det går att umgås utan mobil. Man kan prata med varandra, vilket faktiskt är är otroligt underhållande. När man jämför vad folk säger och det som deras ansikten samtidigt uppvisar finns det ofta en spännande diskrepans som man kan fundera över ett tag:

”Men gudars! Har du gjort den där efterrätten alldeles själv?” säger hon med emfas och tar en tugga av bullen jag tillverkat. Samtidigt visar hennes ansikte upp kräkkänslor och ett visst illamående över sörjan jag serverat.
Sådant är det svårt att få till i ett sms!

Vidröring

Att röra vid varandra är väldigt underskattat. I Japan så har unga människor tappat bort denna kunskap. Istället spelar de alldeles för mycket dataspel och chattar med sina kompisar. Unga killar tycker det är jobbigt med flickvänner eftersom de bara stör dem när de spelar spel. Istället kan man hyra in kvinnor och män som umgås med dig under en timme eller två. Kanske håller hand eller smeker dig på axeln. Absolut inget sex eller sånt, det är alldeles för kladdigt.

Har du rört vid någon idag? Det är en alldeles speciell känsla att röra en annan människa. Undvik dock att beröra vem som helst på stan. Det kan innebära att du blir otrevligt mottagen om du går och smeker någon i tunnelbanan eller i bussen. Undvik också att beröra de erotiska delarna på dig själv eller andra om inte konsensus föreligger och ni inte stör någon annan.

Men dina nära och kära behöver en kram eller en vidröring minst en gång om dagen. Och även du själv, tro det eller ej.  Det är testat och bevisat att människor som vidrör varandra mår bättre. Saknar du någon att röra, skaffa en katt. De djuren gillar definitivt beröring.

Aktivera dig

istället för att ha tråkigt kan man också aktivera sig genom att göra något; knyppla något, måla en tavla, springa ett lopp eller kanske laga lite läckert käk. Det finns inga gränser för vad man kan göra när man har tråkigt. Bara din egen fantasi som vi diskuterade igår.

Använd den.

Fem dagar utan mobil: Dag 2 : Överlevnadsstrategier

Nå vad gör man när man inte kan peta på mobilskärmen? När man blir undernärd av matad passiv information? När tristessen smyger sig på? När man med blödande ögon ser sin fru muntert shoppa sjuttioprocentigt nedsatta kläder från förra seklet utan att kunna distrahera sig med en portion Guns & Glory på mobilen?

Skärmshopping

Man tar till olika överlevnadsstrategier. Finns det en skärm i närheten så letar man upp den och glor desperat på den. På shoppingstråt innebär det dessvärre att man blir matad med information om ”DEN FANTASTISKA AVLOPPSRENSAREN NISSE” och hur den gör livet lyckligare för alla inblandade i videon. Drogade brett leende sminkade unga människor dansar omkring och sjunger avloppsrensarens lov.
Men nåja den fyller ju tristessen några sekunder.

I leksaksaffären är det Legofigurer och stelt leende barn som visar upp sin glädje över en figur ihopsatt med fyrkantiga plastbitar varav minst två försvinner innan man kan koppla ihop den första gången. Solnedgångar och aggressiv musik fullbordar reklamen.

Axelgluttande

En annan strategi som kan rekommenderas är att bli matad över axeln från en intet ontet anande person. Det gäller att välja ut sina offer, ehh, informationskanaler rätt. De skall vara kortare än du så att du kan snegla över axeln på dem. samt gärna långsamma så du kan springa ifrån dem om de blir hotfulla när du inkräktar på deras sfär.

Efter identifikation och urval av kanal, ställer man sig lite snett bakom och förflyttar sig sedan långsamt närmare samtidigt som man kikar över axeln. Det bästa är att utföra detta i en tunnelbanevagn för där är den personliga sfären obefintlig och du kan få många värdefulla minuter passiv information matad direkt in i hjärnan.
Det sämsta är att stå bakom dit offer på en åker. Du kan säkert gissa varför.

Fysisk media

Blir du riktigt desperat efter information och tristessjagande finns det en ålderdomlig men icke föraktlig metod som kan användas: Böcker och tidningar. dessa reliker från förra seklet fyller även idag en funktion och är i många avseenden betydligt vassare på att föda din hjärna med intryck. Varför? frågar du. Jo därför att boken tvingar en del av din hjärna att bli mer aktiv. En del som idag förtvinar när alla intryck är kompletta och inte tillåter någon egen frihet. Den kallas för fantasi och du kan säkert hitta mer information om den i ett arkiv någonstans.
Wiki har ett bra avsnitt om det här.

Fantasin tvingar din hjärna att arbeta och du får en fullödig inre upplevelse som triggas av orden från tidningen eller boken. Jag vet att det låter flummigt, men prova!

Datorer

Jag har en drös datorer hemma som har försummats de senaste åren. Nu, utan mobil, så har jag börjat använda dem för att konsumera och hålla mig uppdaterad. det är en markant skillnad mellan en dator och en mobil dock. Datorn använder man för att göra vissa uppgifter och kräver fysisk närvaro på en viss plats. Att spela på datorn är också en uppgift som utförs på plats och som inte utförs på stan eller i shoppingcentret. Det gör det lättare att särskilja uppgiftens art.

Sammanfattning

Det har varit svårare idag att hantera frånvaron av mobil och jag börjar märka hur jag har blivit beroende av den lilla metallklumpen, på ett sätt som inte tilltalar mig. Den skall ju vara ett hjälpmedel, men har i mångt och mycket blivit min egen diktator.

Men som det sagts i många TV-serier: Det är ju en dag imorgon också.

 

Fem dagar utan mobil: Dag 1 : 5 värsta mobilstunderna

Så har det gått en dag utan mobil. Motivationen är hög och jag har lyckats hålla mig från att peta på den lilla insmickrande skärmen. Det har inte varit lätt. Speciellt fem olika situationer har fått det att klia i pekfingret idag:

De 5 värsta mobilstunderna

  1. På toaletten

    När man sitter där och gör sina behov så värker det i fingrarna av abstinenens efter den lilla skärmen. Det finns ju inget att göra förutom nummer ett eller två.
    Men det finns små ljuspunkter i tillvaron. Toalettklottret är en. Inte visste jag att det fanns så många synonymer på snopp? Och att det fanns gott om telefonnummer till villiga damer och herrar inristade för evigt i toalettdörren.

  2. När man skall sova

    Då måste man ju bara bläddra genom facebook och se hur många likes man fått. Eller kolla vad priset var på den där sudio hörluren. Eller hur gammal Suzanne Reuter är. Inte kan hon vara sextio?
    Men jag höll på mig som flickan sa. Fast det var faen mig inte lätt.

  3. När man väntar på någon

    Det är tråkigt att vänta på någon. Det händer ju ingenting och då måste man ju bara ha lite action. Kanske ett litet spel eller?
    Nej! Det är då man spanar omkring sig. Kollar in hur lustigt folk beter sig. Varför de går så konstigt, till exempel.

  4. När man shoppar med frun…

    Frun gillar textiler, damkläder, köksutensiler och mjuka saker. Jag är mera en teknikfreak som älskar hårda paket, gärna sådana man kan bygga ihop själv på några timmar. När jag går och shoppar med min älskade fru så gör jag det för att jag älskar henne, inte grejerna hon vill köpa. Gudars vad det kliar i fingrarna för att ta fram mobilen och bara surfa runt lite. Det är ju såååå tråkigt.

  5. Okunskap…

    När man banne mig inte kommer ihåg vem som hade huvudrollerna i någon av Quentin Tarantinos filmer. Då måste man ju bara googla fram namnet eller hur? Att läsa det i en bok eller fråga någon som vet är ju löjligt. Google har svaret.

Men att inte använda mobilen har också en positiv påverkan.

  • Jag känner mig faktiskt mindre stressad.
  • Jag uppfattar fler saker i min omgivning.
  • Jag förstår vad min fru försöker säga till mig och vissa delar fastnar till och med i min skalle.

Jag har börjat peta på det som kallas mindfulness, att vara närvarande i nuet. Förståelsen är bara i sitt bara i sitt embryonala stadium ännu, men vem vet; Det kanske blir en vacker fjäril innan de fem dagarna är slut?

Fem dagar utan mobil: Dag 0

Idag insåg jag återigen att mobilen styr mitt liv. Varje ögonblick som jag inte är upptagen med något så fumlar jag efter mobilen för att surfa, spela eller bara kontrollera om någon skickat något till mig. Tänk om jag missar ett SMS? Eller en nyhet? Eller inte kan bygga den där borgen i spelet som bara kostar pengar om jag vill förkorta tiden det tar att samla resurser?

Aldrig en tråkig stund. Aldrig ett ögonblick för eftertänksamhet. För betraktande. För funderingar.

Tiden måste användas till något. Vadsomhelst. Nåt som man kan knappa på.

Samtidigt ökar stressen. Du är aldrig offline. Aldrig för dig själv. I nuet. Din tid upptas av att läsa email och meddelanden. Skriva till någon fastän personen sitter snett framför dig. Spela spel via mobilens lilla skärm fastän ni kan röra varandra.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Men idag och fem dagar framåt tänker jag göra ett experiment: Jag får bara använda telefonen till tre saker:

  1. Ringa och svara i telefon
  2. Ta emot SMS och i nödfall svara på dem
  3. Använda telefonen som betalningsmedel

Endast det. Jag får inte använda den som ett verktyg för att fylla ut ledig tid. När jag är ensam. På toa. Väntar på något eller någon.

Det kommer inte bli lätt. Hänger du på? Klarar du dig fem dagar utan att fylla ut din lediga tid med att knappa på mobilen?

1974 revisited

Ni fick läsa inledningen till Kapten Karlssons Bordell i förra inlägget. Nu skriver jag vidare. Mycket av händelserna utspelas under 1974. Det är fantastiskt roligt att fundera kring vad som hände då och hur jag upplevde den tiden.

Själv var jag nybliven tonåring med fjunig haka och utsvängda byxor. Blå och Gul var det hetaste jeansmärket på den tiden och låg på gamla porrgatan i Stockholm, nere vid stationen. Jag hade normalt inte råd med sånt men fick faktiskt ett par. Fantastisk upplevelse. Jag hämtade ut ett par som skulle passa och fick sedan ligga på rygg i provningsrummet för att överhuvudtaget kunna dra på mig jeansen. De satt tätt. Tajt var ordet. Mina privata delar klämdes ihop och plattades ut. Om man blev upphetsad, ni vet, gjorde det ont. Inte gick det att äta speciellt mycket heller. Men snygga var de med utsvängda ben.

Men det vanliga var ändå att man fick ett par vida jeans från Tempo, nuvarande Åhlens som mamma köpte. De var inte heta eller inne. Men mer i rätt prisklass.

1976 köpte jag min första stereoanläggning för min lön på Konsum. Det var en Technics. Då hade jag sparat i ett år. Jag har för mig den kostade 1200:- vilket var rejält mycket pengar på den tiden.
Musiken var stor på 70-talet. Ännu större än idag. Klabbe var nestorn men vi lyssnade mycket på radio Luxemburg där alla de hetaste låtarna spelades. Rock, pop, och disco var vanligast, fast vi såg med skepsis och förundran på ABBA. Ett svenskt band? Med töntiga kläder?
Jag hade snöat in på psykedelisk rock med Pink Floyd, Queen, Slade, 10cc, mfl. Jag ville bli förvånad och överraskad när jag lyssnade på music. Även Black Sabbath var på listan. Om man spelade baklänges sjöng de för djävulen sas det. Jag försökte spela skivan baklänges men det enda jag lyckades utföra var att dra av stiftet.

När nu Brynolf, Harry och Majsan år 1974 befinner sig i ett gammalt slitet boningshus utanför Uppsala där de smugglar cigaretter och sprit, känner jag musiken svagt tona fram. Det låter upphetsat aggressivt från Queens; Sheer Heart Attack. Elton John överröstas av Blåblus med Hooked on a feeling.  Cigarettröken bolmar fram ur hörn och kanter och den svartvita TVn i sitt jakarandakabinett tronar längs ena väggen. Det luktar rökelse och Arvyeda te. Palestinasjalarna och det långa håret dominerar utstyrseln tillsammans med utsvängda ben och platåskor. Jag känner mig hemma.

Det var här jag föddes.

Smakprov på bordellen

Kapten Karlsson Bordell har börjat sippra fram ur min hjärnas förvridna sinne. Det läcker ut tankar som fläckar datorns skärm med såväl sorgliga som lustiga händelser. Jag vet i stort vad som kommer att ske, men som vanligt kommer Sigurd och alla de andra överraska mig när jag väl börjat få upp tempot. De kommer gå sin väg, hitta på saker som jag själv aldrig skulle kunnat klura ut.
Eller?

I den första boken; Fru Joredals Knarkfabrik, lärde vi känna Sigurd, en pensionerad IT-specialist som numera drygar ut pensionen som hacker  specialiserad på ryska sajter. I bok två kommer vi tillsammans med Sigurd utforska andra öden och delar av det alternativa Uppsalas undre värld.

Jag tänkte dela med mig av den mest centrala delen i boken. Den som skapar en lång händelsekedja som kommer att ödelägga människors liv för resten av deras liv och som kommer att eka i Uppsala ett halvt sekel senare. Men tag varning! Denna text är inte för den med svagt hjärta. Mörkrets makter härskar här även om ljuset svagt syns långt, långt borta.

Ni har blivit varnade:

Jälla, Uppsala 01:48 – 7 oktober, 1975

Mördaren spände vajern lite extra, hukade sig ned och kisade längs den vridna ytan. Den slackade lite på mitten men inte så mycket. På den här höjden skulle den enkelt kunna klippa av huvudet på en motorcyklist.
Vilket var precis vad han önskade.

Han vevade ned vajern och dolde den omsorgsfullt i den fåra han grävt i gruset. Vägen var ödslig och tom nu mitt på natten. Gula, röda och bruna blad låg spridda här och var på vägen. Hösten hade anlänt och det blåste lite kyligt från norr. Västerut kunde han svagt skymta skenet från Uppsala men här utanför bebyggelsen var det mörkt.
Han öppnade burken med godsakerna, valde omsorgsfullt ut ett rödvitt piller och lade det på tungan. Han väntade några ögonblick, njöt av vetskapen om vad som komma skulle, innan han svalde.

Det tog inte lång tid.

Hans hjärna expanderade. Ljus exploderade bakom hans stängda ögonlock och han kände energin flöda ut i sina leder. Hans fötter svävade minst en meter ovanför marken. Musik omfamnade honom som en mantel och smekte hans kropp.  Skrattet bubblade ut ur hans strupe och ekade mellan träden på sin väg upp mot den svarta skyn.

 Ikväll skulle någon dö.

Trettio minuter senare såg han äntligen lampan från motorcykeln komma ut ur träddungen borta vid ladan. Hans offer körde som vanligt alldeles för fort, speciellt nu på hösten med alla löv. Mosade man löv blev det väldigt halt. Någon hade till och med hävdat att det mesta i ett löv var vatten. Det var ju alldeles sjukt. Det kunde väl vilken idiot som helst se att det mesta i ett löv var blad och små, små grenar infällda i bladet.

 Hojen gasade på ut ur kurvan och han kände igen hjälmen. Det var han. Mannen som skulle dö idag. Mördaren lyfte upp vajern från marken och vevade upp den. En vibration kändes i hans hand när vajern spändes och han kunde förnimma ett sjungande ljud. Motorcykelns motorstackato ökade nu när fordonet närmade sig och lampan blänkte till på träden bredvid honom.

Mördaren tog ett steg tillbaka in i mörkret och väntade.

 Tiden sträcktes ut och saktade ned. Motorcykeln verkade åka långsammare och långsammare där den närmade sig. Som om mannens öde kämpade emot. Vinden minskade från en kylig il till en smeksam bris. Naturen höll andan.

Sedan hände allt på en gång.

Motorcykeln körde rakt in i vajern som fastnade under styret. Kraften välte runt fordonet som roterade bakåt, och sidledes under vajern. Gnistor sprutade från friktionen mot vägbanan samtidigt som motorn varvade upp så den tjöt. Föraren kastades av och skallen slog i marken med en häftig duns. Motorcykeln kasade framåt säkert trettio meter medan kroppen lealöst studsade, rullade och hasade innan den låg stilla. Det ryckte några gånger i armar och ben men utan styrsel eller kontroll.

Motorn hostade till några gånger innan den stannade. Det blev tyst.

 Mördaren reste sig lugnt upp och gängade upp vajerlåset med skiftnyckeln. Det var lite knepigt att få bort vajern från trädet eftersom den hade bitit sig fast i barken men till slut lossnade den. Han gjorde om processen på andra sidan vägen, lindade ihop linan och stoppade ned den i sadelväskan.

 Motorcykelns lampa lös fortfarande och sken på honom när han gick fram mot kroppen. I handen höll han skiftnyckeln i ett stadigt grepp.

Det var då sjutton att huvudet fortfarande satt kvar på kroppen. Men några välriktade slag borde göra slut på det eventuella liv som fortfarande kravlade omkring i kroppen. Han fnittrade.
”Kravlade omkring ….”
Han stannade, höjde huvudet och gapskrattade mot himlen. Så jävla kul!

Kroppen låg still på marken. Förvriden. Ena benet låg i en omöjlig vinkel och även högra armen verkade bruten. Hjälmen var sprucken vid nedslaget mot marken och blod sipprade ut genom sprickorna i plasten. Västen med emblemet verkade hel men byxorna var sönderslitna.

 Han satte sig på huk vid kroppen. Offret andades fortfarande men inte så länge till. Han lyfte på visiret som föll i två delar och blottade offrets ansikte. Ögonen var slutna och munnen öppen. Det rann blod ur örat ned längs halsen. Den tunna spretiga skäggstubben kämpade för att täcka hakan men hade misslyckats. Pojken var kanske sjutton år gammal, knappt byxmyndig.

 Mördaren drog efter andan.

Det var fel offer.

 Han höjde skiftnyckeln ändå men tvekade. Det kändes fel. Den här grabben hade han inget otalt med. Han hade bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Med en liknande hjälm.

Jäkla idiot. Han fick skylla sig själv.
Det riktiga offret däremot måste dö.
Snarast.

Mördaren gick bort till sin motorcykel, en tung Indian Scout, satte sig och kickade igång den. Motorn varvade upp och ekade mellan träden. Det verkade som om pojken vaknade och försökte röra sig där borta. Utan framgång. Troligtvis skulle han vara död snart ändå.
Nåja lite spill fick man räkna med. Nästa gång skulle han inte missa. Han kickade i en växel och for iväg in mot Uppsala. På ryggen grinade en dödskalle glatt mot världen.

Detta var hans värld nu.

Försäljningssuccé men …

Nu har det gått två månader sedan leveransen med Fru Joredals knarkfabrik anlände och alla böckerna har snart gått åt. Trehundra böcker är fler böcker än vad jag någonsin sålt.
Succé på sätt och vis.
Men ni kommer väl ihåg målet? Nittontusen böcker …

Om jag klarar av att sälja i den här takten dvs 150 böcker i månaden lär det ta ett tag. Närmare bestämt 127 månader eller tio år och sju månader.  Men den som väntar på något gott ni vet …

Frågan är hur jag skall klara av att skala upp försäljningen. Jag behöver hjälp och kampanjer för att få ut böckerna till en bredare publik. Hur skall det gå till egentligen?

Jag har en plan:

Steg 1
Jag skall beställa en ny laddning FJK. Jag har ändrat några småsaker på omslaget så det är tydligare att boken handlar om Uppsala samt rättat några stavfel. Hittar du ändringarna ovan?
I övrigt är det samma innehåll så det får bli utgåva 2.

Steg 2
Jag kommer signa upp mig till Stjärndistribution. De levererar böcker till alla bokhandlare i Sverige. Förhoppningsvis kan jag få några inköp den vägen. I vilket fall som helst blir det enklare att leverera böckerna. De tar självklart betalt för sina tjänster men jag hoppas ändå att det blir något över.

Steg 3
Försöka få recensioner. Detta har visat sig vara svårare än jag trodde. Bokbloggar är väldigt kallsinniga till att recensera egenutgivna böcker. Tråkigt tycker jag. BTJ är en nyckelspelare här. Jag får hålla tummarna att de skriver något.

Steg 4
Marknadsför mot Pocketshop, Akademibokhandeln samt oberoende bokhandlare via utskick.

Steg 5
Regelbundna pressreleaser …

Steg 6
Bjud in läsare till att få ta del av de nya böckerna jag skriver; Kapten Karlssons Bordell samt Magin och Döden.

Jag känner mig väldigt splittrad dock. Jag skriver på KKB och MoD samtidigt men känner att jag inte förmår fokusera. Det blir kaos i huvudet och jag blir deprimerad. Det är tungt att dra hela lasset själv, men det är väl såhär att vara indieförfattare och kämpa för att få ut sina alster. Det är en ständig uppförsbacke. Ont om pengar. Ointresse från etablerade kanaler.

Kommer jag orka?

Böckerna har anlänt!

4 kartonger har nu anlänt via UPS från tryckeriet i Polen. Det är bara trehundra pocket med Fru Joredals knarkfabrik men de tar upp rätt mycket yta. Tanken svindlar. Tänk om jag hade beställt tretusen ex. Då hade jag haft fyrtio kartonger i hallen. Det hade blivit trångt att komma fram då och frun hade nog haft en hel del synpunkter…

I varje kartong finns det åttio pocket inslagna i plastfolie samt omgivna med bruna kartongstrimlor som stötskydd. Det är faktiskt väldigt väl förpackat måste jag säga. Trots skador på ytterkartongerna från transporten så hittar jag inga motsvarande skador på böckerna inuti.

Jag vecklar upp en plastfolieinpackad pocketlimpa och tar andäktigt ut den första boken. Den känns tjock och gedigen. Tydligen är papperet som använts tjockare än det papper Publit använder för sina pocket. Jag gillar detta papper bättre. Omslaget är även det tjockt och glansigt, precis som det ska vara.

Jag öppnar boken och skummar igenom några sidor. Det ser bra ut. Vissa skönhetsfel dock som jag måste korrigera i nästa upplaga, men inget som motiverar att jag slänger hela leveransen och beställer en ny laddning. Jag bläddrar mot slutet, läser lite här och där. Plötsligt stelnar jag till. Jag har hittat ett syntaxfel. Trots all jäkla korrektur under nästan ett års tid har det slunkit igenom ett fel. Säkerligen finns det flera. Jag gör en mental anteckning om att fixa det till nästa upplaga.

Nu är det dags att gå ut i världen och sälja!